En natt för ett tag sen drömde jag att jag hade en hund igen, en liten valp som jag var så
glad över, lycklig rent ut sagt. Hennes namn började på K och hon gick så strålande
bra ihop med båda våra katter Nike och Neko. Efter den här drömmen har jag nog
bestämt mig för vilken ras jag vill ha, nu ska bara livet ordna sig
också.
Jag vet att vissa människor aldrig kommer
förstå oss hundmänniskor. Jag vet att många människor inte kan fatta hur
man kan bry sig så mycket om ett djur, eller hur man kan behöva ett djur så mycket. Vissa hundmänniskor säger att
det är deras substitut för barn och det kanske är det för dom.
Jag
skriver sällan in starka känslor, personliga känslor i mina
blogginlägg, men nu gör jag det. Jag blir innerligt förbannad på
människor som säger "hur kan man göra så, det är ju bara en hund" eller
"hon borde inte dalta så mycket med den, den borde uppfostras att lyda
bättre". Visst behöver hundar lära sig vissa saker, de flesta för sin
egen säkerhets skull; att gå vid sidan över vägen, att komma på
inkallning, att inte rusa ut genom ytterdörren eller bildörren. Och
visst finns det människor som skämmer bort sina hundar på fel sätt,
genom att ge de för mycket mat och riskera deras hälsa genom övervikt
eller genom att inte träna hunden att vara ensam så att när den väl är
ensam hemma får den oerhörd ångest (och stör grannar...). Men det mesta
som andra, icke-hundmänniskor, kallar daltande är vad vi hundmänniskor
kallar modern hundträning - som bygger på en nära relation med god
kommunikation, förståelse och uppmuntran.
Jag blir så trött på människor, speciellt människor som har barn, som tror att världen kretsar kring oss människor. Djur och människor lever sida vid sida, vi delar samma planet och många av oss väljer att dela våra hem med djur; med hundar, katter, ödlor, ormar, marsvin, hästar, kaniner... Ja vi kanske inte kan ha hästar i lägenheten, men jag tror nog att många hästmänniskor gärna skulle vilja att det var möjligt. Jag tror nog att många hästmänniskor sovit (eller iaf vakat hela natten) i stallet när hästen varit sjuk eller bara behövt stöd. Vi djurmänniskor gör sånt. Hästmänniskor vakar nätter igenom i stallet precis som en mamma gör i sovrummet när barnet har kolik, kattmänniskor oroar sig över sina utekatter precis som tonårsföräldrar gör när deras barn stannar ute för länge och hundmänniskor låter hundarna sova i sängen, följa med in överallt där de får följa med för att vi vet att hunden behöver oss. Charmen med att ha hund, skillnaden mellan att ha hund och katt, är att hunden behöver oss - hela tiden helst!
Efter det här inlägget får jag väl massor av reaktioner nu från folk som ogillar att jag jämför djur med barn, men precis som att jag anser att människor som valt att skaffa barn ska sätta barnets behov först och precis som att jag tycker det är helt ok att någon stannar hemma från en fest för att barnet inte får/kan följa med eller man inte får barnvakt så anser jag att djurägare ska se till sina djurs behov först och jag tycker det är helt ok om någon väljer att stanna hemma för att hunden inte får följa med.
När jag växte upp gick mina föräldrar ibland på "barnfria" fester (inte ofta) och ibland valde de att stanna hemma med oss istället för att gå. Vissa människor vill inte eller kan inte ha in djur i sin lägenhet; kanske pga allergi, och tillåter därför inte att hundar följer med på födelsedagsfiranden eller middagar och då tycker jag att det är helt ok - det är helt rätt prioriterat - att välja att stanna hemma med sin hund.
Mvh Camilla Stefansdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar