Delad vårdnad av hund, del 3 - Familjen splittras och hunden följer med barnet

Som jag skrev i första och andra inlägget i den här serien så finns det många anledningar till varför man väljer att ha delad vårdnad om hunden. I det här inlägget ska jag ta upp något som jag har stött på och som inte alltid är så lätt för någon, nämligen att en familj splittras när barnen fortfarande är i skolålder och hunden följer med barnet fram och tillbaka mellan föräldrarna.

Det kan finnas flera anledningar till varför man beslutar att hunden ska följa med barnet:
1. Hunden införskaffades för att det var barnet som ville ha hund och även i denna nya livssituation får barnet det största vardagliga ansvaret (kom ihåg att det alltid är föräldrarna som har det yttersta ansvaret för hunden).
2. Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan och föräldrarna har låtit hunden finnas där för barnet och följa med fram och tillbaka och sen har det fortsatt så.
3. Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden heltid och man löser det genom att "ge hunden till barnet".
4. Det ovanligaste alternativet - Hunden har tagit skilsmässan svårt och tagit sin trygghet hos barnet och föräldrarna har låtit det ske och sen har det fortsatt så.

Barnet ville ha hund och får fortsätta ta det största ansvaret även efter skilsmässan
Det här kan kännas naturligt och självklart och visst är det jättebra för både barn och hund att ha en annan individ att ty sig till, men det gäller att inte lägga för stort ansvar på barnet som redan har det svårt i och med familjeseparationen. Och för hunden kan detta innebära att dess klippa i tillvaron helt plötsligt vacklar och situationen kan bli jobbigare än väntat. Vissa barn kan finna just trygghet i att allt iaf är som vanligt mellan hen och hunden och de dagliga rutinerna och allt kul de har ihop blir något att hålla fast vid för att få vardagen att fungera.
Medan andra barn inte alls orkar vara konsekventa längre och vacklar i alla rutiner; promenader, mat och uppfostran av hunden. Det är inte alltid så lätt att själv hålla fast vid sina rutiner när världen vänds upp och ner.
Har man ett barn som i det första fallet som finner trygghet i rutiner och ansvar så bör man naturligtvis låta det fortsätta, med ett öga öppet...
Har man istället ett barn som inte orkar, så får man som förälder se den sanningen i vitögat och hjälpa barnet, utan att skuldbelägga barnet överhuvudtaget. Risken finns nämligen att man hamnar i en ond cirkel där barnets brist på ork och föräldrarnas tilltro till att barnet kan hantera hunden leder till s.k. problembeteenden hos hunden. Hunden kan börja med sånt som man trodde att man för länge sen var av med; skällande, slyngelbeteenden, bli svår att lämna ensam osv.

Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan
Här kan det se ut precis som i stycket ovan, att barnet antingen har hittat en klippa i hunden och båda mår bra av det, eller att barnet tytt sig till hunden för att allt annat är upp och ner. I det första fallet ser jag inget fel i att låta det fortgå, med ett öga öppet. I det andra fallet tycker jag att man ska ta ett steg tillbaka och se efter hur båda upplever detta, mår hunden bra av denna nya relation mellan hen och barnet? Om hunden uppvisar nya beteenden eller har lagt sig till med nya eller nygamla olater så kan det mycket väl vara stressrelaterat i en situation som denna, och det ligger då på föräldrarna att se över situationen.

Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden på heltid och hunden får följa med barnet
Förhoppningsvis har man valt detta för att barnet har ett stort hundintresse och engagerar sig mycket i hunden. Och förhoppningsvis är inte anledningen till att man gjort detta val att ingen av föräldrarna kan tänka sig att släppa hunden till den andra partern.
Har man valt detta alternativ för att ingen av föräldrarna kan tänka sig att skiljas från hunden, i så fall så ber jag er att gå tillbaka till Del 1 i den här serien och läsa det inlägget en gång till.
Har barnet ett såpass stort hundintresse och har fäst sig så vid hunden att man är villig att dela ansvaret med den andra partern för barnets skull så är det en helt acceptabel lösning så länge både hund och barn mår bra av det. Om barnet visar tecken på att inte orka så får man ha ett öga öppet och vara beredd att ändra på situationen om det skulle behövas.
Om hunden visar tecken på att inte må bra av situationen så får båda parterna sätta sig ner och bestämma hur problemet ska lösas, därfter sätter sig båda föräldrarna ner med barnet och förklarar hur hunden mår, varför och vad som bör göras för att hunden ska må bättre. Kanske behöver hunden omplaceras, kanske måste man komma överens om att hunden får bo hos den ena föräldern och att barnet träffar hunden bara när hen är hos den föräldern.

Mycket när det gäller hundens välmående har att göra med hur rutinerna ser ut. Om hunden får ha kvar så mycket av sina rutiner som möjligt och om man formar nya så fort som möjligt och sen är konsekvent så är det det bästa. Om hunden t.ex. går på dagis eller är hos en dagmatte på dagarna så låt de rutinerna finnas kvar och fall inte för frestelsen att låta barnet hämta hunden tidigare eller hålla hunden hemma när barnet är hemma från skolan. Jag säger inte att det alltid är fel att låta barnet ha hunden hemma, men om hunden tydligt visar att den behöver fasta rutiner så håll fast vid hundens rutiner.

Hunden har tagit skilsmässan hårt och tytt sig till barnet
Precis som ovan när det är föräldrarna som vill att barnet ska ha ansvar för hunden så måste man i första hand se till att barnet har intresse nog och mår bra nog att hålla fast vid rutiner och engagera sig så mycket i hunden som hunden behöver. Faran med att lösa hundens ångest över situationen på det här sättet är att barnet, beroende på ålder och tidigare engagemang, kanske inte är redo att axla ansvaret för de problem som kan uppstå. Klarar barnet att hantera situationen om hunden tar ut sin oro och ångest på andra hundar, andra människor eller dyl? Klarar barnet av att hantera situationen ifall hunden åter beter sig som en ouppfostrad unghund för att den egentligen inte mår bra?
Ofta är det bästa att faktiskt inte låta hunden ty sig till barnet alltför mycket, istället ska föräldrarna här engagera sig mer i hunden och ge hunden mer av sin tid - inte nödvändigtvis till aktivering utan kanske bara för att umgås i soffan eller på härliga kravlösa långpromenader.
Mår hunden dåligt och börjar uppvisa problembeteenden och helt tydligt inte klarar av den nya situationen får man helt enkelt se över det beslut man tagit. I vissa fall, dock inte så ofta, mår hunden såpass dåligt att det är bättre att den får ett nytt stablit hem. Eller så kanske hunden behöver tid att anpassa sig och bör få bo hos bara den ena föräldern tills alla i familjen funnit sig tillrätta. Det kan ta 3-6 månader för en hund att anpassa sig till en ny livssituation. Det går fortare om man tillgodoser hundens alla behov; t.ex. fysiskt och mental simulans, behovet av fasta rutiner och konsevent handlande från ägarnas sida samt sällskap och behovet att få ha kvar sina relationer med andra människor och hundar i sitt liv.

Om ni har frågor i ämnet så hör gärna av er till mig via epost: camilla.stefansdotter@gmail.com

/Camilla