Bestraffning kontra förstärkning, del 3 - En gång för länge sen...

En gång i tiden hade jag en hund som kom och var hos mig varje dag som hade strypkoppel när han lämnades. Jag anade genast oråd redan första dagen när ägaren ryckte som galet i kopplet för att hunden inte skulle rusa in i min lägenhet (negativ förstärkning - strypet löstes när hunden gjorde som husse ville) och jag insåg snart att den här hunden bestraffas hemma. Jag fick snart veta vem i hundens familj som var värst för när den personen kom för att hämta hunden ville inte hunden gå hem, han låg kvar i soffan och skakade eller gömde sig under bordet. Ni anar inte hur jobbigt det var för mig att ha en hund som inte ville gå hem, som jag fick lyfta ut i hallen och koppla... 
Den första tiden hade vi inga problem hunden och jag men jag märkte att varje måndag fick jag börja om med vissa saker; det tog mig hela måndag förmiddag att få hunden att förstå att den fick göra som den ville hemma hos mig och att den blev belönad för vissa beteenden. Det tog ett par månader innan måndagarna blev som alla andra dagar och det tog ett halvår innan han började förstå att jag aldrig bestraffar en hund. 

När det hade gått fyra-fem månader började hunden visa att han inte gillade en viss typ av människor och han började göra utfall på promenaderna. Jag diskuterade detta med hans familj som medgav att han hade problem med den här typen av människor men dom hävdade att det gick hur bra som helst hemma (och det tror jag säkert, han vågade ju troligtvis inte göra utfall hemma). Jag la upp en plan för att bli av med det här beteendet och bad hans familj att göra på samma sätt, men det behövdes ju inte tyckte de, "hemma är han ju inte sådär".
Jag bestämde mig iaf för att sätta min plan i verket och hoppades på att hunden skulle lära sig skilja på mig och sina ägare när det gällde just det här (det jag inte ville se just då var hur stor skada hunden skulle komma att ta av detta blandandet av metoder). Det visade sig gå ganska bra, de kommande veckorna gjorde vi små framsteg, framstegen hade varit större och problemet hade nog försvunnit ganska snabbt om det inte var för att hunden åkte hem på helgerna och blev bestraffad... Varje måndag fick jag börja om, men jag gav inte upp. 

Sen en dag i slutet av mars det året var jag på promenad med den här hunden och två till och vi mötte en annan hund som vi hälsade på en stund. När jag och matten stod och pratade gick en familj förbi och den här hunden gjorde ett utfall mot en av personerna, hans utfall resulterade i en trasig jacka och två riktigt arga människor. När vi kom tillbaka hem ringde jag hundens ägare och berättade vad som hade hänt, de fick komma och hämta hunden och så fick de uppgifterna till personen med jackan så att de kunde göra upp. Hunden fick vara hemma en vecka medan jag funderade på vad jag skulle göra. Jag hade här chansen att avsäga mig den här hunden i och med att han faktiskt gjort ett utfall som, om det inte vore för en tjock dunjacka, hade kunnat skada en människa ordentligt. Men jag ville inte, jag hade ju ändå sett små framsteg och ville ge honom och mig en chans till. Jag hade fäst mig vid honom. Jag beslutade mig för att ha kvar honom på villkor att ägarna gick till en hundpsykolog så att de kunde reda ut problemet så att vi sen skulle kunna arbeta med detta tillsammans. (Jag fick senare veta att de hade gått till en "hundpsykolog" som rekommenderats av en veterinär och som ville att de skulle kasta nycklar och burkar på hunden när han gjorde utfall, vilken idioti!)

De sista månaderna innan sommaren gick riktigt bra och jag kände att nu har vi löst det här han och jag, vi behövde bara lite tid, sen åkte han hem på fem veckors semester. När han kom tillbaka ville jag snart börja gråta, han var återigen samma hund som börjat hos mig ett år tidigare, men aningen mer nervös. Det tog en månad för honom och mig att komma tillbaka till det vi hade innan sommaren och jag trodde att allt var bra (iaf hos mig), när han helt plötsligt en dag gjorde ett nytt utfall och jag var tvungen att se sanningen i vitögat... den här hunden kommer inte bli en harmonisk hund så länge hans familj fortsätter att bestraffa honom och det enda jag gör är att förvirra honom och göra honom ännu mer nervös och opålitlig. Kort och konstist kan man säga såhär: när han bestraffas hemma bygger han upp frustration som han sen tar sig utlopp för när han är hos mig som inte bestraffar honom. Om jag hade kunnat så hade jag gjort allt i min makt för att kunna överta honom och ge honom ett positivt liv, jag letade t o m efter andra hem åt honom, men tyvärr var jag till slut tvungen att göra det motsatta - för hans skull - och bryta kontakten helt.

Jag har sett honom sen dess. Han går stelt, nervöst och på sin vakt i strypkoppel. Jag vet att han inte går på dagis och inte heller kan bli lämnad ensam utan det sista jag hörde var att han skäller när han är ensam hemma och någonstans mitt på dagen, mitt i skällandet, så kommer en doggywalker och går ut med honom.

Mvh Camilla

Ps. Jag vill be eventuella läsare som kan veta vilken hund jag talar om att inte namnge eller berätta rasen i eventuella kommentarer, hunden får förbli anonym. Ds.