Bestraffning kontra förstärkning, del 3 - En gång för länge sen...

En gång i tiden hade jag en hund som kom och var hos mig varje dag som hade strypkoppel när han lämnades. Jag anade genast oråd redan första dagen när ägaren ryckte som galet i kopplet för att hunden inte skulle rusa in i min lägenhet (negativ förstärkning - strypet löstes när hunden gjorde som husse ville) och jag insåg snart att den här hunden bestraffas hemma. Jag fick snart veta vem i hundens familj som var värst för när den personen kom för att hämta hunden ville inte hunden gå hem, han låg kvar i soffan och skakade eller gömde sig under bordet. Ni anar inte hur jobbigt det var för mig att ha en hund som inte ville gå hem, som jag fick lyfta ut i hallen och koppla... 
Den första tiden hade vi inga problem hunden och jag men jag märkte att varje måndag fick jag börja om med vissa saker; det tog mig hela måndag förmiddag att få hunden att förstå att den fick göra som den ville hemma hos mig och att den blev belönad för vissa beteenden. Det tog ett par månader innan måndagarna blev som alla andra dagar och det tog ett halvår innan han började förstå att jag aldrig bestraffar en hund. 

När det hade gått fyra-fem månader började hunden visa att han inte gillade en viss typ av människor och han började göra utfall på promenaderna. Jag diskuterade detta med hans familj som medgav att han hade problem med den här typen av människor men dom hävdade att det gick hur bra som helst hemma (och det tror jag säkert, han vågade ju troligtvis inte göra utfall hemma). Jag la upp en plan för att bli av med det här beteendet och bad hans familj att göra på samma sätt, men det behövdes ju inte tyckte de, "hemma är han ju inte sådär".
Jag bestämde mig iaf för att sätta min plan i verket och hoppades på att hunden skulle lära sig skilja på mig och sina ägare när det gällde just det här (det jag inte ville se just då var hur stor skada hunden skulle komma att ta av detta blandandet av metoder). Det visade sig gå ganska bra, de kommande veckorna gjorde vi små framsteg, framstegen hade varit större och problemet hade nog försvunnit ganska snabbt om det inte var för att hunden åkte hem på helgerna och blev bestraffad... Varje måndag fick jag börja om, men jag gav inte upp. 

Sen en dag i slutet av mars det året var jag på promenad med den här hunden och två till och vi mötte en annan hund som vi hälsade på en stund. När jag och matten stod och pratade gick en familj förbi och den här hunden gjorde ett utfall mot en av personerna, hans utfall resulterade i en trasig jacka och två riktigt arga människor. När vi kom tillbaka hem ringde jag hundens ägare och berättade vad som hade hänt, de fick komma och hämta hunden och så fick de uppgifterna till personen med jackan så att de kunde göra upp. Hunden fick vara hemma en vecka medan jag funderade på vad jag skulle göra. Jag hade här chansen att avsäga mig den här hunden i och med att han faktiskt gjort ett utfall som, om det inte vore för en tjock dunjacka, hade kunnat skada en människa ordentligt. Men jag ville inte, jag hade ju ändå sett små framsteg och ville ge honom och mig en chans till. Jag hade fäst mig vid honom. Jag beslutade mig för att ha kvar honom på villkor att ägarna gick till en hundpsykolog så att de kunde reda ut problemet så att vi sen skulle kunna arbeta med detta tillsammans. (Jag fick senare veta att de hade gått till en "hundpsykolog" som rekommenderats av en veterinär och som ville att de skulle kasta nycklar och burkar på hunden när han gjorde utfall, vilken idioti!)

De sista månaderna innan sommaren gick riktigt bra och jag kände att nu har vi löst det här han och jag, vi behövde bara lite tid, sen åkte han hem på fem veckors semester. När han kom tillbaka ville jag snart börja gråta, han var återigen samma hund som börjat hos mig ett år tidigare, men aningen mer nervös. Det tog en månad för honom och mig att komma tillbaka till det vi hade innan sommaren och jag trodde att allt var bra (iaf hos mig), när han helt plötsligt en dag gjorde ett nytt utfall och jag var tvungen att se sanningen i vitögat... den här hunden kommer inte bli en harmonisk hund så länge hans familj fortsätter att bestraffa honom och det enda jag gör är att förvirra honom och göra honom ännu mer nervös och opålitlig. Kort och konstist kan man säga såhär: när han bestraffas hemma bygger han upp frustration som han sen tar sig utlopp för när han är hos mig som inte bestraffar honom. Om jag hade kunnat så hade jag gjort allt i min makt för att kunna överta honom och ge honom ett positivt liv, jag letade t o m efter andra hem åt honom, men tyvärr var jag till slut tvungen att göra det motsatta - för hans skull - och bryta kontakten helt.

Jag har sett honom sen dess. Han går stelt, nervöst och på sin vakt i strypkoppel. Jag vet att han inte går på dagis och inte heller kan bli lämnad ensam utan det sista jag hörde var att han skäller när han är ensam hemma och någonstans mitt på dagen, mitt i skällandet, så kommer en doggywalker och går ut med honom.

Mvh Camilla

Ps. Jag vill be eventuella läsare som kan veta vilken hund jag talar om att inte namnge eller berätta rasen i eventuella kommentarer, hunden får förbli anonym. Ds.

Bestraffning kontra förstärkning, del 2 - Vad är bestraffning & hur gör man om en hund bestraffas?

I vardagen talar man om bestraffning och menar oftast att något tillför ett obehag när hunden gör något fel, men när man verkligen går in på ordens betydelse i hund- och djurträning så kan man skilja på positiv och negativ bestraffning precis som att man kan skilja på positiv och negativ förstärkning.

Positiv bestraffning är när man tillför ett obehag när hunden gör något man inte vill att den ska göra för att minska risken för att beteenden upprepas och negativ bestraffning innebär att man tar bort något som varit positivt för hunden för att minska risken för att beteendet upprepas. Posititv betyder alltså inte något bra i den här bemärkelsen. Ett exempel på negativ bestraffning kan vara att hunden är glad att se en person och skäller - och för att få bort skällandet så tar man bort personen som hunden är glad att se (istället för att avleda hunden eller vänta tills hunden tystnat och då belöna hundens val av rätt beteende (tystnad) genom att få hälsa).
Sen finns det negativ förstärkning som innebär att man tar bort en negativ påföljd när hunden gör något "rätt" för att öka chansen för att beteendet man vill ha upprepas, t.ex. att obehaget från stryphalsbandet försvinner när hunden går med slakt koppel.
Positiv förstärkning innebär att man tillför något bra när hunden väljer rätt beteende: belöning, beröm mm, för att öka chansen att beteendet man vill ha upprepas. 

I modern hundträning med mjuka metoder arbetar vi endast med positiv förstärkning, allt annat ses som bestraffning - även negativ förstärkning som ju innebär att ett obehag alltid finns där för att sen kunna tas bort i "inlärningssyfte"... Obehaget tillförs ju sen igen när hunden återigen gör det beteende som inte är önskvärt.

Om man känner en hund som bestraffas är det viktigt att hålla utkik efter tecken på att bestraffningen har gått alldeles för långt, d v s tecken på att hunden misshandlas fysiskt, så att man kan ta upp telefonen och anmäla ägaren om det är ägaren som gör det. Om det inte är ägaren så pratar man med ägaren innan man anmäler personen som misshandlar dennes hund.

Det allra bästa för en hund som är i ett hem där den behandlas illa är i första hand att ägarna ändrar sig och själva rättar sina fel genom att sluta bestraffa hunden och ge hunden en chans att återfå sin initiativförmåga och bli lycklig igen.
Det näst bästa är om hunden kan få ett bättre hem, ett hem där den aldrig bestraffas utan bara uppmuntras (se inlägget om Crossover-hundar).
Om hunden måste vara kvar i hemmet där den behandlas illa (för att den bestraffningarna till trots inte blir fysiskt misshandlad, de flesta ägare som bestraffar hundar säger sig ju ändå älska sina djur) är det allra viktigaste att hunden inte förvirras, att ägarna är konsekventa. Det kan låta hårt och det är sannerligen ett tufft liv även om det kan ha sina ljusa stunder, men så länge hunden inte förvirras av blandade signaler och dubbla budskap, av olika metoder och olika konsekvenser av samma beteende, så länge den lever ett konsekvent liv och vet vad den kan förvänta sig varje dag så kommer den troligtvis inte att bli en farlig hund. Om man däremot förvirrar hunden och ger hunden ett hopp om att gräset är grönare på andra sidan (eller tikarna tjusigare) så finns risken att den rädda hunden som inte tidigare vågat annat än att lyda tar mod till sig eller drivs till att bli en farlig hund (och t.ex. "klättrar uppåt" på den där hierarkiska stegen som gamla hundtränare hävdar finns, dvs vänder sig emot den person som behandlat den illa).

Om en hund jag känner blir bestraffad och jag vet att jag trots bra argument inte kan omvända hundägaren, och så länge jag vet att den hunden inte blir misshandlad (för då anmäler jag ägaren oavsett om det skulle vara någon i min egen familj) så håller jag mig borta. Så fort jag inser att jag inget kan göra så håller jag mig borta.
Det gör ont, men ibland när man ser en hund bestraffas, men inte misshandlas i lagens ögon, måste man göra det som är bäst för hunden och lämna den ifred. Men personligen lämnar jag aldrig hunden helt ifred, för jag vill vara tillräckligt nära för att se om situationen förvärras - och om den gör det då gör jag det som krävs.

Mvh Camilla

Bestraffning kontra förstärkning, del 1 - Vad är en Crossover-hund?

En crossover-hund är en hund som tidigare blivit illa behandlad och/eller bestraffad och som man nu vill ge ett bättre liv med enbart positiv förstärkning. Många omplaceringshundar både från hem inom och från hem utanför Sverige har blivit felbehandlade tidigare eller helt enkelt inte belönade när de gjort något bra utan endast bestraffade när de gjort något dålig.
En hund som tidigare blivit illa behandlad saknar ofta initiativförmåga, har ingen lust att leka och kan verka apatisk. Många nyblivna ägare till dessa hundar tror till en början att hunden helt enkelt är lugn och följsam och kan inte alls förstå varför tidigare ägare säger att de har haft problem med än ditten än datten. Det är dock sällan man får reda på i förhand att hunden man valt att adoptera har blivit illa behandlad. De första månaderna i nya hemmet är hunden tillbakadragen, inte direkt nyfiken utan kan utåt sett se ut att ha tagit hela omställningen med ro.
Crossover-hundar kan ha svårt att leka med både människor och andra hundar, helt enkelt för att den aldrig har lekt förut eller för att den har "lekt fel" och blivit bestraffad (t.ex. lekmorrat och inte tillåtits göra det) och nu har tänkesättet att "det där tänker jag inte göra igen, för nu vet jag vad som händer".
När man försöker att lära en crossover-hund nya saker med positiv förstärkning kan man känna att man snart blir tokig av att hunden inte vill ta belöningar, inte vågar göra det man vill se den göra osv, men det gäller att att ha tålamod, ta små steg och inte ge upp. En crossover-hund kan vara riktigt följsam och "duktig" på det den redan "lärt sig", det vill säga sånt som den blivit tvingad att göra annars... Hunden kanske går riktigt bra fot på vänster sida och går hur lugnt som helst i kopplet utan att verka vilja nosa speciellt mycket på promenad.

Det kan ta en crossover-hund flera år att inse att ni i den nya familjen inte tänker slå den med en tidning eller rycka i kopplet eller vända den på rygg.

I början när vi hade tagit över (vår då 2 åriga hund) Lady kröp hon ihop och sprang iväg och gömde sig när min far skulle ta ner något från hatthyllan. Hon sprang in under sängen när någon tappade telefonen i golvet.

Om man har tagit över en hund och inser att "oj, min hund är nog en såndär crossover-hund!" så gäller det att inte göra någon stor grej av när hunden skyggar undan eller springer och gömmer sig. Gör man ingen stor grej av det utan ignorerar hunden kommer hunden sakta men säkert inse att ingenting ont kommer att hända. Vill man lära hunden nya saker gör man det genom att belöna rätt beteende. Kom ihåg att en crossover-hund kan vara rädd att lyda och sällan tar egna initiativ så det är tålamod som gäller.
Så småningom kommer hunden att komma ut ur sitt skal. När detta händer kan det visa sig att hunden t.ex. skäller på andra hundar (för att den inte längre läggs på rygg eller blir bestraffad när den gör det) eller drar i kopplet (eftersom att du inte gör som förra ägaren och "korrigerar" minsta lilla "felsteg") och då gäller det att andas djupt och inte reagera med att bli upprörd. Ta ett steg tillbaka mentalt och fundera ut hur du med positiv förstärkning och nonchalans kan få hunden att välja ett alternativt beteende. Ofta kan man här behöva hjälp av en hundinstruktör/hundtränare som har tidigare erfarenhet av crossover-hundar.
När en crossover-hund kommer ut ur sitt skal kan man känna att "herregud, vad är det här!?", och det som hänt är att hunden äntligen att förstått att du inte kommer göra den illa och nu får den utlopp för allt den hållt inom sig.

En crossover-hund har alla chanser att repa sig så länge man inte bestraffar hunden. Så fort man som ny ägare bestraffar hunden brister hundens sköra tillit och hunden faller tillbaka i att vara apatisk, rädd och olycklig. Det allra viktigaste med en crossover-hund är att man nonchalerar det som man anser är ett oönskat beteende, och det näst viktigaste (men dock oerhört viktigt) är att man sen formar fram det beteende man istället önskar. Eftersom att crossover-hunden inte är bra på att ta egna initativ och inte har en lika vid beteenderepertoar som en normal hund är det forma snarare än fånga önskvärda beteenden som gäller.
Med tålamod, hopp och engagemang kan man ge en crossover-hund glädjen, lyckan och initiativförmågan tillbaka.

Mvh Camilla