Vad är en kamphund?

Genom media (TV, tidningar, radio) och sociala medier (facebook, twitter m.fl) hör vi ordet kamphund rätt ofta. Just nu är det inte så mycket på tapeten som det var för något/några år sen men jag ser och hör det med jämna mellanrum. Jag har inte undvikit detta begrepp men jag har heller inte haft någon större anledning att vidröra det eller prata om det förutom i privata diskussioner med hundägare. Ibland har det hänt att en hundägare med en valp av liten ras ska gå valpkurs med en hund som de tror är en kamphund och då har jag tagit mig tid att förklara för de, ofta hela gruppen, vad den utpekade hunden är för ras. Jag har alltid haft för vana att gå igenom raserna jag haft med på kurs med åtminstone de aktuella hundägarna så att de ska veta vad de ger sig in på - oavsett ras. Ibland går jag igenom en enskild ras med hela gruppen för att jag vill understryka något eller avfärda en myt eller hörsägen.

Jag skiljer på en kamphund och en hund av kamphundsras. Och vad är då en kamphund?
En kamphund är en hund som oavsett ras används till kamp. Hunden används då oftast i kamp med andra hundar. En kamphund är ofta en hund av blandras men kan också vara en renrasig hund. Om en hund kan användas till kamp beror mer på individen än rasen, sen finns det vissa raser som har större kamplust och som är mer "explosiva" och vars beteende är lätt att förstärka då detta beteende ofta är själförstärkande i form av adrenalinkickar. Det enda man då egentligen behöver göra är att inte avbryta hunden, utan låta hunden få utlopp för sin kamplust. Många jakthundsraser har stor kamplust; t.ex. terriers och grythundar som är avlade att inte backa utan fortsätta skälla på grytdjuret tills jägaren kan komma och handgripligen tar bort hunden från situationen. Sen har många vakthundsraser också stor kamplust; de kan vara avlade och uppfostrade att jobba ensamma och själva ta itu med inkräktare. De kan vara avlade och uppfostrade att attackera misstänkta personer, t.ex. när de jobbar inom polis och militär.  Men återigen är det här mer en fråga om att hitta rätt individer för rätt uppgift än att dra en hel ras över en kam.
En kamphund är en hund som oavsett ras används för att kampa med andra hundar - tills döden skiljer dom åt. De är uppfostrade att attackera och man har förtärkt deras kamplust till den grad att de inte ger sig förrän de måste. En vakthund är ingen kamphund, en jakthund är ingen kamphund och en hund av kamphundsras är inte heller någon kamphund. 
I Sverige är det olagligt att låta hundar kampa med varandra. 

Vad är en hund av kamphundras?
En hund av kamphundras är en hund vars ras avlats fram i syftet att användas till kamp; kamp med andra hundar eller kamp med tjurar eller vilda djur. Det är oerhört viktigt att skilja på vad en hunds ras är avlad att göra, vad deras ursprungliga arbetsuppgift var och vad den enskilda individen har för egenskaper.
Oavsett vilken ras en hund är av så innebär rasens ursprungliga arbetsuppgift att hunden har vissa behov, vissa beteenden som den måste få utlopp för: en retriever har med största sannolikhet ett stort behov av att bära och hämta som kan tillgodoses genom att hunden får bära matkassar från affären eller tränas i apportering, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen. En vallhund har med största sannolikhet ett stort behov av att valla som kan tillgodoses genom att få gå lös på promenader och valla in familjemedlemmar, genom att valla bollar eller genom att valla får, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen.
En hund av kamphundsras har med största sannolikhet ett explosivt temperament och kanske har svårt att gå ihop med andra hundar för att den när den kommer upp i varv exploderar och som man säger "den vill så gärna, men det blir så fel". Men olika individer har olika stort behov av att få utlopp för vissa beteenden, många hundar av kamphundsras behöver få utlopp för sin enorma energi explosivitet och kan få det genom t.ex. weight pulling, drag eller klövjning precis som att en vallhund får utlopp för sin energi och uthållighet i hundsporter som agility eller freestyle. Och många hundar av kamphundsras har aldrig större problem med andra hundar än att deras energinivå är störst och de inte alltid är medvetna om hur stora och kraftfulla de är, precis som att små hundar aldrig tycks veta hur små de är.

