Jag särskiljer i detta inlägg mellan vanvård och djurmisshandel. Detta inlägg handlar om vanvård.
Min grunduppfattning och mitt allmänna råd är och kommer alltid vara att man ska anmäla vanvård. På senaste tiden har jag dock själv fått erfara att livet inte alltid är så enkelt, att lösningen inte alltid är så enkel - för djuret.
Obs! Om en hund blir slagen eller på annat sätt fysiskt eller psykiskt misshandlas så är min starka, orubbliga åsikt att personen bör anmälas.
Jag träffade på en hund som ur en aspekt togs väldigt illa omhand, men bara ur en aspekt. Min första tanke var att den här hunden behöver ett nytt hem, ägaren kan ju uppenbarligen inte ta hand om sin hund! Så jag pratade med några människor som vet vad det pratar om och fick veta att utgången vid en anmälan inte alltid är rosenskön. När jag anmäler en människa för vanvård så vill jag att 1) människan ska bli fråntagen hunden så hunden kan få ett bättre hem och 2) att människan på något sätt ska få känna på att de gjort fel, genom böter eller genom hundförbud beroende på hur grov vanvården varit. Men nu fick jag veta att visst kan ägaren bli fråntagen sin hund, men det innebär ju inte automatiskt att hunden får ett nytt, bra hem, det kan innebära att hunden får sitta 3 månader på ett hundstall eller dyl och sen avlivas om ingen vill ha honom/henne. Och för den f.d. ägaren kan det hela innebära så skyhöga böter att de får ta lån eller t.o.m. förlora sin bostad. I Stockholm är konsevenserna av djurplågeri de grövsta i landet och det är jättebra, men det här fick mig att fundera.
Om en hund misshandlas, som av paret som sparkade hunden för att den skällde, eller om hunden vanvårdas så att den får följdsjukdomar och ligger nära döden eller får leva sitt liv i en bur - då förtjänar förövarna det grövsta straffet som finns.
Men om en hund inte får tillräckligt med promenader för att gamla tant Agda inte orkar just nu p.g.a. att hon halkade i vintras, eller om arbetslöse Robert inte har råd med alla utgifter just nu men ger hunden mat, kärlek och promenader - ska då dessa människor behöva förlora allt?
Jag kollar ofta på Djurpolis-programmen på Animal planet och där försöker ofta poliserna att samarbeta med ägarna om de t.ex. har det dåligt ställt ekonomiskt. Det var så jag började fundera nu när jag för fjärde gången i mitt liv stod inför dilemmat "att anmäla eller inte anmäla".
Ännu krångligare kan det också bli om den som har hand om hunden inte äger hunden; den som tar illa hand om hunden kanske är hundvakt medan matte/husse är utomlands under en längre period eller så kanske den som har hand om hunden är fodervärd eller så kanske en student har hand om sina föräldrars hund för att han/hon har mer tid - men kanske inte tillräckligt med kunskap.
Så innan du anmäler; ta reda på så mycket som möjligt om hundens livssituation. Ta reda på om det som händer är tillfälligt eller har pågått under längre tid och ingen förändring finns i sikte. Ta reda på om det finns andra lösningar på problemet än att anmäla. Skaffa dig ett bollplank som inte är insatt i situationen, som inte känner hundägaren och som inte har någon aning om vem hunden är eller var den bor. Om hundägaren mår dåligt och därför inte kan ta hand om hunden ordentligt behöver han/hon troligtvis en hjälpande hand, en given handlingsplan och inte bara anklagande ord.
Skaffa dig alla fakta och lägg sen upp en plan för att hjälpa hunden, sista steget i planen bör vara anmälan. Sista steget når du bara om hundägaren vägrat samarbeta och kompromissa.
När du sen anmäler så är det jättebra om du vet någon som kan vara jourhem åt hunden tills utredningen är klar och/eller permanent hem kan hittas. Har du ett jourhem redo ökar hundens chanser till ett bättre liv.
Mvh Camilla
Ps. Jag finns här som bollplank. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar