Min väg mot en ras som passar mig - Behändig storlek, del 2

I det här inlägget vill jag ta upp ytterliggare två raser som i ungefär samma storlek som de tidigare, en vallhundsras och en vallhunds/brukshundsras. Jag har alltid sagt att jag inte ska ha en vallhund eftersom att jag är en vallhund. Jag menar att om jag var hund så skulle jag vara en vallhund. Men om jag skaffade en vallhund så står de här raserna högst upp på listan. Brukshundar är krävande hundar, men jag gillar att de är anpassningsbara bara man ger de det de behöver i form av mental och fysisk stimulans. Brukshundar är anpassade efter bruksgrenar men kan lika gärna formas att användas till agility eller andra aktiviteter man tycker om, även om man måste vänja de vid vissa i en tidig ålder och även om man absolut måste se till hundens natur och komplettera aktiveringen med t.ex. spår eller sök.

Mudi

Mudin är en ungersk vallundsras lik alla andra vallhundar i sin intensitet, sitt höga aktivitetsbehov och andra egenskaper som utgör en typisk vallhund. Det som lockar mig med den här rasen är dess storlek och att den inte är så vanlig i Sverige ännu. Att en ras är ovanlig innebär inte automatiskt att den är "bättre" än andra raser i samma kategori, men det innebär att de uppfödare som finns oftare samarbetar sinsemellan och att man har större koll på de individer som föds och dom problem som rasen kan tänkas få, både beteendemässigt och hälsomässigt. Bland de ungerska vallhundsraserna finns också Puli och Pumi som är i samma storlek som Mudin. Jag gillar de raserna också men utseendemässigt lockar Mudin mig mer än de andra. För mig är andra attribut än utseende det viktigaste när jag väljer ras, men det betyder inte att jag inte när tillfälle ges - när de viktigaste egenskaperna är framsållade - väljer den ras som lockar mig mest estetiskt. Och rent estetiskt så har jag en svaghet för hundar med urhundsutseende, hundar som jag anser är proportioneligt byggda och som har en lång nos med upprättstående öron.

Malinois

Malinoisen räknas till de belgiska herdehundarna/vallhundarna och räknas som brukshund då den har avänts inom polis och militär minst lika mycket som t.ex. schäferhunden har. På min hemsida kan ni läsa om Rusti, en Chesapeake bay retriever, som jag tränade mycket med under min tid på och efter jag gick instruktörsutbildningen. I samma familj som Rusti ingick på den tiden en tik av den här rasen, hon hette Lexi. Lexi var den hund som hjälpte mig utveckla Skogsagilityn. Lexi älskade allt vi hittade på i skog och mark och jag drömde om att gå en kurs i blodspår med henne, men jag hann tyvärr inte hitta någon som passade oss (innan hennes matte och husse separerade och hon följde med hussen medan Rusti stannade med matten som var den i paret som jag umgicks med). Lexi var ett typiskt exemplar av rasen och jag trivdes verkligen med henne. Jag trivdes med storleken och energin och möjligheterna jag såg öppnas framför oss när jag var med henne. Lexi fick även hon följa med mig på hundmöteskurs vid ett fåtal tillfällen.
Även inom de belgiska vallhundarna finns flera olika varianter som till största delen skiljs åt till utseendet. Malinoisen är släthårig till skillnad från Groenendaelen (långhårig svart), Tervuerensen (långhårig) och Lakenoisen (strävhårig). Malinoisen lockar mig mest dels pga pälslaget men också för att det är den jag har mest personlig erfarenhet av.

Om det skulle bli en vallhund för mig så lutar det nog mer åt Mallen än Mudin trots att Mallen är en aning större och väger lite mer. I nästa inlägg tar jag en helvändning och kikar på några mindre raser.

Har du, i ärlighetens namn, en hund i en storlek du kan hantera i alla lägen? Som aldrig drar ner dig på backen för att den är starkare än dig och som du kan bära längre sträckor om den skulle skada sig och inte kunna gå eller blir medvetslös?

Mvh Camilla Stefansdotter