Jag vill understryka att bara för att en hund är av kamphundras så är den inte någon kamphund så länge den inte används i kamp. Att hundar används i kamp är inte speciellt vanligt i det jag kallar för det svenska Svensson-samhället, och det är ju dessutom olagligt. Om en hund har uppfostrats till att användas i kamp så har det ofta en okontrollerbar kamplust gentemot andra hundar, men låter sig hanteras av människor.

Som jag nämnde i början av inlägget så är en kamphund en hund som uppfostrats till att ge vika för sin kamplust och göra det gentemot andra hundar; dessa hundar är ofta blandraser och i händerna på oseriösa uppfödare och oseriösa hundägare.
Kamphundsraser däremot är rena raser som långt tillbaka använta till kamp och de kommer i alla möjliga olika storlekar; allt från den lilla Engelska bulldoggen till Shar Pei.

Döm inte hunden efter håren,
Mvh Camilla Stefansdotter

Förbättra relationen på promenaden

Ett bra sätt att förbättra sin relation med sin hund är att vara oförutsägbar på promenaderna. Att vara oförutsägbar är något som de flesta hundägare får höra, åtminstone på kurser i vardagslydnad - hoppas jag!
Man kan få rådet att hunden ska vara den som har koll på matte/husse och att man inte ska vara den som ropar på hunden för mycket utan man ska belöna hunden när den tar kontakt. Och det är ett jättebra sätt att tänka och göra, problemet kan ofta vara att hunden vet precis var matte/husse är och känner inte att den behöver ta kontakt speciellt ofta. I såna här fall så blir hundens kontaktsökande ofta en följd av signaler från matte/husse som denne kanske inte är helt medveten om. Kontaktsökande kan också vara en vana, en rutin. Hunden tar kontakt när matte/husse stannar på samma ställen som han/hon alltid brukar stanna och hunden tar kontakt när matte/husse gör något speiellt med armarna eller övriga kroppsspråket. Matte/husse kanske tänker att "jo men min hund är bra på att ta kontakt", och det är hunden - fast beteenden är förutsägbart eftersom att du är förutsägbar för hunden.

Hur är man då oförutsägbar på en promenad?
Det absolut bästa är att inte följa samma promenadstråk varje promenad. Efter ett par tre gånger vet hunden exakt vilka svängar du brukar göra och exakt vilka stopp, och då är det dags att vara oförutsägbar - överraska både dig själv och hunden.
Det här är enormt mycket lättare de tider på året när inte vägarna kantas av vallar och när inte otrampade stigar är dolda under 1 meter orörd snö. Men var inte rädd att lämna stigen/gångvägen, klä dig ordentligt och var redo att vara oförutsägbar. Min allra bästa vän på hundpromenader är min GPS i telefonen. Personligen använder jag min Geocaching-app eftersom att den visar alla större stigar och elljusspår lika väl som gångvägar, broar och bilvägar. Tack vare min GPS kan jag lämna en stig och veta i vilken riktning jag ska hålla mig för att möta upp en ny stig. Och tack vare den så är jag aldrig rädd att gå vilse.

Även i bebodda områden kan man vara oförutsägbar. När hunden rastats ordentligt, när den gjort både nummer ett och två, så ge dig in i ett villa- eller radhusområde och sväng - sväng - sväng! Man kan också gå framåt och sen tillbaka en bit, så framåti en annan riktning och sen tillbaka en bit. Promenader behöver inte vara från A-B eller längs en oavbruten runda. Ser du en gångväg du inte provat förut så prova den, om så bara 100 meter för att sen gå tillbaka. Genom att inte alltid gå samma stråk blir du oförutsägbar för hunden och hunden blir mer uppmärksam på dig och vad du har i görningen.

Det finns även andra sätt att vara oförutsägbar; man kan träna tricks och lydnad närsomhelst på promenaden. Man kan få glädjeskutt och hoppa och leka med hunden; gärna i samband med att hunden tittar på en/söker kontakt.
Allt beror på vad du har för hund. Har du en hund som vill ha stenkoll på omgivningarna så kanske den inte är så mottaglig för att träna tricks på promenaden, har du en gammal hund så kanske du inte vill utsätta den för en lång kringelkrokig promenad utan kanske hellre överraskar med lite lydnadsträning - gärna sånt som du vet att den kan. Har du en valp så kan du, och bör du, hitta på i princip vadsomhelst... förutom möjligtvis att drunkna i 1 meter snö i skogen. Alla upplevelser bör vada positiva upplevelser.

