En djurtränare och hundinstruktör som bloggar om hundträning, hundhållning och allt annat som kan ha med hund att göra. Ibland bloggar jag även om träning med andra djur än hund.
Jag har funderingar och åsikter och det är här jag delar med mig. Bloggen uppdateras sporadiskt under 2018.

onsdag 26 februari 2014

Delad vårdnad av hund, del 3 - Familjen splittras och hunden följer med barnet

http://pinterest.com
Som jag skrev i första och andra inlägget i den här serien så finns det många anledningar till varför man väljer att ha delad vårdnad om hunden. I det här inlägget ska jag ta upp något som jag har stött på och som inte alltid är så lätt för någon, nämligen att en familj splittras när barnen fortfarande är i skolålder och hunden följer med barnet fram och tillbaka mellan föräldrarna.

Det kan finnas flera anledningar till varför man beslutar att hunden ska följa med barnet:
1. Hunden införskaffades för att det var barnet som ville ha hund och även i denna nya livssituation får barnet det största vardagliga ansvaret (kom ihåg att det alltid är föräldrarna som har det yttersta ansvaret för hunden).
2. Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan och föräldrarna har låtit hunden finnas där för barnet och följa med fram och tillbaka och sen har det fortsatt så.
3. Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden heltid och man löser det genom att "ge hunden till barnet".
4. Det ovanligaste alternativet - Hunden har tagit skilsmässan svårt och tagit sin trygghet hos barnet och föräldrarna har låtit det ske och sen har det fortsatt så.

Barnet ville ha hund och får fortsätta ta det största ansvaret även efter skilsmässan
Det här kan kännas naturligt och självklart och visst är det jättebra för både barn och hund att ha en annan individ att ty sig till, men det gäller att inte lägga för stort ansvar på barnet som redan har det svårt i och med familjeseparationen. Och för hunden kan detta innebära att dess klippa i tillvaron helt plötsligt vacklar och situationen kan bli jobbigare än väntat. Vissa barn kan finna just trygghet i att allt iaf är som vanligt mellan hen och hunden och de dagliga rutinerna och allt kul de har ihop blir något att hålla fast vid för att få vardagen att fungera.
Medan andra barn inte alls orkar vara konsekventa längre och vacklar i alla rutiner; promenader, mat och uppfostran av hunden. Det är inte alltid så lätt att själv hålla fast vid sina rutiner när världen vänds upp och ner.
Har man ett barn som i det första fallet som finner trygghet i rutiner och ansvar så bör man naturligtvis låta det fortsätta, med ett öga öppet...
Har man istället ett barn som inte orkar, så får man som förälder se den sanningen i vitögat och hjälpa barnet, utan att skuldbelägga barnet överhuvudtaget. Risken finns nämligen att man hamnar i en ond cirkel där barnets brist på ork och föräldrarnas tilltro till att barnet kan hantera hunden leder till s.k. problembeteenden hos hunden. Hunden kan börja med sånt som man trodde att man för länge sen var av med; skällande, slyngelbeteenden, bli svår att lämna ensam osv.

Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan
Här kan det se ut precis som i stycket ovan, att barnet antingen har hittat en klippa i hunden och båda mår bra av det, eller att barnet tytt sig till hunden för att allt annat är upp och ner. I det första fallet ser jag inget fel i att låta det fortgå, med ett öga öppet. I det andra fallet tycker jag att man ska ta ett steg tillbaka och se efter hur båda upplever detta, mår hunden bra av denna nya relation mellan hen och barnet? Om hunden uppvisar nya beteenden eller har lagt sig till med nya eller nygamla olater så kan det mycket väl vara stressrelaterat i en situation som denna, och det ligger då på föräldrarna att se över situationen.

Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden på heltid och hunden får följa med barnet
Förhoppningsvis har man valt detta för att barnet har ett stort hundintresse och engagerar sig mycket i hunden. Och förhoppningsvis är inte anledningen till att man gjort detta val att ingen av föräldrarna kan tänka sig att släppa hunden till den andra partern.
Har man valt detta alternativ för att ingen av föräldrarna kan tänka sig att skiljas från hunden, i så fall så ber jag er att gå tillbaka till Del 1 i den här serien och läsa det inlägget en gång till.
Har barnet ett såpass stort hundintresse och har fäst sig så vid hunden att man är villig att dela ansvaret med den andra partern för barnets skull så är det en helt acceptabel lösning så länge både hund och barn mår bra av det. Om barnet visar tecken på att inte orka så får man ha ett öga öppet och vara beredd att ändra på situationen om det skulle behövas.
Om hunden visar tecken på att inte må bra av situationen så får båda parterna sätta sig ner och bestämma hur problemet ska lösas, därfter sätter sig båda föräldrarna ner med barnet och förklarar hur hunden mår, varför och vad som bör göras för att hunden ska må bättre. Kanske behöver hunden omplaceras, kanske måste man komma överens om att hunden får bo hos den ena föräldern och att barnet träffar hunden bara när hen är hos den föräldern.

Mycket när det gäller hundens välmående har att göra med hur rutinerna ser ut. Om hunden får ha kvar så mycket av sina rutiner som möjligt och om man formar nya så fort som möjligt och sen är konsekvent så är det det bästa. Om hunden t.ex. går på dagis eller är hos en dagmatte på dagarna så låt de rutinerna finnas kvar och fall inte för frestelsen att låta barnet hämta hunden tidigare eller hålla hunden hemma när barnet är hemma från skolan. Jag säger inte att det alltid är fel att låta barnet ha hunden hemma, men om hunden tydligt visar att den behöver fasta rutiner så håll fast vid hundens rutiner.

Hunden har tagit skilsmässan hårt och tytt sig till barnet
Precis som ovan när det är föräldrarna som vill att barnet ska ha ansvar för hunden så måste man i första hand se till att barnet har intresse nog och mår bra nog att hålla fast vid rutiner och engagera sig så mycket i hunden som hunden behöver. Faran med att lösa hundens ångest över situationen på det här sättet är att barnet, beroende på ålder och tidigare engagemang, kanske inte är redo att axla ansvaret för de problem som kan uppstå. Klarar barnet att hantera situationen om hunden tar ut sin oro och ångest på andra hundar, andra människor eller dyl? Klarar barnet av att hantera situationen ifall hunden åter beter sig som en ouppfostrad unghund för att den egentligen inte mår bra?
Ofta är det bästa att faktiskt inte låta hunden ty sig till barnet alltför mycket, istället ska föräldrarna här engagera sig mer i hunden och ge hunden mer av sin tid - inte nödvändigtvis till aktivering utan kanske bara för att umgås i soffan eller på härliga kravlösa långpromenader.
Mår hunden dåligt och börjar uppvisa problembeteenden och helt tydligt inte klarar av den nya situationen får man helt enkelt se över det beslut man tagit. I vissa fall, dock inte så ofta, mår hunden såpass dåligt att det är bättre att den får ett nytt stablit hem. Eller så kanske hunden behöver tid att anpassa sig och bör få bo hos bara den ena föräldern tills alla i familjen funnit sig tillrätta. Det kan ta 3-6 månader för en hund att anpassa sig till en ny livssituation. Det går fortare om man tillgodoser hundens alla behov; t.ex. fysiskt och mental simulans, behovet av fasta rutiner och konsevent handlande från ägarnas sida samt sällskap och behovet att få ha kvar sina relationer med andra människor och hundar i sitt liv.

Om ni har frågor i ämnet så hör gärna av er till mig via epost: camilla.stefansdotter@gmail.com

/Camilla

tisdag 18 februari 2014

Delad vårdnad av hund, del 2 - Barnet vill ha hund efter att föräldrarna har separerat

Som jag skrev i det förra inlägget i den här serien så finns det många anledningar till varför hundägare bestämmer sig för att ha delad vårdnad om hunden. I det här inlägget ska jag ta upp något som jag stött på flera gånger, nämligen när ett barn med skilda föräldrar får hund och hunden följer med barnet fram och tillbaka mellan föräldrarna.

Det är jättebra för barn att ha hund i familjen. Hunden kan ge stöd, öka/stimulera den sociala kompetensen och förgylla barnens liv på många olika sätt. Har man ett barn som är intresserad av agility, rallylydnad eller någon annan hundsport eller kanske utställning och frisering så kan hunden lära barnet tålamod, engagemang, uthållighet och inte minst öka barnets självförtroende och självkänsla.

Barnet vill ha hund när föräldrarna är separerade/skilda
De fall jag har stött på där ett barn har en hund som följer med fram och tillbaka mellan mamma och pappa har varit lyckade. Det allra mest lyckade är när hunden kommit in i familjen som valp och redan från början fått förstå och växa upp med att det är såhär livet ser ut: min lillmatte/lillhusse är min trygghet. Av flera skäl så tycker inte jag att man ska skaffa en vuxen hund när ett barn ska ha det största ansvaret (det yttersta ansvaret ligger alltid på föräldrarna) i vardagen. Med en vuxen hund vet man inte vad den har varit med om tidigare och man vet inte hur den kommer att reagera i olika situationer och man kan med andra ord utsätta barnet eller dess kompisar för onödig fara. Det är också större risk att barnet tröttnar om den har fått en vuxen hund vars olater kan vara svåra att få bukt med. Det är dessutom alltid bättre för barnet att få vara den som lär in något nytt istället för att behöva kämpa med att lära om för att något gått fel eller håller på att gå fel. Undantaget kan vara om man tar över en äldre hund.

Är du separerad eller skild? Vill ditt barn ha hund? 
Den allra första frågan du måste ställa dig är om ditt barn är redo för en hund. Alla barn är olika och ni som föräldrar vet bäst ifall ert barn är redo för det ansvar ni funderar på att ge henne/honom. Min rekommendation är att barnet som yngst måste ha början i skolan (7 år) och allra helst ska vara minst 10 år.

Om du anser att ja, ditt barn är redo så är det dags att du sätter dig ner med din f.d. partner (barnets andra förälder) och diskuterar saker som; vem ska ha det yttersta ansvaret? Ska ni dela på det så att när hund och barn är hos förälder 1 så har förälder 1 ansvaret och vise versa när hund och barn är hos förälder 2? Ska ni ta alla beslut tillsammans eller har den som har barnet just den dagen även beslutsrätt om hunden?
För att det ska fungera att barnet har hund så måste kommunikationen mellan dig och din f.d. fungera, även om ni skulle komma fram till att det bara är en av er som har det yttersta ansvaret.
Hur ska det fungera ekonomiskt? Vem betalar vad? Se till att ni har allt detta klart för er redan innan ni berättar för ert barn att "ja, du ska få en hund". Hunden ska vara ett positivt tillskott i familjen och inte ännu en sak som ert barn måste höra er gräla om eller bli irriterade på grund av.
Hur ska allt fungera i praktiken? Eftersom att barnet går i skolan så måste ni veta var hunden ska vara då; på dagis eller hemma ensam? Är det rimligt att barnet kommer hem och rastar hunden på luchen eller behöver hunden någon som rastar den mitt på dagen?
Ni måste ha klart för er vilka punkter som ska ingå i ansvaret som ni ger ert barn och hur ni ska kunna följa upp det rent praktiskt.
Och glöm inte att även om hunden fort lär sig vad som gäller i respektive hem så måste ni vara beredda att arbeta tillsammans på samma sätt allihopa ifall ett problembeteende skulle uppstå.

Har ni bestämt er för att barnet ska få ha hund?
Det allra bästa är som sagt att välja en valp istället för en unghund eller vuxen hund. Och eftersom att barnet inte rent instinktivt vet hur hunden ska tas om han och uppfostras så är det verkligen att rekommendera att barn och hund får gå en valpkurs. Det är också väldigt bra om båda föräldrarna är närvarande (men inte nödvändigtvis "hands on") på alla kurspass så att ni ser vad barnet får lära sig och hunden så att ni kan finnas där efter kursen är slut och påminna barnet och peppa när utveckligen tycks stå still (t.ex. när hunden når könsmognad). Kan ni inte samma tider så hör av er till en instruktör ni båda tycker har en bra ideologi och använder bra metoder och hör efter om denne finns tillgänglig för en enskild/privat kurs.

Hanhund eller tik?
Det här kan tänkas vara en enkel sak att låta barnet bestämma efter tycke och smak, men det är bättre att ni bestämmer det innan ni låter barnet göra det.
Jag förordar en tik till ert barn om inte ni föräldrar har mer erfarenhet av att ha hanhund som ni kan förmedla, och är villiga att förmedla, till ert barn allteftersom hunden växer upp. Tikar är ofta lugnare än hanhundar, även om det naturligtvis är individuellt hur hunden upplever t.ex. könsmognaden. Tikar löper ungefär tre veckor två gånger om året (antalet ggr per år kan variera raser emellan) medan hanhundar påverkas av alla tikar som löper runtomkring honom - hela året om ni har otur. Alla tikar i ett område löper inte samtidigt utan tenderar istället att lösa av varandra.
Vill ni ha en hanhund så prata med den uppfödare ni valt att vända er till och hör er för hur valpens far och andra manliga släktingar mår av tikar som löper. En del hanhundar mår riktigt dåligt och ylar och vill inget annat än att nosa efter den löpande tiken, rymma till henne osv, och sånt vill man inte upptäcka i efterhand och kan ofta inte "enkelt lösas" genom att då när hunden redan nått könsmognad välja att kastrera honom. 
Är ert barn intresserad av någon hundsport kan det hända att uppfödaren hellre vill att ni ska välja en hanhund.
Ta allt i beaktande innan ni väljer och förklara för barnet att valet inte är enkelt. Om ni inte gör valet innan ni talar om för barnet att ni ska skaffa hund så involvera barnet i valet och förklara alla för- och nackdelar så att barnet förstår ert val helt och fullt.

