Hunden byter också bostad

Det är nog många som bor i lägenhet som kan hålla med mig om att det är vanligt med hundskall från nyinflyttade grannars lägenheter. För mig som hundinstruktör och hundkunnig är detta inte alls något konstigt.
Det absolut vanligaste misstaget en hundägare gör när han/hon byter bostad är att anta att allt är som vanligt för hunden. Många jag pratat med genom åren har sagt saker som "men alla mina, våra, saker är ju där". Naturligtvis hjälper det att mattes eller husses saker finns i den nya bostaden, och naturligtvis hjälper det att man packar upp fort. Många ser t o m till att hunden slipper själva flytten och ordnar hundvakt tills det nya hemmet ser någorlunda representabelt ut, och är hundsäkrat med ev. grindar etc. Men precis som det tar ett tag för dig att boa in dig så tar det ett tag för hunden att känna sig som hemma.

När man antar att allt är som vanligt för hunden innebär det ofta att man går till jobbet som vanligt och lämnar hunden ensam - som vanligt. Och när en hund är nyinflyttad och du inte är hemma så spelar det ingen roll om du går iväg 4 timmar och sen kommer hem igen - som vanligt, eller om samma doggy walker kommer efter 4 hundar och går ut med hunden - som vanligt. Du ska ha en väldig tur om din hund tycker att allt är som vanligt när lägenheten/huset inte är som vanligt, omgivningarna är nya, ljuden, ljuset och alla dofter runtomkring är nya. Det enda som är välbekant är du och de saker som doftar som du.

När man flyttar med sin hund måste man ta med i beräkningarna att det tar tid att återgå till vardagen. Beroende på hund kan det ta tid att återigen ensamträna hunden. Det allra bästa är att göra på samma sätt som du gjorde när hunden var valp, eller ny i din familj och du skulle ensamträna den för första gången. Om det är första gången du ensamtränar din hund över huvud taget så ta hjälp om du inte vet hur du ska göra - ta hjälp från första dagen så att övergången blir så smidig som möjligt och både du och hunden får tillfälle att lyckas. Gör man det rätt behöver det inte ta längre än en vecka innan hunden har vant sig vid att allt är som vanligt - förutom att hemmet är nytt.

Lägger man sen till en livsomvälvande anledning till flytten, t.ex. skilsmässa, nytt jobb med nya tider etc. Framför allt om man lägger till förlusten av familjemedlemmar kan flytten bli jobbig för hunden och vägen till vardagen kan bli längre om man inte har tålamod.

Vad som kan vara livomvälvande för hunden i samband med en flytt:
* Hunden kanske nu bara ska bo med husse för att husse och matte har skilt sig,
* Hunden kanske inte får träffa barnen hela tiden för att de bara ska bo "hemma" varannan vecka,
* eller så kanske husse och matte flyttar till mindre i samband med att alla barnen flugit ut vilket både innebär förlust av familjemedlemmar och ändrade rutiner utöver förlorat rörelseutrymme,
* Om ni flyttar till hus kanske hunden förlorar trygga dofter och ljud såsom grannens innekatter, hunden som bodde under och helt plötsligt omges av nya, mer fientligt inställda dofter som uteslutande handlar om revirmarkering.
* Riktigt jobbigt kan det blir för hunden om den i samband med en skilsmässa förlorar en kamrat - hunden kanske fick följa med matte medan den andra hunden eller katten följde med husse.

Det är väldigt vanligt att hundar efter en flytt:
* skäller eller ylar när ingen är hemma,
* river, sliter, tuggar på kläder (gärna underkläder eller svettiga gympaskor)
* kissar eller bajsar inne - antingen för att de är stressade och sätter igång systemet och blir nödig tidigare än "vanligt" eller för att den nya lyan har främmande dofter och anses behöva markeras (vanligare bland okastrerade hanar och mindre hundar som får stort utrymme att röra sig på)

Det underlättar för en hund att ha en kompis, vilket innebär att två hundar snabbare bor in sig än en ensam hund helt enkelt för att de har varandra. Men naturligtvis är även detta mycket individuellt.
En kompis kan också vara familjens kanin, katt eller t o m en reptil av något slag - någon som hunden tycker ingår i familjen och vars närvaro lugnar hunden.

Om du har en hanhund och hunden fortsätter att vara stressad trots att du gör allting rätt så kan det vara bra att ta reda på om ert nya hem tidigare huserade en okastrerad tik - som lämnat efter sig åratal av löpdofter.

/Camilla

Svar på en läsarfråga från Pia angående unghundar med sikte på tikar.

Jag började svara på Pias fråga i en svarskommentar under inlägget hon kommenterat, men det blev så långt att jag bestämde mig för att göra ett eget inlägg av det.

Frågan löd:
Roligt att läsa detta :) En liten fråga bara, vad gör jag när min wss hane på 1,5 år är totalt okontaktbar bara för att det står en tjusig tik i samma utrymme? Leksak funkar inte å bästa godiset nosar han inte ens på...

Hur och vad skulle du rekommendera att jag ska träna på? (borde oxå nämna att i vanliga fall så tar han fin kontakt och e lätt att motivera och träna med fast det e mycke hundar som störning runtomkring, men just när det är en tjusig tik med så fungerar inget..)


Hej Pia, jag är inte säker på vilken ras du menar med wss (welsh springer spaniel?), men när det gäller alla unghundshanar i den situationen så rekommenderar jag att man har tålamod. Om hunden inte tar godis och inte reagerar på sin favoritleksak så är han förmodligen alldeles för upphetsad; precis som du sa så är han okontaktbar.
Vad jag rekommenderar att du gör är att du skriver ner hur han beter sig; om han skäller, gnäller, stampar med fötterna, sitter, hoppar... ja allt sånt. När detta sedan händer så är du tyst (förutom om du kanske behöver säga ngt till den andra hundägaren; t.ex. "han gillar din tjej men om du går vidare så kan vi hälsa en annan gång") och räknar sekunder i huvudet, hur lång tid håller han på innan han lugnar ner sig? Med lugna ner sig så menar jag att han trappar ner på skällandet, gnällandet eller vad det nu är han gör, jag menar alltså inte att du ska vänta tills han blir helt lugn.
Det är viktigt att ha ett verktyg för att kunna se sina framsteg, och det är det du har nu.

Sen för själva träningen så är det allra bäst om du använder klicker, kom ihåg att tajming är viktigt, klicka så fort han inte är lika upphetsad längre, t.ex. när du faktiskt får in ett klick mellan skallen eller när han slutat hoppa och har alla tassar på jorden. DU känner DIN hund bäst och om du observerar honom så lär du dig när han är okontaktbar och när han är på gränsen. Klicket ska följas av det bästa han vet, oavsett om det är en pipleksak eller leversnittar/blodpudding eller en brottningsmatch med dig - och direkt efter du har klickat så vill jag att du backar bort från situationen tillsammans med din hund. Om godis är hans grej så fortsätt klicka för att han är lugn och ge honom godbitar tills han helt släppt tjejen ur sikte. Om lek är hans grej och han tappar fokus på dig, vänta tills han är "lugn", klicka och lek. Försök inte pressa fram något beteende ur honom, får han ett utbrott igen så var tyst, ha tålamod och vänta tills han är lugn och du får chans att klicka.
Eftersom att jag inte är säker på vilken ras du har, men anar att det är en welsh springer spaniel så innebär ju det att han med största sannolikhet får plats höjdmässigt mellan dina ben - så medan han har sitt utbrott ta in honom mellan dina ben men så att han fortfarande ser tiken han vill ha fäste på. Om du har honom mellan benen (håll i selen, ha INTE halsband på hunden om han skäller, då kan han faktiskt få syrebrist till hjärnan) så känner han ditt stöd och din trygghet och du riskerar inte att tappa honom så han smiter ifrån dig.

Så för att sammanfatta: Håll koll på hur han beter sig och om hans beteenderepertoar ändras med tiden eller beroende på tik, räkna i huvudet hur länge han är okontaktbar så kommer du se att han med tiden lugnare sig snabbare, använd hans absoluta favoritleksak/godis (avhåll dig också gärna från att använda detta i andra situationer så att motivationen för att få detta ökar hos honom) och tajma klicken så att du kan belöna och berömma honom när han är lugn (det vill säga uppvisar det önskade beteendet som också innebär att hans stress/upphetsning trappats av).

Jag är ledsen att svaret dröjde och hoppas att det här hjälper!
/Camilla

Angående Hemsidan

Hemsidan på hundpoolen är för tillfället nere. Framtida planer ger inga pengar nu så finansiering för att ha kvar hemsidan finns tyvärr inte i dagsläget. Jag återkommer så fort hemsidan är uppe igen.

Mvh Camilla

Reflekterar över hundmöten

Jag vet personligen hur trist det kan vara att ha en hund som inte gillar andra hundar, som gör att man måste undvika hundmöten istället för att kunna mötas, prata, lära känna andra hundägare och deras hundar. När man skaffar hund har man en bild av att det kommer bli så underbart att gå promenader och att man kommer träffa så mycket nya människor och deras hundar. Och för många nya och gamla hundägare blir livet med hund just så - man stannar och pratar och låter hundarna hälsa och de flesta promenader är trevliga, okomplicerade och riktigt mysiga.
För andra hundägare så blir inte livet med hund riktigt så. För andra hundägare så fylls livet av undvikanden och man blir ensam och isolerad i sitt hundägande.

Jag tror på att man ska lyssna på hunden. Jag tror på att man ska se till att stötta hunden på det sätt som den behöver bli stöttad.
Vissa hundar vill inte ha med andra hundar att göra och promenaderna brukar bli mycket mer behagliga när man som hundägare har insett detta och börjat undvika andra hundar. Men promenaderna blir också väldigt komplicerade, det går ofta inte att säg att det kommer ta si och så många minuter att ta sig från A till B för att det kan hända så mycket på vägen, omvägarna kan bli många och långa.
Vissa hundar är så extremt hundkära att de är jobbiga vid hundmöten av den anledningen; de gnäller och drar och vet inte vad de ska göra av sin all sin glädje, de är snälla, men lyssnar inte ett dugg och det enklaste är att undvika hundmöten. Här blir också promenaderna riktigt komplicerade, men man vet iaf att inget ont kan hända och det går att ta sig från A till B bara man gör det utan att stanna och hälsa och med bestämda steg får med sig hunden framåt.
Sen finns det en kategori hundar som är förvirrade och/eller osäkra; vars hundmötesproblematik är lite mer komplicerad och djupgående än vill hälsa - vill inte hälsa. Dessa hundar har antingen inte blivit tillräckligt socialiserade under valptiden eller så har de kanske råkat ut för något med en annan hund; blivit jagad, trängd eller kanske t o m biten. Dessa hundar har ofta läggningen att bli aktivt defensiva, d v s de uppvisar aggressiva beteenden vid hundmöten - men kanske inte alla hundmöten. Vaktande hundraser; tempelhundar, pinschrar, terriers och större hundraser med vaktinstinkt lägger sig ofta till med att uppvisa aggressiva beteenden vid hundmöten. Med en sån här hund blir livet kanske inte alls lättare av att undvika hundmöten. Hunden upptäcker ofta en mötande hund långt innan hundägaren gör det; de kan känna dofter på långa avstånd och är ofta på sin vakt hela tiden för att inte missa någon hund och hamna i en situation där den inte får första ordet.

Sen får vi inte glömma de hundar som har problem med andra hundar helt enkelt för att dess ägare har det. Ägaren kanske har blivit jagad, trängd eller biten. Ägaren kanske har andra problem som gör att hen är på vakt hela tiden. Jag vet själv hur det är att lida av hypervigilans och hur svårt det är att inte projicera det på hunden eller låta det påverka hunden på något sätt. 

Jag tror på att stötta en hund såsom den behöver bli stöttad, men jag tror också på att alla hundar går att rehabilitera efter hemska upplevelser. Jag tror på att man med tid, tålamod och konsekvent träning kan få behagliga, trevliga, okomplicerade och riktigt mysiga promenader oavsett hundens och/eller hundägarens problematik. Hur man tar itu med hundmötesproblematiken varierar naturligtvis från hund till hund och från hundägare till hundägare. Så länge man inte har en plan för hur man ska nå sitt mål (då målet är mysiga promenader) så gör man bäst i att undvika hundmöten för att inte förvärra läget, iaf hundmöten man känner minsta lilla tvivel inför. Har man en hund som inte kan möta gula labradorer behöver man naturligtvis inte undvika hundmöten med svarta labradorer eller andra hundar.

Till sist vill jag bara säga att när jag går ut med andras hundar så undviker jag helst hundmöten, åtminstone till dess att jag har byggt upp en relation med hunden och känner till 100% att jag skulle kunna lyckas med hundmötesträningen.

Jag önskar er alla mysiga promenader, morgon som kväll, helg som vardag, sommar som vinter.
/Camilla Stefansdotter

Vad är en kamphund?

Genom media (TV, tidningar, radio) och sociala medier (facebook, twitter m.fl) hör vi ordet kamphund rätt ofta. Just nu är det inte så mycket på tapeten som det var för något/några år sen men jag ser och hör det med jämna mellanrum. Jag har inte undvikit detta begrepp men jag har heller inte haft någon större anledning att vidröra det eller prata om det förutom i privata diskussioner med hundägare. Ibland har det hänt att en hundägare med en valp av liten ras ska gå valpkurs med en hund som de tror är en kamphund och då har jag tagit mig tid att förklara för de, ofta hela gruppen, vad den utpekade hunden är för ras. Jag har alltid haft för vana att gå igenom raserna jag haft med på kurs med åtminstone de aktuella hundägarna så att de ska veta vad de ger sig in på - oavsett ras. Ibland går jag igenom en enskild ras med hela gruppen för att jag vill understryka något eller avfärda en myt eller hörsägen.

Jag skiljer på en kamphund och en hund av kamphundsras. Och vad är då en kamphund?
En kamphund är en hund som oavsett ras används till kamp. Hunden används då oftast i kamp med andra hundar. En kamphund är ofta en hund av blandras men kan också vara en renrasig hund. Om en hund kan användas till kamp beror mer på individen än rasen, sen finns det vissa raser som har större kamplust och som är mer "explosiva" och vars beteende är lätt att förstärka då detta beteende ofta är själförstärkande i form av adrenalinkickar. Det enda man då egentligen behöver göra är att inte avbryta hunden, utan låta hunden få utlopp för sin kamplust. Många jakthundsraser har stor kamplust; t.ex. terriers och grythundar som är avlade att inte backa utan fortsätta skälla på grytdjuret tills jägaren kan komma och handgripligen tar bort hunden från situationen. Sen har många vakthundsraser också stor kamplust; de kan vara avlade och uppfostrade att jobba ensamma och själva ta itu med inkräktare. De kan vara avlade och uppfostrade att attackera misstänkta personer, t.ex. när de jobbar inom polis och militär.  Men återigen är det här mer en fråga om att hitta rätt individer för rätt uppgift än att dra en hel ras över en kam.
En kamphund är en hund som oavsett ras används för att kampa med andra hundar - tills döden skiljer dom åt. De är uppfostrade att attackera och man har förtärkt deras kamplust till den grad att de inte ger sig förrän de måste. En vakthund är ingen kamphund, en jakthund är ingen kamphund och en hund av kamphundsras är inte heller någon kamphund. 
I Sverige är det olagligt att låta hundar kampa med varandra. 

Vad är en hund av kamphundras?
En hund av kamphundras är en hund vars ras avlats fram i syftet att användas till kamp; kamp med andra hundar eller kamp med tjurar eller vilda djur. Det är oerhört viktigt att skilja på vad en hunds ras är avlad att göra, vad deras ursprungliga arbetsuppgift var och vad den enskilda individen har för egenskaper.
Oavsett vilken ras en hund är av så innebär rasens ursprungliga arbetsuppgift att hunden har vissa behov, vissa beteenden som den måste få utlopp för: en retriever har med största sannolikhet ett stort behov av att bära och hämta som kan tillgodoses genom att hunden får bära matkassar från affären eller tränas i apportering, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen. En vallhund har med största sannolikhet ett stort behov av att valla som kan tillgodoses genom att få gå lös på promenader och valla in familjemedlemmar, genom att valla bollar eller genom att valla får, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen.
En hund av kamphundsras har med största sannolikhet ett explosivt temperament och kanske har svårt att gå ihop med andra hundar för att den när den kommer upp i varv exploderar och som man säger "den vill så gärna, men det blir så fel". Men olika individer har olika stort behov av att få utlopp för vissa beteenden, många hundar av kamphundsras behöver få utlopp för sin enorma energi explosivitet och kan få det genom t.ex. weight pulling, drag eller klövjning precis som att en vallhund får utlopp för sin energi och uthållighet i hundsporter som agility eller freestyle. Och många hundar av kamphundsras har aldrig större problem med andra hundar än att deras energinivå är störst och de inte alltid är medvetna om hur stora och kraftfulla de är, precis som att små hundar aldrig tycks veta hur små de är.

Jag vill understryka att bara för att en hund är av kamphundras så är den inte någon kamphund så länge den inte används i kamp. Att hundar används i kamp är inte speciellt vanligt i det jag kallar för det svenska Svensson-samhället, och det är ju dessutom olagligt. Om en hund har uppfostrats till att användas i kamp så har det ofta en okontrollerbar kamplust gentemot andra hundar, men låter sig hanteras av människor.

Som jag nämnde i början av inlägget så är en kamphund en hund som uppfostrats till att ge vika för sin kamplust och göra det gentemot andra hundar; dessa hundar är ofta blandraser och i händerna på oseriösa uppfödare och oseriösa hundägare.
Kamphundsraser däremot är rena raser som långt tillbaka använta till kamp och de kommer i alla möjliga olika storlekar; allt från den lilla Engelska bulldoggen till Shar Pei.

Döm inte hunden efter håren,
Mvh Camilla Stefansdotter

Förbättra relationen på promenaden

Ett bra sätt att förbättra sin relation med sin hund är att vara oförutsägbar på promenaderna. Att vara oförutsägbar är något som de flesta hundägare får höra, åtminstone på kurser i vardagslydnad - hoppas jag!
Man kan få rådet att hunden ska vara den som har koll på matte/husse och att man inte ska vara den som ropar på hunden för mycket utan man ska belöna hunden när den tar kontakt. Och det är ett jättebra sätt att tänka och göra, problemet kan ofta vara att hunden vet precis var matte/husse är och känner inte att den behöver ta kontakt speciellt ofta. I såna här fall så blir hundens kontaktsökande ofta en följd av signaler från matte/husse som denne kanske inte är helt medveten om. Kontaktsökande kan också vara en vana, en rutin. Hunden tar kontakt när matte/husse stannar på samma ställen som han/hon alltid brukar stanna och hunden tar kontakt när matte/husse gör något speiellt med armarna eller övriga kroppsspråket. Matte/husse kanske tänker att "jo men min hund är bra på att ta kontakt", och det är hunden - fast beteenden är förutsägbart eftersom att du är förutsägbar för hunden.

Hur är man då oförutsägbar på en promenad?
Det absolut bästa är att inte följa samma promenadstråk varje promenad. Efter ett par tre gånger vet hunden exakt vilka svängar du brukar göra och exakt vilka stopp, och då är det dags att vara oförutsägbar - överraska både dig själv och hunden.
Det här är enormt mycket lättare de tider på året när inte vägarna kantas av vallar och när inte otrampade stigar är dolda under 1 meter orörd snö. Men var inte rädd att lämna stigen/gångvägen, klä dig ordentligt och var redo att vara oförutsägbar. Min allra bästa vän på hundpromenader är min GPS i telefonen. Personligen använder jag min Geocaching-app eftersom att den visar alla större stigar och elljusspår lika väl som gångvägar, broar och bilvägar. Tack vare min GPS kan jag lämna en stig och veta i vilken riktning jag ska hålla mig för att möta upp en ny stig. Och tack vare den så är jag aldrig rädd att gå vilse.

Även i bebodda områden kan man vara oförutsägbar. När hunden rastats ordentligt, när den gjort både nummer ett och två, så ge dig in i ett villa- eller radhusområde och sväng - sväng - sväng! Man kan också gå framåt och sen tillbaka en bit, så framåti en annan riktning och sen tillbaka en bit. Promenader behöver inte vara från A-B eller längs en oavbruten runda. Ser du en gångväg du inte provat förut så prova den, om så bara 100 meter för att sen gå tillbaka. Genom att inte alltid gå samma stråk blir du oförutsägbar för hunden och hunden blir mer uppmärksam på dig och vad du har i görningen.

Det finns även andra sätt att vara oförutsägbar; man kan träna tricks och lydnad närsomhelst på promenaden. Man kan få glädjeskutt och hoppa och leka med hunden; gärna i samband med att hunden tittar på en/söker kontakt.
Allt beror på vad du har för hund. Har du en hund som vill ha stenkoll på omgivningarna så kanske den inte är så mottaglig för att träna tricks på promenaden, har du en gammal hund så kanske du inte vill utsätta den för en lång kringelkrokig promenad utan kanske hellre överraskar med lite lydnadsträning - gärna sånt som du vet att den kan. Har du en valp så kan du, och bör du, hitta på i princip vadsomhelst... förutom möjligtvis att drunkna i 1 meter snö i skogen. Alla upplevelser bör vada positiva upplevelser.

Att vara oförutsägbar ökar hundens kontaktsökande, tillit och vilja att samarbeta. Så var oförutsägbar, oavsett årstid!

Mvh Camilla

Om hundar, hundmänniskor, "daltande" & att välja att stanna hemma

En natt för ett tag sen drömde jag att jag hade en hund igen, en liten valp som jag var så glad över, lycklig rent ut sagt. Hennes namn började på K och hon gick så strålande bra ihop med båda våra katter Nike och Neko. Efter den här drömmen har jag nog bestämt mig för vilken ras jag vill ha, nu ska bara livet ordna sig också.

Jag vet att vissa människor aldrig kommer förstå oss hundmänniskor. Jag vet att många människor inte kan fatta hur man kan bry sig så mycket om ett djur, eller hur man kan behöva ett djur så mycket. Vissa hundmänniskor säger att det är deras substitut för barn och det kanske är det för dom.
Jag skriver sällan in starka känslor, personliga känslor i mina blogginlägg, men nu gör jag det. Jag blir innerligt förbannad på människor som säger "hur kan man göra så, det är ju bara en hund" eller "hon borde inte dalta så mycket med den, den borde uppfostras att lyda bättre". Visst behöver hundar lära sig vissa saker, de flesta för sin egen säkerhets skull; att gå vid sidan över vägen, att komma på inkallning, att inte rusa ut genom ytterdörren eller bildörren. Och visst finns det människor som skämmer bort sina hundar på fel sätt, genom att ge de för mycket mat och riskera deras hälsa genom övervikt eller genom att inte träna hunden att vara ensam så att när den väl är ensam hemma får den oerhörd ångest (och stör grannar...). Men det mesta som andra, icke-hundmänniskor, kallar daltande är vad vi hundmänniskor kallar modern hundträning - som bygger på en nära relation med god kommunikation, förståelse och uppmuntran.

Jag blir så trött på människor, speciellt människor som har barn, som tror att världen kretsar kring oss människor. Djur och människor lever sida vid sida, vi delar samma planet och många av oss väljer att dela våra hem med djur; med hundar, katter, ödlor, ormar, marsvin, hästar, kaniner... Ja vi kanske inte kan ha hästar i lägenheten, men jag tror nog att många hästmänniskor gärna skulle vilja att det var möjligt. Jag tror nog att många hästmänniskor sovit (eller iaf vakat hela natten) i stallet när hästen varit sjuk eller bara behövt stöd. Vi djurmänniskor gör sånt. Hästmänniskor vakar nätter igenom i stallet precis som en mamma gör i sovrummet när barnet har kolik, kattmänniskor oroar sig över sina utekatter precis som tonårsföräldrar gör när deras barn stannar ute för länge och hundmänniskor låter hundarna sova i sängen, följa med in överallt där de får följa med för att vi vet att hunden behöver oss. Charmen med att ha hund, skillnaden mellan att ha hund och katt, är att hunden behöver oss - hela tiden helst!

Efter det här inlägget får jag väl massor av reaktioner nu från folk som ogillar att jag jämför djur med barn, men precis som att jag anser att människor som valt att skaffa barn ska sätta barnets behov först och precis som att jag tycker det är helt ok att någon stannar hemma från en fest för att barnet inte får/kan följa med eller man inte får barnvakt så anser jag att djurägare ska se till sina djurs behov först och jag tycker det är helt ok om någon väljer att stanna hemma för att hunden inte får följa med.

När jag växte upp gick mina föräldrar ibland på "barnfria" fester (inte ofta) och ibland valde de att stanna hemma med oss istället för att gå. Vissa människor vill inte eller kan inte ha in djur i sin lägenhet; kanske pga allergi, och tillåter därför inte att hundar följer med på födelsedagsfiranden eller middagar och då tycker jag att det är helt ok - det är helt rätt prioriterat - att välja att stanna hemma med sin hund.

Mvh Camilla Stefansdotter

Buga med klicker

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag fått "fria händer" att träna en grannes hund?

Här kommer en video som jag filmade i måndags när vi tränade lite. Jag bestämde mig för att träna honom att Buga med hjälp av klicker. Det första jag gör är att visa hunden att den ska ligga, fast jag använder inte hundens vanliga tecken för att ligga eftersom att jag inte vill att hunden ska blanda ihop beteendena. När hunden är påväg ner så klickar jag när han bara har frambenen i marken men rumpan upp. Jag fortsätter så tills hunden förstått att den inte ska hela vägen ner.
I den här videon har hunden förstått att han inte ska ligga och känner sig bekväm i Buga-positionen. Det syns inte i filmen men jag har börjat använda en knuten hand riktad neråt som tecken för att Buga.

Nästa steg blir att ändra taktik och vänta på att han erbjuder detta beteende och därefter lägger jag till en ljudsignal - ordet Buga. Efter det kan jag också fasa ut klickern ur det här träningsmomentet. Jag föredrar att lära hunden nya saker med klicker men så fort jag nått dit jag vill fasa jag ut klickern och använda rösten för att bekräfta hunden och den belöning jag har tillhanda; lek, godis, vardagsbelöning osv. Det går inte riktigt så snabbt som det kan låta när jag beskriver det, det tar olika lång tid beroende på vad det är för beteende jag vill lära in; trick går lättare än att t.ex. träna bort en ovana/ändra ett invant oönskat beteende.

Ha kul med din hund!
Mvh Camilla Stefansdotter

"Camilla tycker till"

Efter inlägget om Diabetes fick jag via facebook frågan om jag har veterinärutbildning. Till höger om inläggen här på bloggen kan ni läsa vad jag har för utbildningar och veterinär är inte en av de. Jag försöker att vara tydlig med varifrån min information kommer oavsett vad jag skriver om och ett sätt att se om det jag skriver är min egna åsikt eller ett sammanställande av "fakta" är genom att kolla på etiketterna under det aktuella inlägget. T.ex. så är alla inlägg med etiketten "Camilla tycker till" just sånt som jag tycker till om. I de inläggen kanske jag har med en del fakta för att stödja mina åsikter, men oftast är det jag skriver åsikter utformade av mina egna erfarenheter. Om någon någonsin har en fråga eller fundering kring något jag skrivit, en mening jag använt eller något annat så kommentera gärna så att jag kan förtydliga ifall det ni undrar över är just fakta, erfarenhet eller min (professionella) åsikt.