Att vara oförutsägbar ökar hundens kontaktsökande, tillit och vilja att samarbeta. Så var oförutsägbar, oavsett årstid!

Mvh Camilla

Om hundar, hundmänniskor, "daltande" & att välja att stanna hemma

En natt för ett tag sen drömde jag att jag hade en hund igen, en liten valp som jag var så glad över, lycklig rent ut sagt. Hennes namn började på K och hon gick så strålande bra ihop med båda våra katter Nike och Neko. Efter den här drömmen har jag nog bestämt mig för vilken ras jag vill ha, nu ska bara livet ordna sig också.

Jag vet att vissa människor aldrig kommer förstå oss hundmänniskor. Jag vet att många människor inte kan fatta hur man kan bry sig så mycket om ett djur, eller hur man kan behöva ett djur så mycket. Vissa hundmänniskor säger att det är deras substitut för barn och det kanske är det för dom.
Jag skriver sällan in starka känslor, personliga känslor i mina blogginlägg, men nu gör jag det. Jag blir innerligt förbannad på människor som säger "hur kan man göra så, det är ju bara en hund" eller "hon borde inte dalta så mycket med den, den borde uppfostras att lyda bättre". Visst behöver hundar lära sig vissa saker, de flesta för sin egen säkerhets skull; att gå vid sidan över vägen, att komma på inkallning, att inte rusa ut genom ytterdörren eller bildörren. Och visst finns det människor som skämmer bort sina hundar på fel sätt, genom att ge de för mycket mat och riskera deras hälsa genom övervikt eller genom att inte träna hunden att vara ensam så att när den väl är ensam hemma får den oerhörd ångest (och stör grannar...). Men det mesta som andra, icke-hundmänniskor, kallar daltande är vad vi hundmänniskor kallar modern hundträning - som bygger på en nära relation med god kommunikation, förståelse och uppmuntran.

Jag blir så trött på människor, speciellt människor som har barn, som tror att världen kretsar kring oss människor. Djur och människor lever sida vid sida, vi delar samma planet och många av oss väljer att dela våra hem med djur; med hundar, katter, ödlor, ormar, marsvin, hästar, kaniner... Ja vi kanske inte kan ha hästar i lägenheten, men jag tror nog att många hästmänniskor gärna skulle vilja att det var möjligt. Jag tror nog att många hästmänniskor sovit (eller iaf vakat hela natten) i stallet när hästen varit sjuk eller bara behövt stöd. Vi djurmänniskor gör sånt. Hästmänniskor vakar nätter igenom i stallet precis som en mamma gör i sovrummet när barnet har kolik, kattmänniskor oroar sig över sina utekatter precis som tonårsföräldrar gör när deras barn stannar ute för länge och hundmänniskor låter hundarna sova i sängen, följa med in överallt där de får följa med för att vi vet att hunden behöver oss. Charmen med att ha hund, skillnaden mellan att ha hund och katt, är att hunden behöver oss - hela tiden helst!

Efter det här inlägget får jag väl massor av reaktioner nu från folk som ogillar att jag jämför djur med barn, men precis som att jag anser att människor som valt att skaffa barn ska sätta barnets behov först och precis som att jag tycker det är helt ok att någon stannar hemma från en fest för att barnet inte får/kan följa med eller man inte får barnvakt så anser jag att djurägare ska se till sina djurs behov först och jag tycker det är helt ok om någon väljer att stanna hemma för att hunden inte får följa med.

När jag växte upp gick mina föräldrar ibland på "barnfria" fester (inte ofta) och ibland valde de att stanna hemma med oss istället för att gå. Vissa människor vill inte eller kan inte ha in djur i sin lägenhet; kanske pga allergi, och tillåter därför inte att hundar följer med på födelsedagsfiranden eller middagar och då tycker jag att det är helt ok - det är helt rätt prioriterat - att välja att stanna hemma med sin hund.

Mvh Camilla Stefansdotter

Buga med klicker

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag fått "fria händer" att träna en grannes hund?

Här kommer en video som jag filmade i måndags när vi tränade lite. Jag bestämde mig för att träna honom att Buga med hjälp av klicker. Det första jag gör är att visa hunden att den ska ligga, fast jag använder inte hundens vanliga tecken för att ligga eftersom att jag inte vill att hunden ska blanda ihop beteendena. När hunden är påväg ner så klickar jag när han bara har frambenen i marken men rumpan upp. Jag fortsätter så tills hunden förstått att den inte ska hela vägen ner.
I den här videon har hunden förstått att han inte ska ligga och känner sig bekväm i Buga-positionen. Det syns inte i filmen men jag har börjat använda en knuten hand riktad neråt som tecken för att Buga.

Nästa steg blir att ändra taktik och vänta på att han erbjuder detta beteende och därefter lägger jag till en ljudsignal - ordet Buga. Efter det kan jag också fasa ut klickern ur det här träningsmomentet. Jag föredrar att lära hunden nya saker med klicker men så fort jag nått dit jag vill fasa jag ut klickern och använda rösten för att bekräfta hunden och den belöning jag har tillhanda; lek, godis, vardagsbelöning osv. Det går inte riktigt så snabbt som det kan låta när jag beskriver det, det tar olika lång tid beroende på vad det är för beteende jag vill lära in; trick går lättare än att t.ex. träna bort en ovana/ändra ett invant oönskat beteende.

Ha kul med din hund!
Mvh Camilla Stefansdotter

"Camilla tycker till"

Efter inlägget om Diabetes fick jag via facebook frågan om jag har veterinärutbildning. Till höger om inläggen här på bloggen kan ni läsa vad jag har för utbildningar och veterinär är inte en av de. Jag försöker att vara tydlig med varifrån min information kommer oavsett vad jag skriver om och ett sätt att se om det jag skriver är min egna åsikt eller ett sammanställande av "fakta" är genom att kolla på etiketterna under det aktuella inlägget. T.ex. så är alla inlägg med etiketten "Camilla tycker till" just sånt som jag tycker till om. I de inläggen kanske jag har med en del fakta för att stödja mina åsikter, men oftast är det jag skriver åsikter utformade av mina egna erfarenheter. Om någon någonsin har en fråga eller fundering kring något jag skrivit, en mening jag använt eller något annat så kommentera gärna så att jag kan förtydliga ifall det ni undrar över är just fakta, erfarenhet eller min (professionella) åsikt.

Mvh Camilla Stefansdotter

Källkritik

Jag är med i en del hundforum både i och utanför facebook och i ett forum la en tjej upp länk till sin blogg om hundraser. Jag älskar att läsa andras bloggar så jag gick in där och såg att informationen om raserna var jättebra, men att hon inte hade några källor. Jag vet inte hur mycket man får lära sig om källkritik i skolorna idag, men när jag gick gymnasiet och även när jag läste på universitetet hade vi kurser i referensteknik och källkritik. Och även om jag inte skriver forskningsrapporter utan "bara" bloggar så försöker jag att ha allt detta i åtanke.

Om jag citerar någon så anger jag det och varifrån jag har fått citatet. "Citat" från nätet kan vara svåra att spåra eftersom att mycket är "flytande" på internet. Information kan tas bort lika lätt som den sattes dit och folk kan ta tillbaka sina citat eller så hamnar de så långt tillbaka i flöden att man knappt får tag i den längre. 

När jag skriver raspresentationer, som t.ex. i serien om Familjehundar eller om Blandraser så skriver jag alltid källor längst ner i inlägget; oftast länkar till rasklubbar men också om jag har läst någon bok.
Om jag skriver ett inlägg och inte har några källor angivna så är det troligast att jag har mig själv och mina egna erfarenheter som källa. Det kan vara bra att veta.

När man bloggar så utgår man ju i grunden från sina egna erfarenheter och sina egna åsikter, precis som när folk skriver krönikor i en tidning. Så slutsatsen här är väl egentligen att de gånger jag vill beskriva t.ex. en ras eller en sjukdom så anger jag de källor jag har använt för att bekräfta information. Och jag undviker i största möjliga mån att använda Wikipedia och liknande sidor som källa.

Och innan jag glömmer det; alla bilder som jag använder som inte är mina egna ska vara länkade till sidan de kom ifrån. Om någon länk inte fungerar får ni gärna kommentera det inlägget så att jag kan kolla att länken fortfarande fungerar, om den inte gör det och jag inte kan hitta var bilden kommer ifrån så byter jag ut bilden mot en som jag har klar källa till.

Är du källkritisk när du googlar efter information på nätet?

Mvh Camilla Stefansdotter

Diabetes hos hund

I januari skrev jag om sköldkörtelsjukdomar hos hund. Den här månadens reportage handlar om en annan sjukdom som ökar bland både katter och hundar - och människor - nämligen Diabetes. Den absolut vanligaste orsaken till att hundar får diabetes är övervikt. Det vanligaste symptomet är såna som man i vardagen ser hos hundar med just övervikt; trötthet. Andra symtpom är ökad törst och därmed ökad kissning (ökad urinmängd och frekvens av "toabesök"). Övervikt är ju ofta boven vid diabetes och ironiskt nog ökar även aptiten hos en hund med diabetes och hunden får också svårare att bli av med övervikten (enligt Agria) eller avmagrat rejält (enligt SLU).
Symptomen kan också vara varningstecken på andra sjukdomar än diabetes. Som hos människan kan ofta diabetes och ämnesomsättningsstörningar gå hand i hand. Hunden riskerar också gråstarr, njursvikt och ökad infektionsrisk.

Diabetes innebär att kroppen slutat producera insulin, något som kroppen behöver för att kunna reglera blodsockernivån så att inte blodsockret varken sjunker eller stiger för kraftigt. Cellerna kan helt enkelt inte ta upp sockret ur blodet som det ska och sockernivån i blodet blir förhöjt. När sockernivån i blodet går över en viss gräns följer sockret istället med ut i urinet, hunden blir törstigare och kissar mer. Fett och muskler börjar brytas ner och i sjukdomens senare skede magrar ofta hunden och blir ännu tröttare (SLU).
Enligt Agria (som baserar sin information på de hundar som är försäkrade hos de) så är det oftast äldre eller medelålders hundar som får diabetes. Diabetes är vanligast hos tikar och tikar med diabetes måste alltid kastreras.

När diagnosen ställts är det dags att börja behandla hunden med insulin. Detta kräver att hundägaren ger hunden 1-2 sprutor med insulin per dag och även att hundägaren håller koll på hundens blodsockernivå genom att ta regelbundna blodprover (i hemmet, ofta dagligen). Hundar kan inte behandlas med insulintabletter eftersom att hundens magsäck bryter ned insulinet innan kroppen inner ta upp det, därför måste hundägaren lära sig att själv ge hunden sprutor.

Diabetes hos hund är inte övergående utan måste behandlas med insulin hela hundens liv, men precis som för människor som hjälper en balanserad kost och regelbunden motion mycket av symptomen och förhindrar eventuella följdsjukdomar. En balanserad kost och regelbunden motion är inget man kan välja bort om man har en hund med diabetes, det är ett måste för att kunna hantera sjukdomen. Regelbundna mattider är A och O för en hund med diabetes i och med att insulinet är inställd efter det. Maten får bestå av magert kött eller fisk (om jag hade en hund med diabetes skulle jag nog övergå till BARF - bones and raw food/biologiskt anpassad rå föda), men idag finns specialla diabetesfoder att köpa hos veterinär. Specialfodrena innehåller långsamma kolhydrater som behövs för att hålla blodsockernivån jämn - och hunden får under inga omständigheter äta hundkex eller annat hundgodis eftersom att de oftast innehåller socker och snabba kolhydrater.

Undantaget från det faktum att diabetes inte är övergående kan enligt SLU gälla tikar där sjukdomen startats i samband med löp. Om tiken löpt inom den senaste månaden kastreras tiken så snart som möjligt och chansen att tiken tillfrisknar är stor, vilket innebär att behandlingen kan trappas ned för att sedan avslutas.

Motion hjälper som sagt att hålla blodsockernivån jämn. Hundägaren bör alltid ha med sig druvsocker på promenaden ifall hunden skulle drabbas av att blodsockret sjunker kraftigt. Detta kallas för insulinkänning och märks genom att hunden blir vinglig, svag, orolig, obeslutsam, darrig och hunden kan t o m krampa och bli medvetslös. Om hunden inte skulle klara av att själv svälja druvsockret kan man enligt både SLU och Agria själv massera druvsockret mot hundens tandkött. 

Tyvärr väljer många hundägare att avliva sin hund när den fått diagnosen eftersom att sjukdomen ställer höga krav på hundägaren när det gäller framför regelbundenhet.

Källor
Agria
Sveriges Lantbruksuniversitet - SLU
SLU:s hemsida har en bra beskrivning för nybörjare och ett avsnitt för vanliga frågor och svar där det bl.a. finns svar om ärftliget, ögonbesvär, livslängs och kostnader vid diabetesbehandling. Där finns även ett diabeteslexikon.
På Agrias hemsida kan man läsa om vad som täcks och vad som inte täcks av just deras försäkringar. T.ex. så täcks kastrationen av tikar med diabetes.