Vilken ras ska ni välja? 
Glöm era egna ambitioner och drömmar och se till att välja en ras som passar ert barn och ert barns intressen. Grundregeln är dock att inte välja en hund som i vuxen ålder väger över 10 kg - barnet ska kunna hantera hunden fysiskt i alla lägen.
Den andra regeln som jag tycker man ska försöka gå efter är att undvika raser med stark vaktinstinkt. Även vissa små hundraser har vaktinstinkt och vaktar inte bara sig själva utan även sin lillmatte/lillhusse och kan i sådana lägen råka nafsa eller bita någon av barnets kompisar.
Ert barn är med största sannolikhet ingen jägare så uteslut alla raser med övervägande stark jaktinstinkt (många terrier, t.ex. jack russel och tysk jaktterrier, ingår här). 
Har ert barn ett intresse av pälsvård? Om svaret är ja så diskutera noga i vilken omfattning pälsvården gäller och om barnet inte är nästintill överdrivet intresserad av att klippa och dyl (och inte du heller?) så uteslut raser som behöver konstant pälsvård pga att pälsen växer fort eller fäller enormt mycket vissa tider på året. (T.ex. spetsar, pudlar m.fl.) Däremot kan ni ha kvar hundar på listan som har lång päls om ni antingen kan tänka er att kamma och borsta ofta eller om ni ändå vill ha pälsen kort - t.ex. tempelhundar såsom shih tzu m.fl.
Har er hund ett intresse av att aktivera hunden fysiskt? De flesta hundraser kan tränas upp att orka mer, ett flertal hundraser älskar fart och fläkt medan en tredje grupp hundar helst ligger bredvid och myser medan ert barn läser läxor eller en god bok.

Några exempel på rasval:
Affenpinscher - Kräver ingen särskild sysselsättning utöver dagliga promenader, kan ha ett clownaktigt humör och pälsen kräver en ordentlig genomkamning per vecka.
Australisk terrier - Mer lyhörd än andra terrierraser, uthållig, gillar lydnad och allt som är kul i skogen, kammas en gång i veckan och trimmas 2-3 ggr per år.
Bedlingtonterrier - Passar till hundsporter som agility och flyball men även spår, sök och lydnad, bra till den träningsintresserade, stabil, lugn och glad, kammas ca 2 ggr i veckan och pälsen klipps varannan till var tredje månad (likt pudeln).
Bichon frisé eller Bichon havannais - Båda är lättlärda och passar både till lydnad, agility och för den som bara gillar långa promenader, hänger glatt med överallt, pälsvård är ett måste med regelbundna kamningar för båda raserna och klippning i vardagsfrisyr ca var sjätte vecka för bichon frisén som även passar den utställningsintresserade.
Bostonterrier - Kräver en hel del aktivering (t.ex. lydnad, agility) och kan sätta ägaren på prov men har en god anpassningsförmåga med en positiv livssyn och passar bra för en nybörjare, social och alert med minimal pälsvård.
Cairnterrier - Ställer gärna upp på det mesta men är inte mer krävande än att den gärna hänger med på allt, lättlärd, envis och orädd som en terrier bör, kammas 1 gång i veckan och trimmas 2 ggn i kvartalet.
Cavalier king charles spaniel - Vänlig med stor anpassningsförmåga, passar de flesta oavsett aktivitetsnivå, pälsen är inte svårskött men kräver en genomkamning 2-3 ggr i veckan.
Coton de tuléar - Öppen, glad, lättlärd och livlig, gillar agility och cirkuskonster, kan följa med på joggingrundan men är inte motionskrävande, pälsen kräver en genomkamning inifrån och ut 1 ggn i veckan.
Dansk/Svensk Gårdshund - Snabbtänkt, vaken och med hanterbar vaktinstinkt (vaktar hemmet), den är livlig och både tränar och tävlar gärna i flera olika hundsporter men kräver inte mer än en timmes rask promenad om dagen, minimal pälsvård.
Dvärgpudel - En allroundhund i dess rätta bemärkelse som anpassar sig efter ägarens aktivitetsnivå men som har energi nog till det mesta, snabb och lyhörd och fäster sig gärna vid sin ägare (på gott och ont), pälsen är så krävande som man vill ha den (beror alltså på vilken frisyr man väljer) men behöver klippas regelbundet.
Dvärgschnauzer - Lättfostrad men har en vaktinstinkt som kan göra den skällig, glad, energirik och hänger gärna med på det mesta från entimmespromenader till lydnad och agility, kammas och borstas 1 ggn i veckan och trimmas 3-4 ggr per år.
Fransk Bulldogg - personlig och rolig, kräver ingen överdriven motion eller aktivering (men jag har sett en som älskade rallylydnad), är känslig för värme och har en tendens att snarka, minimal pälsvård.
Griffon belge, Griffon bruxellois eller Petit barbacon - Färg och hårlag skiljer raserna åt. Robust och tålig, lättskött, lättfostrad med ett stabilt psyke, passar barn i tidig skolålder, kräver trming ett par gånger om året men har i övrigt en lättskött päls.
Japanese chin - Älskvärd, vänlig, rolig och intelligent, vill vara med överallt, tycker om att bli ompysslad men kräver pälsen kräver egentligen bara att man håller tovor borta.
Löwchen - Lättlärd och älskar att visa upp sina konster och tricks, reagerar positivt på träning som bygger på lekfullhet och blir gärna en enpersonshund, motionsmässigt kräver den en ordentlig promenad per dag och pälsen klipps varannan månad och borstas och kammas däremellan.
Malteser - Mjuk, lyhörd och lättfostrad, lättanpassad med lagom motionsbehov även om den gärna uppskattar långa promenader och annan sysselsättning, kräver omfattande pälsvård och passar den päls- och utställningsintresserade.
Mops - Charmig, intelligent, lättlärd och tuff, en livsnjutare som uppskattar mänsklig kontakt likväl som hundkompisar, älskar att vara i centrum, lättskött men kräver att man håller hudvecken i ansiktet rena och torra, kan vara känslig för värme och har en tendens att snarka.
Norfolkterrier eller Norwichterrier - Robust liten hund som trivs med ett aktivt liv, går ofta bra ihop med hästar och andra hundar, passar för agility, viltspår och mycket annat, kammas igenom 1-2 ggr i veckan och trimmas ca 2 ggr per år.
Norsk lundehund - Alert och pigg, mentalt stabil med stor anpassningsförmåga, är dock rätt sjävlständig och roas inte alltid av lydnad eller annan träning, har inga stora krav på motion och aktivering men vill vara en del i allt som händer, pälsen bör hållas efter under fällningen men kräver annars ingen extra vård.
Papillion/Phaléne - Om mer än öronställningen skiljer dessa åt tvistar de lärde en hel del, de är nyfikna, alerta, sociala och lättränade, de vill gärna använda huvudet och lyckas bra med både lydnad, agility och andra hundsporter, pälsen kräver att man 1 ggn i veckan borstar och kammar ur löst hår och tovor.
Shetland sheepdog (Sheltie) - Pigg, alert och lättlärd, rörlig, snabb och uthållig och är i mångt och mycket den perfekta hunden för den som vill engagera sig helhjärtat i någon hundsport (dock inte alltid så pigga på att apportera), kan hitta egna ovanor om man inte sysselsätter och uppfostrar den väl, bör inte vara rädd och lättstressad men undantag finns fortfarande, pälsen fäller n¨gra gånger per år och bör borstas och kammas regelbundet.
Shih tzu - Älskvärd, livlig och glad filosof, vänlig mot alla och gillar att hänga med på långa promenader och vara medelpunkten i tillvaron, om man väljer att hålla pälsen lång krävs regelbunden pälsvård med bad, kam och borste för att hålla hunden tovfri.
Silky terrier - Härdig och robust men samtidigt elegant och med en päls som kräver dagligt underhåll för att hålla kvistar och annat borta med en ordentlig borstning en gång i veckan, alert och nyfiken och lägger nosen i allt som händer, kan vara envis och självständig och kräver konsekvent uppfostran, gillar långa promenader men tål avbrott i rutinerna, hänger gärna med på både agility och lydnad.
Tibetansk spaniel (Jemtse apso) - Livlig, energisk, snabb och vig, snäll, tillgiven och försiktig, inte aggressiv men kan vara misstänksam mot främlingar och kan därför utveckla ett oönskat vaktbeteende, kräver tydlig men varsam träning, tycker bra om ställen där den kan ligga högt och hålla uppsikt, kräver ingen svår pälsvård utan endast borstning för att hålla pälsen tovfri.
West highland white terrier (Westie) - En aktiv hund som trivs bäst om ägaren engarerar sig lite mer än med bara dagliga promenader, en lättlärd, robust kompis som gärna blir en lyssnande mjukis vid sängkanten, kompankt och muskulös och hänger sig gärna åt bruksträning, agility och spårträning, pälsen behöver kammas igenom några gånger i veckan och trimmas några gånger om året.

Top 7 enligt Camilla (utan inbördes ordning)
Bichon havannais
Cavalier king charles spaniel
Cairnterrier
Griffon belge, Griffon bruxellois eller Petit barbacon
Papillon
Japanese chin
Shih tzu

En del av er som läser detta kanske tycker att min långa lista egentligen är lite väl kort, men det är för att jag har valt att inte ha med alltför små hundar, alltför vaktiga små hundar, hundar som jag vet väger över 10 kg och raser som jag vet kan passa en aktiv tonåring men som av olika anledningar inte alltid lämpar sig för någon i 7-12 års åldern. Jag har t.ex. inte med en enda retriever eftersom att de alla väger mer än 10 kg, men vissa av de kan absolut passa en aktiv 16-17 åring.

Om ni har frågor kring någon av raserna eller en ras som ni funderar på som inte finns med på listan så hör gärna av er till mig: camilla.stefansdotter@gmail.com

Under våren kommer ni att kunna följa en serie inlägg om Barnhundsraser under Etiketten Barn och hund. Ovanstående raser kommer att beskrivas i den serien, och kanske någon extra ifall någon hör av sig med ett önskemål. Kanske dyker det även upp ett klargörande inlägg då och då med raser som jag inte anser lämpade men som (tyvärr) är vanliga rasval.

/Camilla

De kortfattade rasbeskrivningarna är saxade från Hundraser i Sverige av Åsa Lindholm och Ulla Barvefjord.

tisdag 11 februari 2014

Delad vårdnad av hund, del 1 - När familjer splittras.

Det blir vanligare och vanligare med delad vårdnad, men vad innebär det att ha delad vårdnad om en hund och hur funkar det?

Anledningarna till att ha delad vårdnad kan vara många, säkert fler än de jag kommer att ta upp i den här inläggsserien. Det kan hända att jag i framtiden kommer att komplettera serien med ännu fler inlägg när jag kommer i kontakt med fler personer som har delad vårdnad eller vid önskemål från er läsare.

Familjen splittras när barnen flyttar hemifrån
Det här hände faktiskt min egen hund när jag flyttade hemifrån vid ungefär 20 års ålder. Vår hund var då ungefär 10 år gammal och det var jag och min far som kom överens om delad vårdnad. Jag bodde ensam och pluggade och han bodde ensam och arbetade heltid. Ingen av oss hade längre möjlighet att ha hunden hemma på heltid, och främst för att avlasta min far (men också för att jag vantrivdes utan hunden hos mig) så kom vi överens om att dela upp tiden mellan oss.
Med tiden kom hon att vara mer och mer hos mig i veckorna och hos min far på helgerna. Om någon av oss skulle bort så var hon hos den andre. Allteftersom hon blev äldre fick hon, när hon skulle vara ensam hemma, vara oftare hos min far eftersom att hon där kände sig mycket tryggare än i min lägenhet med alla ljud från grannarna. När hon sista året började bli riktigt dement lämnades hon aldrig längre ensam i min lägenhet eftersom att hon helt enkelt glömde var jag var och att hon bodde där. Då var det lättare för henne hemma hos min far eftersom att hon hade bott där så många år innan hon blev dement.
När jag höll hundkurser fick hon följa med på de, främst på valpkurserna vilket gjorde att jag upptäckte hur mycket hon gillade valpar och hon fick uppgiften att vakta valpgruppen under kurspassen. Att vakta och hålla reda på valparna var en uppgift hon tog på fullaste allvar och emellanåt gick hon även emellan om det gick för häftigt till under valpsläppen.
När jag öppnade hemmahunddagis gick vi över till att varva Ladys boende mer mellan oss eftersom att hon helt enkelt var för gammal och trött för att orka med dagishundarna alla fem vardagar i veckan. Hon brukade vara hos mig en eller två, högst tre dagar i rad och sen fick hon gå hem till min pappa och sova en dag - och sov det gjorde hon verkligen. 

Huruvida delad vårdnad är en bra lösning för just din hund när barnen har flyttat ut är väldigt beroende av hur hunden är som individ och även vilken ras hunden tillhör. Vissa hundar, som Lady, är lika glada att "komma hem" oavsett vilken familjemedlen hemmet tillhör. Och då funkar det. Medan andra hundar istället blir stressade av att fara fram och tillbaka och av att flocken aldrig är samlad. Såna hundar mår bäst att att ha ett hem där alla istället hjälps åt med promenader och sen kan säkert flera familjemedlemmar vara "hundvakt" och ta med sig hunden hem ett dygn då och då men inte lämna hunden ensam tills de är helt säkra på att hunden känner sig som hemma även där. Och precis som när man flyttar med hund kan det ta flera månader innan hunden känner sig som hemma. Hemma är inte där dina kläder är slängda över stolen, hemma är där det doftar du.

Ett par köper hund tillsammans men går senare skilda vägar
I många fall är man ihop och bor ihop när man skaffar hunden och sen när man separerar några år senare så vill ingen släppa hunden till den andra - och man kommer överens om delad vårdnad. Jag har stött på flera varianter av detta: varannan vecka, helger/vardagar m.fl. Enligt min erfarenhet är detta den form av delad vårdnad som fungerar sämst. Ofta blir hunden oerhört stressad av att fara fram och tillbaka och framför allt så känner hunden av spänningen mellan de nu separerade "föräldrarna".  Som en karl med hunden på halvtid sa till mig en gång när jag intervjuade honom:
"Hon kommer hit på måndagen och hinner lagom till söndagen varva ner och trivas, och sen ska hon tillbaka till matte igen en vecka. Och så pågår det i en ond cirkel."
Problemet med den här typen av delad vårdnad är oftast att man inte vill släppa hunden eftersom att "hon/han har det bättre hos mig", istället för att se till hundens bästa och erkänna att den andra partern kanske är bättre rustad, med t.ex. bättre arbetstider. Det är riktigt jobbigt att skiljas från en familjemedlem, men det är vårt ansvar som hundägare att se till hundens bästa i alla lägen.

Det allra bästa för en hund som haft ett hem från början och som sen får se sin familj splittras är att stanna hos en av familjemedlemmarna, allra helst den som bor kvar i det ursprungliga hemmet. Om man efter tidigast 6 månader märker att hunden verkar bli sig själv igen så kan man börja lämna bort den mer än ett dygn i taget till de andra familjemedlemmarna, men under separationen och upp till 12 månader efter (beroende på bl.a. hundens ålder och läggning) bör hunden få känna tryggheten av att komma hem till samma hem varje dag. Lura inte dig själv genom att tro att hunden "tar allt så bra" när familjen splittras oavsett orsak. Tar hunden det bra är det troligtvis tack vare den grundläggande trygghet som hemmet och en nyckelperson ger, låt den då få fortsätta ta det bra.

Oavsett vilket beslut ni tar i samband med en separation - håll fast vid den och ge hunden en chans att anpassa sig till sin nya livssituation.

Fler hundar i en familj som splittras
Har man två eller fler hundar när familjen splittras så är det viktigt att varje hund får klara besked om var den nu ska bo. Oavsett om alla hundar får vara tillsammans eller om de splittras och följer med olika familjemedlemmar så bestäm er för ett alternativ och håll fast vid det så bra ni kan. Låt också hundarna få en chans att anpassa sig till ett liv utan de andra fyrbenta familjemedlemmarna genom att helt enkelt vänta minst en månad - gärna tre - innan de träffas igen. Och om de nu ska fortsätta bo ihop, sära inte på de i onödan utan låt de ha kvar tryggheten i att vara tillsammans.

Ibland kan det hända att en familj bestämt sig för att sära på hundarna men att hundarna mår riktigt dåligt av att inte få vara tillsammans, om det händer så har man två alternativ: 1) Ha tålamod och ge hundarna tid och möjlighet att anpassa sig, även om det innebär att ni som ägare måste lägga mer tid på hunden och kanske t o m får gå ner i tid på jobbet. 2) Bestäm att hundarna ska få vara tillsammans och vem som ska ha de och hjälps åt för att få det att fungera.

Så, oavsett vilket beslut ni tar när familjen splittras - stå fast vid det. Är det du som måste se sanningen i vitögat och släppa hunden till den andra partern så gör det och ta dig sen tid att sörja den familjemedlem du har förlorat.

/Camilla

torsdag 6 februari 2014

Tålamod, igen


Det här med tålamod är något som jag har nämnt mer än en gång tidigare och tålamod är faktiskt en av de egenskaper man kommer längst med när man har hund.

Med en valp måste man ha tålamod när man lär in var gränserna går oavsett om det gäller valpbitning eller rumsrenhet. Man måste egentligen ha tålamod med ganska mycket när man har en valp. Man måste framför allt ha tålamod nog att inte ryta till i onödan och inte ta "olyckor" på för stort allvar. Man måste ha tålamod nog att säga till sig själv "Ok, nu hände det där, hur gör jag för att det inte ska hända igen? Kan jag flytta på något? Behöver hunden lära sig något och hur gör jag de så att det här inte händer igen och i värsta fall blir en vana/olat?"