Mvh Camilla Stefansdotter

Källkritik

Jag är med i en del hundforum både i och utanför facebook och i ett forum la en tjej upp länk till sin blogg om hundraser. Jag älskar att läsa andras bloggar så jag gick in där och såg att informationen om raserna var jättebra, men att hon inte hade några källor. Jag vet inte hur mycket man får lära sig om källkritik i skolorna idag, men när jag gick gymnasiet och även när jag läste på universitetet hade vi kurser i referensteknik och källkritik. Och även om jag inte skriver forskningsrapporter utan "bara" bloggar så försöker jag att ha allt detta i åtanke.

Om jag citerar någon så anger jag det och varifrån jag har fått citatet. "Citat" från nätet kan vara svåra att spåra eftersom att mycket är "flytande" på internet. Information kan tas bort lika lätt som den sattes dit och folk kan ta tillbaka sina citat eller så hamnar de så långt tillbaka i flöden att man knappt får tag i den längre. 

När jag skriver raspresentationer, som t.ex. i serien om Familjehundar eller om Blandraser så skriver jag alltid källor längst ner i inlägget; oftast länkar till rasklubbar men också om jag har läst någon bok.
Om jag skriver ett inlägg och inte har några källor angivna så är det troligast att jag har mig själv och mina egna erfarenheter som källa. Det kan vara bra att veta.

När man bloggar så utgår man ju i grunden från sina egna erfarenheter och sina egna åsikter, precis som när folk skriver krönikor i en tidning. Så slutsatsen här är väl egentligen att de gånger jag vill beskriva t.ex. en ras eller en sjukdom så anger jag de källor jag har använt för att bekräfta information. Och jag undviker i största möjliga mån att använda Wikipedia och liknande sidor som källa.

Och innan jag glömmer det; alla bilder som jag använder som inte är mina egna ska vara länkade till sidan de kom ifrån. Om någon länk inte fungerar får ni gärna kommentera det inlägget så att jag kan kolla att länken fortfarande fungerar, om den inte gör det och jag inte kan hitta var bilden kommer ifrån så byter jag ut bilden mot en som jag har klar källa till.

Är du källkritisk när du googlar efter information på nätet?

Mvh Camilla Stefansdotter

Diabetes hos hund

I januari skrev jag om sköldkörtelsjukdomar hos hund. Den här månadens reportage handlar om en annan sjukdom som ökar bland både katter och hundar - och människor - nämligen Diabetes. Den absolut vanligaste orsaken till att hundar får diabetes är övervikt. Det vanligaste symptomet är såna som man i vardagen ser hos hundar med just övervikt; trötthet. Andra symtpom är ökad törst och därmed ökad kissning (ökad urinmängd och frekvens av "toabesök"). Övervikt är ju ofta boven vid diabetes och ironiskt nog ökar även aptiten hos en hund med diabetes och hunden får också svårare att bli av med övervikten (enligt Agria) eller avmagrat rejält (enligt SLU).
Symptomen kan också vara varningstecken på andra sjukdomar än diabetes. Som hos människan kan ofta diabetes och ämnesomsättningsstörningar gå hand i hand. Hunden riskerar också gråstarr, njursvikt och ökad infektionsrisk.

Diabetes innebär att kroppen slutat producera insulin, något som kroppen behöver för att kunna reglera blodsockernivån så att inte blodsockret varken sjunker eller stiger för kraftigt. Cellerna kan helt enkelt inte ta upp sockret ur blodet som det ska och sockernivån i blodet blir förhöjt. När sockernivån i blodet går över en viss gräns följer sockret istället med ut i urinet, hunden blir törstigare och kissar mer. Fett och muskler börjar brytas ner och i sjukdomens senare skede magrar ofta hunden och blir ännu tröttare (SLU).
Enligt Agria (som baserar sin information på de hundar som är försäkrade hos de) så är det oftast äldre eller medelålders hundar som får diabetes. Diabetes är vanligast hos tikar och tikar med diabetes måste alltid kastreras.

När diagnosen ställts är det dags att börja behandla hunden med insulin. Detta kräver att hundägaren ger hunden 1-2 sprutor med insulin per dag och även att hundägaren håller koll på hundens blodsockernivå genom att ta regelbundna blodprover (i hemmet, ofta dagligen). Hundar kan inte behandlas med insulintabletter eftersom att hundens magsäck bryter ned insulinet innan kroppen inner ta upp det, därför måste hundägaren lära sig att själv ge hunden sprutor.

Diabetes hos hund är inte övergående utan måste behandlas med insulin hela hundens liv, men precis som för människor som hjälper en balanserad kost och regelbunden motion mycket av symptomen och förhindrar eventuella följdsjukdomar. En balanserad kost och regelbunden motion är inget man kan välja bort om man har en hund med diabetes, det är ett måste för att kunna hantera sjukdomen. Regelbundna mattider är A och O för en hund med diabetes i och med att insulinet är inställd efter det. Maten får bestå av magert kött eller fisk (om jag hade en hund med diabetes skulle jag nog övergå till BARF - bones and raw food/biologiskt anpassad rå föda), men idag finns specialla diabetesfoder att köpa hos veterinär. Specialfodrena innehåller långsamma kolhydrater som behövs för att hålla blodsockernivån jämn - och hunden får under inga omständigheter äta hundkex eller annat hundgodis eftersom att de oftast innehåller socker och snabba kolhydrater.

Undantaget från det faktum att diabetes inte är övergående kan enligt SLU gälla tikar där sjukdomen startats i samband med löp. Om tiken löpt inom den senaste månaden kastreras tiken så snart som möjligt och chansen att tiken tillfrisknar är stor, vilket innebär att behandlingen kan trappas ned för att sedan avslutas.

Motion hjälper som sagt att hålla blodsockernivån jämn. Hundägaren bör alltid ha med sig druvsocker på promenaden ifall hunden skulle drabbas av att blodsockret sjunker kraftigt. Detta kallas för insulinkänning och märks genom att hunden blir vinglig, svag, orolig, obeslutsam, darrig och hunden kan t o m krampa och bli medvetslös. Om hunden inte skulle klara av att själv svälja druvsockret kan man enligt både SLU och Agria själv massera druvsockret mot hundens tandkött. 

Tyvärr väljer många hundägare att avliva sin hund när den fått diagnosen eftersom att sjukdomen ställer höga krav på hundägaren när det gäller framför regelbundenhet.

Källor
Agria
Sveriges Lantbruksuniversitet - SLU
SLU:s hemsida har en bra beskrivning för nybörjare och ett avsnitt för vanliga frågor och svar där det bl.a. finns svar om ärftliget, ögonbesvär, livslängs och kostnader vid diabetesbehandling. Där finns även ett diabeteslexikon.
På Agrias hemsida kan man läsa om vad som täcks och vad som inte täcks av just deras försäkringar. T.ex. så täcks kastrationen av tikar med diabetes.

Mvh Camilla Stefansdotter

Obs! Jag är inte utbildad veterinär, informationen har jag fått från sidorna jag angivit under källor. Inlägget är helt enkelt till för att ge en överblick över symptom, behandling mm och även visa var information finns att hämta.

Anmäla eller inte anmäla vanvård?

Jag särskiljer i detta inlägg mellan vanvård och djurmisshandel. Detta inlägg handlar om vanvård.
Min grunduppfattning och mitt allmänna råd är och kommer alltid vara att man ska anmäla vanvård. På senaste tiden har jag dock själv fått erfara att livet inte alltid är så enkelt, att lösningen inte alltid är så enkel - för djuret.
Obs! Om en hund blir slagen eller på annat sätt fysiskt eller psykiskt misshandlas så är min starka, orubbliga åsikt att personen bör anmälas.

Jag träffade på en hund som ur en aspekt togs väldigt illa omhand, men bara ur en aspekt. Min första tanke var att den här hunden behöver ett nytt hem, ägaren kan ju uppenbarligen inte ta hand om sin hund! Så jag pratade med några människor som vet vad det pratar om och fick veta att utgången vid en anmälan inte alltid är rosenskön. När jag anmäler en människa för vanvård så vill jag att 1) människan ska bli fråntagen hunden så hunden kan få ett bättre hem och 2) att människan på något sätt ska få känna på att de gjort fel, genom böter eller genom hundförbud beroende på hur grov vanvården varit. Men nu fick jag veta att visst kan ägaren bli fråntagen sin hund, men det innebär ju inte automatiskt att hunden får ett nytt, bra hem, det kan innebära att hunden får sitta 3 månader på ett hundstall eller dyl och sen avlivas om ingen vill ha honom/henne. Och för den f.d. ägaren kan det hela innebära så skyhöga böter att de får ta lån eller t.o.m. förlora sin bostad. I Stockholm är konsevenserna av djurplågeri de grövsta i landet och det är jättebra, men det här fick mig att fundera.

Om en hund misshandlas, som av paret som sparkade hunden för att den skällde, eller om hunden vanvårdas så att den får följdsjukdomar och ligger nära döden eller får leva sitt liv i en bur - då förtjänar förövarna det grövsta straffet som finns.
Men om en hund inte får tillräckligt med promenader för att gamla tant Agda inte orkar just nu p.g.a. att hon halkade i vintras, eller om arbetslöse Robert inte har råd med alla utgifter just nu men ger hunden mat, kärlek och promenader - ska då dessa människor behöva förlora allt?

Jag kollar ofta på Djurpolis-programmen på Animal planet och där försöker ofta poliserna att samarbeta med ägarna om de t.ex. har det dåligt ställt ekonomiskt. Det var så jag började fundera nu när jag för fjärde gången i mitt liv stod inför dilemmat "att anmäla eller inte anmäla".

Ännu krångligare kan det också bli om den som har hand om hunden inte äger hunden; den som tar illa hand om hunden kanske är hundvakt medan matte/husse är utomlands under en längre period eller så kanske den som har hand om hunden är fodervärd eller så kanske en student har hand om sina föräldrars hund för att han/hon har mer tid - men kanske inte tillräckligt med kunskap.

Så innan du anmäler; ta reda på så mycket som möjligt om hundens livssituation. Ta reda på om det som händer är tillfälligt eller har pågått under längre tid och ingen förändring finns i sikte. Ta reda på om det finns andra lösningar på problemet än att anmäla. Skaffa dig ett bollplank som inte är insatt i situationen, som inte känner hundägaren och som inte har någon aning om vem hunden är eller var den bor. Om hundägaren mår dåligt och därför inte kan ta hand om hunden ordentligt behöver han/hon troligtvis en hjälpande hand, en given handlingsplan och inte bara anklagande ord.
Skaffa dig alla fakta och lägg sen upp en plan för att hjälpa hunden, sista steget i planen bör vara anmälan. Sista steget når du bara om hundägaren vägrat samarbeta och kompromissa.
När du sen anmäler så är det jättebra om du vet någon som kan vara jourhem åt hunden tills utredningen är klar och/eller permanent hem kan hittas. Har du ett jourhem redo ökar hundens chanser till ett bättre liv.

Mvh Camilla
Ps. Jag finns här som bollplank. Ds.

Klickerträning med grannens hund

Jag har fått lära känna en nyinflyttad grannes hund. Han är fyra år gammal och jag har fått fritt fram att lära honom vad jag vill - yeay! Säg aldrig "fritt fram" till en djurtränare om ni inte menar det.
Jag hoppas inte bara kunna lära den här krabaten lite saker men även få lite inspiration till hur jag ska komma igång att träna mina katter. Jag försökte klicka in hankatten med hjälp av hans favoritleksak men det gick inte så jättebra. 

Eftersom att det är jag själv som ska träna honom, och bara för skojs skull, så kände jag att jag ville lära känna honom lite innan jag drog fram klickern så i två veckor har vi umgåtts lite av och till och han visar att han gillar mig, litar på mig och lyssnar när det behövs. Han har förstått att jag aldrig vill honom ont, att det värsta jag gör är att ignorera hans beteende - tills han byter beteende, då belönas han för det beteende han valt istället.

På första passet började jag med att klicka in P (hunden) och sen tänkte jag fånga ett beteende. Jag försökte fånga att han skulle vrida på huvudet och lyckades hyfsat en omgång, men sen blev han lite frustrerad. Då gick jag över till att klicka sånt jag vet att han redan kan; ligga, sitta mm. Sen började jag återigen klicka för att han vred på huvudet, fast när han låg ner, och det fungerade också ett par omgångar. Men den här hunden tröttnar lätt på ett och samma beteende. Han är inte som min gamla Lady som kunde steppa i tio minuter utan att tröttna.

P:s polare katten S kom in i rummet och ville vara med. P skulle då vakta mig och klickern från S, inte så lyckat, så jag klickade en omgång till för att ligga-sträcka-sig-för-att-krypa och sen avslutade jag passet.

Det var riktigt härligt att träna hund igen, jag har haft abstinens sen Lady gick bort så det här gav mig nära på en adrenalinkick.

Mvh Camilla

Hundmöten i motionsspåret

Jag är mycket ute i skog och mark och nu på vintern har man ofta inte mycket annat val än att hålla sig till de upptrampade spåren - som Bylsjöslingan i Tyresta Nationalpark och Naturreservat.

Lördagen den 12 januari gick jag och min sambo P just den slingan och det var så härligt att träffa på hundar och hundägare och som min sambo sa: "Det är skönt att se hundar som får rätt mängd med motion även såhär års".

Något som jag tycker är speciellt kul när man träffar hundar i spåren såhär är när man träffar på raser man sällan ser annars. Den här promenaden stötte vi först på en Lakenois - och jag tror nog faktiskt inte att jag har träffat just den varianten av Belgisk vallhund tidigare. Den här hunden var i sällskap med sin husse samt en kvinna och hennes hund och Lakenoisen passerade oss först och jag såg direkt att hela gruppen hörde ihop eftersom att Lakenoisen hade stenkoll bakåt så att alla var med och även gav mig en lite orolig blick när hussen pratade med kvinnan istället för att ha blicken framåt. I bara några få blickar kunde jag se både den starka flockkänslan/vallhundsbeteendet och beskyddarinstinkten.

Lakenois

Efter det mötet träffade vi på ett ugnt par med en brun hund som bar på en vante. Först kunde jag inte placera rasen alls, men sen kom jag på att det var en Wachtelhund. Den här hunden var lös (fast man inte får) men gick inte mer än 2 meter framför det unga paret, det kändes uppenbart att den här jakthunden får vad den behöver på alla plan. Wachtelhund har jag faktiskt en del erfarenhet av; inte på kurser men från enskilda träningar för att förbättra vissa aspekter av vardagslydnaden som jägarhusse och jägarmatte inte riktigt har koll på. Ofta med jakthundar vet folk exakt vad de vill ha för jakthund i slutändan och hur de ska träna den att jaga; men familjehundsdelen är det inte helt ovanligt att jägare behöver hjälp med.
Det är i samma syfte jag har haft bl.a. Tysk jaktterrier på Unghundskurs.

Wachtelhund

Rasklubbar
Lakenois
Wachtelhund

Njut av vintern så länge den varar!
Mvh Camilla Stefansdotter

Min väg mot en ras som passar mig - Gå ihop med katterna (?) del 2

Som jag skrev i det förra inlägget så är vi nu ägda av två katter, och när de kom in i våra liv började jag fundera över hur jag så småningom ska få katterna att gå ihop med en hund. Jag har hört från ägare av båda arterna att det är allra bäst om man äger katten först, vilket också känns både logiskt och naturligt. Eftersom att jag i första hand planerar att ta emot en valp i mitt hem så får ju då katterna vara med och uppfostra hunden, inom vissa gränser naturligtvis.
Nedan beskriver jag ytterliggare två raser som jag övervägt när jag funderat över en ras i en storlek som kan passa katterna. 

Följande två raser är raser som jag har haft på kurser vid ett flertal tillfällen och den nedre har jag också haft på mitt hemmahunddagis under en period.

Cairn terrier

Dvärgschnauzer

Cairnterriern är en grythund, det är en skällig jakthund med tåga och mod. När man har en Cairnterrier får man jobba tidigt på att dämpa skällandet men det positiva med terriers är deras energi och att det är ganska lätt att rikta den energin mot aktiviteter man tycker är passande. Eftersom att det är en jakthund måste man dock se till att hitta ett sätt att tillgodose hundens jaktbehov om och när detta skulle visa sig, annars kan de t.ex. få för sig att jaga katter. Spår och agility är bra aktiviteter för en Cairn terrier. Många Cairn terriers är lättränade, men det är inget man ska räkna med eftersom att de är avlade att vara både envisa och självständiga. Jag har haft en Cairn terrier både på Skogsgility och Agility-aktivering som gjorde vadsomhelst för en bit pannkaka, men andra individer kan lätt tröttna på en aktivitet efter första misslyckade eller lyckade försöket.

Dvärgschnauzern är en aning mer samarbetsvillig än andra små terriers. Dvärgschnauzern har ju från början Pinscher i blodet och är mer avlad att arbeta tillsammans med människor.  De har uthållighet och ibland mod som kan verka på gränsen till dumdristighet - fast det är nog något som de flesta små hundar av den här typen har gemensamt. De har en viss skärpa som kan visa sig mer eller mindre hos olika individer.

Det jag gillar med dessa hundar, utöver den lätthanterliga storleken, är att de rycks och inte fäller och att deras pälslag gör att de klarar alla typer av väderlekar. För mig är det viktigt att en hund klarar att vara ute alla tider på året (förutom kanske i ösregn) så det här tåliga pälslaget tilltalar mig oerhört mycket.
Jag tror egentligen att den enda anledningen till att Dvärgschnauzern tilltalar mig en aning mer än Cairn terriern är för att vi brukade klippa vår gamla Wheatentik som en Schnauzer, så utseendet får liksom mitt hjärta att le en aning.

Har du någon favoritras som utseendemässigt tilltalar dig för att den påminnr dig om en speciell individ eller något annat som värmer ditt hjärta?

Mvh Camilla Stefansdotter

Blandraser kommer och går

För flera år sen så minns jag att det var populärt att blanda Schäfer och Collie, det var under den tiden som snacket började kring det här med att blandraser skulle vara friskare än andra hundar. När det gällde Schäfer/Collie så pratades det om att man skulle slippa ögonproblem som Collien ansågs dras med. Jag har ingen koll på just colliens hälsoprogram eller eventuella sjukdomar så ingående och speciellt inte över tid. Personligen, och som instruktör, så tycker ju jag att en blandning av raser ur samma kategori (här vallhund) är bland de bättre valen om man nu har både huvud och hjärta inställd på en blandrashund. Hursomhelst så föddes rätt många hundar av den här blandningen under iaf fem års tid i mitten på 90-talet om jag minns rätt, men nu har den fått ge vika för andra mer populära blandningar med schäfer såsom Border collie, Labrador m.fl.

Jag minns också att det har varit oerhört populärt att blanda Jack Russel med lite av varje och likaså Border Collie på senare år. Ofta är tanken att man ska kunna dämpa de mer "extrema" egenskaperna hos en ras genom att blanda den med en helt annan ras; dämpa Jack Russelns "ettrighet" som oftast beror på felstimuering för att det är jakthund, man försöker alltså dämpa jaktinstinkten genom att blanda med andra hundar som man anser har mindre av den varan. Med Border Collie försöker istället en del att "få upp farten" i andra hundraser och göra det lite mer alerta och lätttränade, men det funkar ju inte riktigt så i och med alla andra (vallhunds)egenskaper som följer med en BC.

När jag startade min instruktörskarriär 2008 var det många blandningar med Pudel på tapeten, framför allt Cavalier king charles spaniel och Cocker spaniel. I Europa och övriga världen vet jag att Golden retriever/Pudel var populärt och fortfarande är det. Jag beslutade mig för att gräva ner mig lite i det hela och upptäckte något som hette Designer dogs. Det är ett intressant begrepp som i många fall används för att rättfärdiga blandraser som egentligen är helt för otroliga (för olika) för att vara sanna, men i andra fall är det seriösa försök att forma fram nya raser som enligt uppfödarna passar bättre in i 2000-talet. Jag kommer att gå mer in på det begreppet i ett eget inlägg senare.

Det som fick mig att vilja skriva det här inlägget var att jag tänkte skriva ett Blandrasinlägg om blandningen mellan Border Collie och Dansk-Svensk gårdshund. Detta var lite innan jul när jag träffade en individ på en promenad. Jag har träffat den här hunden tidigare och pratat en del med framför allt hennes husse om den här blandningen. Jag hade då tagit kontakt med uppfödaren och genom samtal med denne fått uppfattningen att denna blandning var en Designer dog-ras som alltså skulle fylla ett syfte som mer lättränad hund med mer flockkänsla än den dansk-svenska gårdshunden (ur denne persons synvinkel) besatt.
Nu då, i december 2012, när jag skulle leta upp denna uppfödare igen så kunde jag bara inte hitta henne. För två år sen hade hon en hemsida, hon var tillmötesgående och hon hade väldigt stark tillit till det hon höll på med - sin avel, och hon hade en mycket gedigen avelsplan mm. Men nu är hon puts väck. Jag försökte då att hitta annan info om den här blandningen, men den enda jag hittade var på den amerikanska hemsidan för blandraser.

Så blandraser kommer och går, bokstavligen. Det går knappt att hitta en enda hund av den blandningen till salu längre. Jag skulle nästan vilja hitta en bara för att kunna fråga vart den har tagit vägen.

Om alla individer ur blandrasen är som den jag har träffat så kan jag iofs förstå varför man inte avlar fram den längre. Som med de flesta som blandas med BC så var denna individ lättstressad och hade utvecklat en hel del rädslor genom åren, bl.a. skotträdsla som ju vallhundar är ganska känsliga för att utveckla men också rädslor för vissa typer av människor (som i längden kan göra en hund farlig för just denna typ av människor).

Jag kommer återkomma med mer tankar kring blandraser, och även med ett utlovat inlägg om Designer Dogs - något som växer i USA, Frankrike och Tyskland.

Mvh Camilla Stefansdotter

Familjehunden Shetland sheepdog

På bilden ovan syns individer med alla de färgvarianter som är godkända hos rasen förutom Svart/Brun och Svart med tan-tecken. Från vänster: blue merle, sobel, trefärgad, sobel (igen) och svart/vit. Det finns ingen specifik vikt angiven för den här rasen men mankhöjden ska vara 37 cm för hanhundar och 35,5 cm för tikar.

Jag har träffat shelties som har den här storleken men vanligare tycker jag är att stöta på hundar som är antingen under eller över idealmankhöjden. Jag hade en hanhund på mitt hemmahunddagis en kort tid som både var högre och kraftigare och det är den typen jag oftast har haft att göra med.
Sobel är den färg som jag har stött på flest gånger, jag tror till och med att alla shelties som jag har haft på kurs har varit sobelfärgade.

Storlekmässigt kan ni nog förstå varför denna ras passar en familj, den är lätthanterlig storleksmässigt. Och även om jag aldrig förordar att barn bär hundar - hundar har egna ben och bör inte bäras alls om det inte är absolut nödvändigt - så är den av sån storlek att om något skulle hända behöver inte barnen/tonåringarna vänta på att mamma/pappa kommer till platsen utan kan själv lyfta med sig hunden därifrån. Barnen kan också enkelt lyfta bort hunden om ett hundmöte skulle bli hotfullt el. dyl.
Sheltiesar har mycket energi och ganska höga krav på motion, de är ändå vallhundar. Det är nog den ras som är absolut vanligast till Agility på hög nivå och de älskar verkligen att röra på sig. De har stark flockkänsla och tycker inte om att bli exkluderade från aktiviteter eller lämnas ensamma hemma. Det är väldigt vanligt att man har fler än en sheltie och jag tycker absolut att hundar av den här typen drar nytta av att vara fler. Den här rasen är också känd för att gå lätt ihop med andra djur såsom häst, katt och kanin.

Shetland sheepdog hästammar från början från gårdshundar av vallhundstyp på Shetlandsöarna som kom till Skandinavien tidigt. Under senare delen av 1400-talet kom fiskare från Island med egna hundar av spetshundstyp som avlades in i linjen tillsammans med skotska vallhundar. Med tiden kom även små exemplar av långhåriga collies att vara med och skapa den ras som vi idag kallar Shetland sheepdog.

Enligt rasstanadarden ska rasen vara: "sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men aldrig nervös."
Det är just nervositet som jag har upplevt hos ett flertal individer vilket jag främst tror har att göra med två saker; det första är att man tidigt måste jobba upp hundens självförtroende genom att engagera den i aktiviteter som stimulerar och tillfredställer den både fysiskt och psykiskt och man får inte vara för överbeskyddande. Det andra är att man inte tar hänsyn till hundens starka flockkänsla och inte lägger ner tillräckligt med tid på ensamhetsträning och/eller ensamhetstränar hunden för tidigt innan den blivit helt trygg med hemmet, rutinerna, personerna mm.

Sheltien har väldigt lätt för att lära och är en tacksam hund att träna oavsett vad man vill träna med den; vardagslydnad, agility, lydnad mm. Jag tycker att man ska ha en tydlig plan för att ensamhetsträna hunden, för även om man arbetar hemifrån, är arbetslös eller sjukskriven/sjukpensiönär så kommer det tillfällen då man inte kan ha med sig hunden överallt och inte kan hitta någon som kan vara hundvakt. Visar hunden tecken på rädslor kan det vara bra först kolla ögonen om det inte är gjort, och sen ta kontakt med en instruktör som kan hjälpa till att träna bort rädslorna innan de sätter sig för djupt.

Förutom ögonproblem verkar sheltien vara en frisk ras. Jag hittar inte så mycket information om sjukdomar, men på rasklubbens hemsida finns ett hälsoprogram för den som är intresserad att veta mer.

En sheltie passar utmärkt som tonåringens bästa vän.

Källor
Svenska Shetland Sheepdog Klubben

Mvh Camilla Stefansdotter

Min väg mot en ras som passar mig - men den måste gå ihop med katterna(?) del 1

I juli 2012 tog jag och min sambo över två katter. En hane och en hona, syskon, båda kastrerade och båda 5 år gamla. Efter detta började jag fundera på att skaffa en ras som storlekmässigt skulle passa katterna, d v s en hund som inte var alltför stor och som katterna skulle kunna leka/busa med men också bara vara ända från början utan att känna sig hotade av att valpen växte sig stor så fort. Jag ska erkänna att jag inte har så stor koll på det här med att ha hund och katt ihop. Jag har genom erfarenheter med kursdeltagare och andra ägare till både hund och katt fått lära mig grunderna, skillnader och olikheter och sånt man kan behöva tänka på. I det här läget är det nog bara min egen beskyddarinstinkt som talar, men det var iaf i de här banorna mina tankar då började gå och jag kommer att prata om fyra raser ur tre olika, men inte så jätte olika, rasgrupper som jag har i åtanke. För att inte göra inläggen alltför mastiga kommer jag i detta inlägg att gå igenom två av raserna och i ett annat inlägg kommer jag gå igenom de andra två.

Dansk-Svensk Gårdshund

West highland white terrier

Den dansk-svenska gårdshunden är en av de raser som toppar mina listor. Varenda exemplar jag har träffat har jag fallit hejdlöst för. Deras personligheter har bara varit så kompatibla med min egen helt enkelt. Bl.a så hade jag en hanhund på mitt hemmahunddagis under en period, och han var så lättsam, lätt att ha lös, han lyssnade och så älskade han att mysa - men jag vet också hur mycket arbete hans matte och husse hade lagt ner under hans slyngelår.
Den dansk-svenska gårdshunden är en allroundhund som gärna hänger med på det mesta och som gärna skulle träna Rallylydnad med mig, och skogsagility, men som också skulle kunna följa med på Geocaching-rundor (jag är gärna ute hela dagar när vädret tillåter) och på fisketurer med mig och min sambo.
Jag har varit fast besluten vid den här rasen i mer än 1 1/2 år. Det har stått mellan den, Kooikern och Silken Windhound. Det som jag under hösten har insett börjar tala emot denna ras är dess korta päls. Visst är det en nordisk ras, men den är ändå inte riktigt byggd för Stockholms-vintrarna med den släthåriga päls den har.
Jag har kontakt med ett flertal uppfödare av den här rasen, en uppfödare som bor i min kommun och en som bor en bit härifrån men som avlat fram hundar som jag haft på kurs och som varit riktigt bra i temperament och färg (lite på det estetiska får man faktiskt gå).

West highland white terriern är en underbar ras den med. Den är robust, tålig, glad och glädjespridande med mycket energi att göra av med i skog och mark. Det som talar för en hund av den här typen är pälslaget som är en aning tåligare än den dansk-svenska gårdshunden. Jag var riktigt förtjust i den här rasen när min familj först letade hund när jag var 10-12 år gammal. Det som skulle kunna tala emot den är terriertemperamentet - jag klarar absolut av det (oavsett storlek på hunden) och har lärt mig att skratta åt mycket av det (man måste ha humor när man har en terrier, man sliter sitt hår om man tar allt den gör på fullaste allvar jämt) men innan jag skaffar en hund av en sån här ras måste jag fundera på om jag verkligen vill ha att göra med det temperamentet igen, så snart.
När det gäller den här rasen så är det mycket möjligt att det kommer en innanför min dörr i sinom tid, det är trots allt en ras som jag har varit svag för i snart 20 år - men just nu i livet så drar det nog mer år den andra hunden av "terriertyp" som jag kommer ta upp i nästa inlägg om Min väg mot en ras som passar mig.

Hade du något annat djur när du skulle skaffa hund? Hade du det djuret i åtanke när du valde ras och individ av den hund du sedan valde? Går du i hundtankar och har redan ett annat husdjur, hur tänker DU?

Fakta källor
Rasklubben för Dansk/svensk gårdshund
West highland white terrier - Westiealliansen

Mvh Camilla Stefansdotter

"Thyroid awareness month" - om Sköldkörtelsjukdomar hos hund

Januari 2013 är Sköldkörtel-månad. Denna månad vill vi som lider av sköldkörtelsjukdomar öka medvetenheten och kunskapen kring sköldkörtelsjukdomar, och jag skulle därför vilja göra hundmänniskor uppmärksamma på att även hundar kan få under- eller överproduktion av sköldkörtelhormon.
Underproduktion av sköldkörtelhormon eller nedsatt sköldkörtelfunktion kallas Hypotyreos.
Överproduktion av sköldkörtelhormon kallas Hypertyreos.
Sköldkörtelproblem följs ofta men inte alltid åt av en förstorad sköldkörtel (hos människor kallat Struma). Sköldkörteln är en körtel som sitter på fram på halsen precis ovanför där nyckelbenen går ihop och körteln har formen av en fjäril med en "vinge" åt vardera håll på halsen.

Symptomen på underproduktion resp. överproduktion av sköldkörtelhormon hos hundar är inte helt olik de hos människor.

Vid underproduktion är det mest uppenbara symptomet oförklarlig övervikt. Är hunden okastrerad och äter enligt anvisningarna från kunnig person/veterinär och går fortfarande inte ner i vikt utan kanske t o m lägger på sig mer vikt så brukar prover på sköldkörtelhormoner tas vid veterinärbesök. Andra symptom på underproduktion kan vara depression, olust att göra sånt som hunden velat förut, glädjeförlust, förvirring, oförklarliga rädslor, för tidiga demenssymptom, glömska, koncentrationssvårigheter, svår att motivera. Fysiska förändringar så som sämre pälskvalitet är indikatorer på att något inte står rätt till med sköldkörteln. Pälsen kan kännas torr och spröd och tes livlös och mjällig. Det är vanligt att tunn svansbehåring är ett av de första symtomen en ägare lägger märke till. Hundens hud kan kännas kall och "plufsig". Hypotyreos gör ofta så att kroppstemperaturen och även pulsen och blodtrycket ligger på en lägre nivå än normalt.
Lättast att upptäcka är sjukdomen allra först när hunden är valp och inte följer viktkurvan som den ska, sen även om den utvecklas när hunden är vuxen (förutsatt att den haft samma ägare hela tiden) och man som ägare upplever att hunden genomgått en personlighetsförändring som som bäst kan beskrivas att hunden blivit loj, sover mer, äter mer och verkar allmänt omotiverad.

Vid överproduktion kan hunden tyckas äta hur mycket som helst och aldrig lägga på sig någonting och samtidigt orka hur mycket som helst. Även här kan hunden uppvisa oförklarliga rädslor, förvirring och glömska, den kan också verka etttrig till sättet, nervös eller "jumpy" i brist på bra svenskt ord, stressad och svår att få ner i varv. Men hunden kan också verka behöva mer sömn än tidigare och tappa aptiten.
Överproduktion är en aning svårare att upptäcka än underproduktion.

Sköldkörtelproblem är hos hund vanligare än man tror och en av de mest feldiagnosticerade problemen. Det kan uppstå hos en hund oavsett ras men första gången jag fick lära mig om det under min instruktörsutbildning så kallades det för "Schäfersyndromet". Nedsatt sköldkörtelfunktion hos hund uppstår allra oftast hos medelålders till äldre hundar av större modell. I sverige tillhör Riesenschnauzer, Welsh springer spaniel, Labrador, Golden retriever, Hovawart, Irländsk setter och Dobermann de raser som drabbas oftast.

Den senaste hunden som jag stötte på som visade sig ha Hypotyreos var en Nova Scotia Duck Tolling Retriever.

Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Varför sköldkörtelsjukdomar uppstår är svårt att veta, men det är bara en av flera sjukdomar som ökar hos människor som nu även hundar diagnosticeras med.

Underproduktion av sköldkörtelhormon kan med stor sannolikhet komma efter ett trauma eller en olycka. När hunden fått en chock och senare går in i latent chock så går hunden runt med en "inre stress" som i snabb takt konsumerar ett flertal av de vitaminer och mineraler som kroppen inte själv kan producera. En av de viktiga vitaminerna är B12 som bl.a. behövs i produktionen av sköldkörtelhormon. När hundens förråd av B12 tar slut så kan inte sköldkörtelhormonet produceras i lika hög grad som det skulle behöva och produktionen minskar: hunden utvecklar alltså underproduktion och symptomen efter traumat/olyckan kan bli bestående: stressen, rädslorna, nervositeten följt av sämre minne och sämre koncentrationsförmåga. Hunden behöver då, förutom tillskott av sköldkörtelhormon, påfyllnad av de vitaminter och mineraler som tagit slut så att hunden i sinom tid kan återfå en normal sköldkörtelproduktion.

Oftast är sköldkörtelproblem livslånga, men inte alltid. Det kan vara svårt att utröna orsaken till problemen och ta itu med de vilket oftast innebär livslång medicinering.

Intressant är att vinthundar har naturligt låga sköldkörtelvärden (vilket annars brukar betyda överfunktion av skk) och att det är mycket ovanligt med nedsatt funktion av sköldkörteln hos vinthundar.

Källor
Tidningen hundsport där jag för flera år sen läste en artikel, har artikeln urklippt men det står inte år eller nummer.
Animal.se

Mvh Camilla Stefansdotter

Familjehunden - Boxer

Det är absolut vanligast att boxern ser ut som hundarna på bilden när det kommer till pälsfärg, men enligt rasstandarden ska de vara antingen gula eller tigrerade med svart mask. Personligen har jag träffat lika många vita boxrar som jag har träffat tigrerade/bruna. Tikarna ska ha en mankhöjd på 53-59 cm med en vikt på över 25 kg och hanhundarna ska ha en mankhöjd på 57-63 cm med en vikt på över 30 kg, så även om den här rasen inte är den största familjehundsrasen jag kommer att rekommendera så har den både kraft och styrka. Jag rekommenderar inte att barn under 14 år går ut med så här stora hundar själva och huvudansvaret för hunden får absolut inte ligga på ett barn eller en tonåring. Huvudansvaret för en hund ligger alltid hos de vuxna i familjen, men med en hund över 10-15 kg så kan föräldrarna absolut inte anta att barnen/tonåringarna ska orka gå alla promenader.

Jag hade själv hund när jag var tonåring och trots att jag hade en hund som var aningen mindre än en boxer (15-20kg) så hamnade jag i situationer när hunden kunde utnyttja sin styrka bättre än vad jag kunde min - och gjorde det också. Med en hund stor som en boxer (eller den irländska varghunden som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien) så kommer det alltid tillfällen när man som tonåring inte alltid orkar hålla emot. Man har också stunder då humöret tar över och man blir ledsen, sur, förbannad - vilket slår en (om än tillfällig) kil mellan hund och förare vilket inte bara gör att hunden blir lite mer ohanterbar utan även att självförtroendet hos tonåringen minskar. Man tänker att man inte klarar av hunden, tröttnar och vill inte gå ut mer den veckan. Om de vuxna familjemedlemmarna då helt enkelt säger att "ok, ni är bästa vänner som har bråkat, bäst ni får kyla av er på varsitt håll, jag tar nästa promenad" så är chansen stor att tonåringen återfår sin ansvarskänsla och sitt självförtroende.

Boxern kan få höftledsproblem (HD), knäartros, njurproblem, hudåkommor, infektioner samt allergier. Det är inte helt ovanligt att boxrar får problem med maten och måste utesluta vissa livsmedel pga mag- eller hudproblem.

Boxern är en stark hund som anses härstamma från den lilla tyska bulldoggen (Brabanter Bullenbeisser) som användes i jakt eftersom att de flesta uppfödarna var jägare. Boxerns uppgift var att med munnen (som skulle vara så bred och kraftfull som möjligt) hålla fast det vilt som hetshundarna hade stött upp tills jägarna kom och kunde döda bytet. Den moderna boxern är ett resultat av en beskrivning av alla de hundar som fanns av samma typ i Tyskland under sent 1800-tal. Den första rasstandarden kom 1902.

Boxern ska vara mentalt stabil med ett vänligt sinnelag, den ska vara självmedveten och lugn i sitt temperament. Boxern är tillgiven och trofast hela sin familj och besitter stort mod och ärlighet - den visar det om den inte tycker om dig och tar gärna på sig uppgiften som beskyddare. Boxern är lätt att dressera tack vare sin samabetsvilja, sin lyhördhet och sitt luktsinne. Den är intelligent, läraktig och arbetsvillig.
Tack vare sin starka flockkänsla, sitt tålamod, sitt vänliga sinnelag och sin nyfikenhet passar den här rasen som familjehund. En boxer kan användas i brukssammanhang och till agility men så länge den är tillräcklgit stimulerad både fysiskt och mentalt, hos en aktiv familj, trivs den utmärkt som familjehund och barnens bästa vän.
Som familjehund vill boxern inte bara ligga på sofflocket och lata sig utan den vill gärna gå långa promenader i ur och skur, följa med i bilen och på barnens fotbollsmatcher. Boxern vill vara med sin familj och inte bli utestängd i en hundgård eller utesluten från aktivieter, den vill få vara med - om så bara för att ligga på golvet i köket och iaktta barnen när de bakar med mamma.
Enligt boxerklubbens hemsida bör man inte lämna en boxer ensam mer än fyra timmar per dag. Det rekommenderas också att man går valpkurs och vardagslydnad för att lära sig hantera hundens energi då den kan uppfattas som burdus eller påflugen.

Samtidigt som den är arbetsvillig och samarbetsvillig är boxern självständig och envis vilket gör att all träning måste ske som ett samarbete mellan hund och förare - ingenting går att tvinga fram.

Boxern används idag både som polis- och tjänstehund samt service-, räddnings- och bevakningshund.

Källor
Boxerklubben
SKK:s hundrasregister
Hundraser i Sverige av Åsa Ahlbom & Ulla Barvefjord

Mvh Camilla Stefansdotter

Funderar över bloggens 2013

Jag sitter just nu och funderar över hur jag vill att bloggen ska se under 2013. Ingenting blir ju någonsin som man vill eller planerar, iaf inte i mitt liv, men det känns ändå bra att ha en plan - ett hum om vad jag vill.

De månatliga reportagen kommer att fortsätta under 2013. Den första, januaris, blir ett inlägg om sköldkörtelsjukdomar hos hund. En annan sjukdom jag skulle vilja ta upp är diabetes.

Inläggen om familjehundar kommer så småningom att minska till ett inlägg i månaden, raserna som jag anser passar som (rena) familjehundar finns i ett begränsat antal. Som grupp är det enligt mig tempelhundarna de som passar bäst och i övrigt finns det någon ras ur varje kategori som passar bättre än de andra; ofta raser som har avlats åt ett mer sällskapligt håll än de andra - som den irländska varghunden ur Vinthundskategorin.

Och apropå kategorier så kommer jag att införa en ny serie där jag kommer ta upp de olika kategorierna, där hundraser är uppdelade enligt deras ursprungliga arbetsuppgift. För varje kategori hundraser kommer jag ha ett inlägg där jag kort beskriver de gemensamma egenskaperna och behoven och listar raserna som ingår. I två andra inlägg kommer jag att först ta upp den vanligaste rasen i den kategorin och sedan den ovanligaste rasen.

Och apropå raser så kommer jag att fortsätta skriva om blandrashundar. Jag kommer fortsätta att ta upp specifika blandningar och säga varför jag tycker att de är bra resp. dåliga. Jag kommer också att skriva om blandraser i allmänhet, inlägg där jag tar upp sånt som diskuterats i olika forum, sånt jag ser eller upplever och sånt som andra funderar över och frågar om.

En gång i månaden kommer jag att skriva ett inlägg om mig själv, antingen i ämnet Min väg mot et ras som passar mig eller om något annat, helt slumpmässigt.

2013 blir också fullt med inlägg med aktiverings- och träningstips, mest för vardagshunden (som jag ju inriktar mig på) men även för de som har högre ambitioner eller som har upptäckt att det här med att engagera sig i något till 100% och inte bara till vardags faktiskt kan vara riktigt kul och givande.

Och så kommer det dyka upp andra blandade inlägg med aktuella ämnen, sånt som jag ser/upplever och reagerar på eller inlägg med kursstarter och annat hundinriktat.

Hoppas att ni kommer njuta av hundåret 2013 lika mycket som jag kommer att göra.

Mvh & god fortsättning på det nya året,
Camilla

Ofrivillig paus

Ibland tar livet över och man har inte så mycket tid som man tror. Jag återkommer med nya blogginlägg 3dgr/v så snart jag kan. Jag skulle vilja lova fr.o.m. fredag men jag vågar inte lova något.

Ha det gott så länge,
Mvh Camilla

2013 ska bli ett bra år

Igår, den 1 januari 2013, fokuserade jag på att spendera kvalitetstid med min sambo så det blev inget internethäng alls förrän framåt kvällningen när jag gick in via mobilen ett par gånger. Vi sov ut ordentligt och åt en riktigt sen frukost, efter det begav vi oss med buss till Tyresta by här i Haninge kommun och tog en skogsslinga mot Lycksjön. Första halvan gick riktigt bra, sen fick vi börja gå i andras fotspår i sön för att ta oss fram överhuvudtaget.

 Men det gick rätt bra ett tag, fram tills vi nådde en våtmark. Våtmarken var helt under vatten men till en början gick det att ta sig fram längs med kanterna.

Sen fick vi rätt som det var börja klättra för att ta oss förbi vattenmassor. Vi tänkte hela tiden att "det blir bättre längre fram", men det blev det inte. Och rätt som det var så var vi 5-7 m över vattnet och stod längs med berget. Inge vidare för mig som är höjdrädd och lider av posttraumatiskt stressyndrom, så efter en panikattack lyckades sambon lugna ner mig så att vi kunde bestämma oss för att ta oss hemåt istället för framåt. Nu började det mörkna så vi fick lite bråttom, men för att undvika fler panikattacker fokuserade jag på att ta ett steg framför det andra och bara strunta i tid, rum och mörker. Tur man har ficklampa på mobilen.

Efter att ha klivit av bussen i Tyresta och tills vi klev på den igen i Svartbäcken var vi ute i sammanlagt 3 timmar: halva tiden var efter mörkrets inbrott och 1 timme av mörkret var i skogen. Vi tog bussen från svartbäcken vid 17-tiden.
Idiotiskt såhär i efterhand, men va sjutton. Nästa gång vi går den rundan blir nog inte imorgon direkt utan snarare i slutet av februari, förutsatt att det töat ordentligt vi det laget och att vattnet har hunnit rinna undan.

2013 ska bli ett bra år. Det är svårt att säga hur det kommer se ut och jag kommer absolut inte rusa fram. Är det något jag har lärt mig under 2010 så är det att man man inte ska rusa fram i 180 utan att se sig i backspegeln alls. Under 2011 lärde jag mig att ta hand om mig själv och under 2012 har jag fortsatt med det och lärt mig att skynda långsamt.

Under våren 2013 kommer jag att börja ta emot hundar för privatträning igen. Och sen är planerna att senast till hösten 2013 börja med kurser igen; jag ser speciellt fram emot valpkurser och skogsagility.

Välkommen till 2013 som kommer bli ett riktigt bra hundår!
Mvh Camilla