Mvh Camilla Stefansdotter

Obs! Jag är inte utbildad veterinär, informationen har jag fått från sidorna jag angivit under källor. Inlägget är helt enkelt till för att ge en överblick över symptom, behandling mm och även visa var information finns att hämta.

Anmäla eller inte anmäla vanvård?

Jag särskiljer i detta inlägg mellan vanvård och djurmisshandel. Detta inlägg handlar om vanvård.
Min grunduppfattning och mitt allmänna råd är och kommer alltid vara att man ska anmäla vanvård. På senaste tiden har jag dock själv fått erfara att livet inte alltid är så enkelt, att lösningen inte alltid är så enkel - för djuret.
Obs! Om en hund blir slagen eller på annat sätt fysiskt eller psykiskt misshandlas så är min starka, orubbliga åsikt att personen bör anmälas.

Jag träffade på en hund som ur en aspekt togs väldigt illa omhand, men bara ur en aspekt. Min första tanke var att den här hunden behöver ett nytt hem, ägaren kan ju uppenbarligen inte ta hand om sin hund! Så jag pratade med några människor som vet vad det pratar om och fick veta att utgången vid en anmälan inte alltid är rosenskön. När jag anmäler en människa för vanvård så vill jag att 1) människan ska bli fråntagen hunden så hunden kan få ett bättre hem och 2) att människan på något sätt ska få känna på att de gjort fel, genom böter eller genom hundförbud beroende på hur grov vanvården varit. Men nu fick jag veta att visst kan ägaren bli fråntagen sin hund, men det innebär ju inte automatiskt att hunden får ett nytt, bra hem, det kan innebära att hunden får sitta 3 månader på ett hundstall eller dyl och sen avlivas om ingen vill ha honom/henne. Och för den f.d. ägaren kan det hela innebära så skyhöga böter att de får ta lån eller t.o.m. förlora sin bostad. I Stockholm är konsevenserna av djurplågeri de grövsta i landet och det är jättebra, men det här fick mig att fundera.

Om en hund misshandlas, som av paret som sparkade hunden för att den skällde, eller om hunden vanvårdas så att den får följdsjukdomar och ligger nära döden eller får leva sitt liv i en bur - då förtjänar förövarna det grövsta straffet som finns.
Men om en hund inte får tillräckligt med promenader för att gamla tant Agda inte orkar just nu p.g.a. att hon halkade i vintras, eller om arbetslöse Robert inte har råd med alla utgifter just nu men ger hunden mat, kärlek och promenader - ska då dessa människor behöva förlora allt?

Jag kollar ofta på Djurpolis-programmen på Animal planet och där försöker ofta poliserna att samarbeta med ägarna om de t.ex. har det dåligt ställt ekonomiskt. Det var så jag började fundera nu när jag för fjärde gången i mitt liv stod inför dilemmat "att anmäla eller inte anmäla".

Ännu krångligare kan det också bli om den som har hand om hunden inte äger hunden; den som tar illa hand om hunden kanske är hundvakt medan matte/husse är utomlands under en längre period eller så kanske den som har hand om hunden är fodervärd eller så kanske en student har hand om sina föräldrars hund för att han/hon har mer tid - men kanske inte tillräckligt med kunskap.

Så innan du anmäler; ta reda på så mycket som möjligt om hundens livssituation. Ta reda på om det som händer är tillfälligt eller har pågått under längre tid och ingen förändring finns i sikte. Ta reda på om det finns andra lösningar på problemet än att anmäla. Skaffa dig ett bollplank som inte är insatt i situationen, som inte känner hundägaren och som inte har någon aning om vem hunden är eller var den bor. Om hundägaren mår dåligt och därför inte kan ta hand om hunden ordentligt behöver han/hon troligtvis en hjälpande hand, en given handlingsplan och inte bara anklagande ord.
Skaffa dig alla fakta och lägg sen upp en plan för att hjälpa hunden, sista steget i planen bör vara anmälan. Sista steget når du bara om hundägaren vägrat samarbeta och kompromissa.
När du sen anmäler så är det jättebra om du vet någon som kan vara jourhem åt hunden tills utredningen är klar och/eller permanent hem kan hittas. Har du ett jourhem redo ökar hundens chanser till ett bättre liv.

Mvh Camilla
Ps. Jag finns här som bollplank. Ds.