Och inte minst, oavsett hundens ålder; när man vet vad man vill träna in, när man vet vilket resultat man vill nå och när man vet hur man ska komma dit så gäller det att ha tålamod nog att inte rusa mot mål i för hög hastighet. Man kan ha en hur bra plan som helst, man kan vara hur bra förberedd som helst, men om man inte har tålamod när man tränar så blir det lätt pannkaka av alltihop.

Med en unghund måste man verkligen ha tålamod, hela tiden. Man måste ha tålamod nog att vänta ut hundens fnatt, knasigheter, unghundryck och slyngelsträck. Man måste ha tålamod med hundens temperament, spökålder och när den upptäcker det andra könet och andra hundar i sin nya situation som könsmogen. Med en unghund behöver man framför allt ha tålamod nog att hålla fast vid de metoder som fungerade innan hunden blev könsmogen. Ändra inte träningsmetod om hunden tycks ha glömt något den kunde nyss, ha tålamod nog att vara än mer konsekvent i din träning och i hur du hanterar situationer som uppstår. Stå på dig och ha tålamod om hunden protesterar mot något som gick bra förra gången - samtidigt som du måste vara medveten om att hunden nu behöver ännu mer bekräftelse på att vad den gör rätt. Belöna belöna belöna! Det pågår så mycket i hundens huvud i den här åldern att du behöver vara riktigt bra på att tajma när hunden gör det du så tålmodigt väntat på att hen ska göra.

Med en vuxen hund måste man också ha tålamod när man lär in nya saker. Med en vuxen hund behövs inte tålamodet av riktigt på samma anledning som med en valp eller unghund, utan snarare för att vuxna hundar ofta har väl befästa vanor/olater. Men också för att det helt enkelt kan ta lite längre tid att lära in något nytt - speciellt om man har en omplaceringshund som man inte vet hur den har blivit behandlad tidigare och vilka metoder eller signaler den förre ägaren har använt i sin träning (se etiketten Crossover-hund under inlägget).

När hunden sedan blir gammal är dess vanor en del av dess livsstil och oerhört svåra att ändra på. Oftast behövs det inte heller, och om man tar över en äldre hund från en annan familj så är det många saker man helt enkelt får ha tålamod med och lära sig leva med. Om man skulle få för sig att lära en gammal hund något nytt, som ett trick eller en hel hundsport, så behöver man tålamod att gå igenom samma sak om och om igen. Med en gammal hund lär man inte in nya trick för trickens skull utan för att man vill hitta nya sätt att utmana sig och hunden på när man har roligt tillsammans. Jag började på rallylydnad när min Wheatentik var 14 år gammal (!!) och hon tyckte det var hur roligt som helst, och det höll henne säkert mentalt alert längre än hon skulle varit annars. Men med tiden blev hon ändå gammal även mentalt, med den sedvanliga demens som drabbar många hundar, och under vissa perioder lärde jag in samma "tyska sväng" varje dag i en vecka. Hon hade helt glömt att vi redan hade gjort det och tyckte det var lika roligt varje gång, och det var ändå det viktigaste.
Äldre hundar kan bli dementa, tappa hörseln och framför allt vidvinkelseendet, allt detta kan då bidra till att ge sken av att hunden inte lyssnar, att den struntar i dig och att den går sina egna vägar hellre än samarbetar som ni gjorde förr. Det stämmer inte.
Din gamla hund kan glömma att du bett den vänta och börja följa ett spår, det innebär inte att den inte vill göra dig till lags, det innebär bara att du behöver ha tålamod och kanske inte kräva riktigt lika mycket som förr.
Din gamla hund kan sluta höra vissa tonlägen och ge sken av att inte längre lyssna på ditt karaktäristiska "Kom!", ha tålamod att gå efter hunden, att testa ett annat tonläge och inte blir arg eller irriterad.
Din gamla hund kanske en gång i tiden var riktigt duktig på att följa dina handtecken och nu när hunden börjar tappa hörseln så har du börjat använda dig av handtecken mer och mer när ni är ute... men tänk på att om hunden inte tar vänster när du visar det så är det kanske så att vidvinkelseendet förvunnit, vilket innebär att hunden inte längre ser så bra åt sidorna utan mest och bäst rakt framåt. Hunden skulle med största sannolikhet tagit vänster om den hade sett din signal.
Ha tålamod och inse att du behöver tänka på hundens väl och ve och säkerhet lite mer än förr, kanske är det ingen bra idé att ha hunden lös "som du alltid har haft den", istället kanske det är dags att ha sele och lina eller flexikoppel - för hunden skull.

Så oavsett hur gammal din hund är så kommer du långt bara du har tålamod.

 /Camilla