Jag anser att om man ska välja en blandras så är blandraser mellan hundar ur samma raskategori det bästa valet; t.ex. retriever med retriever eller retriever med spaniel, vattenhund med vattenhund, tempelhund med tempelhund och vallhund med vallhund. Med andra ord tycker jag att man ska välja en blandras där föräldrarna har så lika egenskaper som möjligt, jag har faktiskt träffat på blandrashundar som man skulle kunna säga har en identitetskris och som pga sina olika drifter behöver oerhört mycket stöd, tid och engagemang för att inte utveckla problembeteenden - eller snarare för att kunna träna bort redan utvecklade problembeteenden.
Som jag har nämt tidigare i inlägg om blandraser så kan de egenskaper som jag tar upp för respektive ras lysa igenom även när den rasen blandas med någon helt annan ras än den jag tar upp här.
 |
| Jack Russell terrier |
 |
| Bichon frisé |
Jack Russell terriern är en uthållig, modig jaktterrier som från början skulle assistera foxhoundarna vid rävjakt i Storbritannien. Den här terriern utvecklades snabbt till två olika raser som egentligen endast skiljer sig åt i storlek och utseende, Jack Russelln är lågställd och Parson Russelln är högställd, kvadratiskt bygg. Egenskaperna hos raserna ska vara desamma.
Jack Russelln är en jaktterrier framavlad för grytjakt, men är även känd som sällskapshund. Om man ska ha Jack Russelln som sällskapshund så är det viktigt att ändå tillgodose hundens enorma energibehov. Jakten finns alltid hos Jack Russelln och är drivkraften i mycket av det de gör, så den energin bör man inte bara utnyttja men tillgodose för att hunden ska bli harmonisk och trevlig. Jack Russelln kan med fördel användas till både spår, eftersök, sök och agility.
Jack Russelln har ett enormt självförtroende och stort mod, den är alert, aktiv, livlig, framåt och orädd. Den är också positiv och självständig (många hundinstruktörer ser den här rasen som en enorm utmaning när den kommer på kurs för att det krävs ett enormt engagemang och tålamod för att kunna rikta hundens motivation). Rasen är social och sällskaplig och är en mycket uppskattad sällskapshund.
Om man tillgodoser Jack Russellns enorma energibehov och jaktlusten när den ger sig till känna så får man en kamrat som följer med på allt med en positiv inställning. Om man inte tillgodoser dessa behov kan man få en hund med stora problem som skäller på det mesta, som rymmer vid första bästa tillfälle och som istället för att skutta runt behåller energin inom sig där den blir till en underliggande stress och hunden verkar nervös och "ettrig".
Bichon frisén var under renässansen knähund hos hovet i flera olika europeiska länder och är en framavlad, utpräglad sällskapshund.
En Bichon frisé behöver ungefär en timmes promenad per dag och älskar skogspromenader, den kan aktiveras med allt från lydnad till cirkustrick och agility eller flyball men den är framavlad för att vara sällskapshund och kan lika väl njuta i fulla drag av att bara få vara där matte/husse är och få följa med på de aktiviteter som familjen tar sig an; skogpromenader, utflykter och besök hos vänner och bekanta.
Det mest krävande hos en Bichon är pälsvården och hundrasen är mycket populär utomlands som klipphund, d v s att deras enda "syfte" är att bli klippt på fina, roliga, eleganta sätt.
Hur kan det då bli när man för samma dessa raser?
Vid första anblicken kan man tänka att "nej men Bichon frisé låter ju en som en jättebra ras för att dämpa Jack Russellns energi och "ettrighet". Tyvärr är min erfarenhet att rasernas respektive egenskaper snarare kommer i konflikt med varandra än kompletterar och tar ut varandra; som så ofta är fallet när man blandar två hundar ur helt olika raskategorier. När jag träffar en hund av den här blandningen får jag ofta intrycket av att hunden inte riktigt vet vart den ska ta vägen; den är nervös, osäker och svårmotiverad. Det känns som om den har för mycket i huvudet på en och samma gång. Tikarna har en tendens att vara en aning lugnare men detta brukar oftast bara försätta ägaren i en falsk trygghet för rätt som det är så exploderar tiken bara för att sekunder senare lägga sig ner igen som om ingenting har hänt. Tiken verkar alert, explosiv och snabb. Jag skriver verkar för det kan kännas som om hunden reagerar på något innan vi gör det, men min upplevelse är snarare att de blir överraskade. Hanarna brukar ha en mer synbar nervositet, de kan gnälla om de måste vänta på något eller t o m medan man försöker göra något och de sitter ofta och skakar. En chihuahua kan ju sitta och skaka men hos en chihuahua så har det att göra med hundens kroppsbyggnad tills skillnad från hos de här hundarna där skakningarna uteslutande beror på en inre stress. Denna inre stress gör hundarna ouppmärksamma, lättretliga och lätt överraskade. Det är som om de bara sitter och väntar på att något hemskt ska hända.
Det allra värsta man kan göra med en hanhund av den här blandningen är ur mitt perspektiv att kastrera den, genom att kastrera den lugnar man den inte utan man tar bort den enda källan till självsäkerhet hunden har.
Har man en hund av den här blandningen måste man arbeta för att stärka hundens självförtroende, man måste aktivera den med saker som den har till 100% chans att lyckas med och uppmuntra de hela vägen. Ett nej kan förstöra hunden om det kommer innan de har byggt upp sin självkänsla. Den här blandningen blir ingen soffpotatis utan kräver lika mycket som en Jack Russell, om inte mer i form av sällskap och engagemang. Två saker som jag skulle se upp med om jag hade en hund av den här blandningen skulle vara separationsångest (jobba med ensamhetsträning tidigt och gör det till en positiv upplevelse att vara ensam riktigt korta stunder och öka inte förrän hunden verkligen är redo) och "översexualitet" vilket i det här sammanhanget innebär att hunden använder sexuella beteenden som överslagshandling, d v s när den inte har en aning om vad den ska göra eller vad som förväntas av den.
Några av de problem jag har stött på hos de här hundarna är utfall mot cyklar, barn, förbipasserande människor oavsett ålder/kön etc, rymmartendenser, att hunden inte svarar på träning för att den tröttnar och söker egna vägar och därmed tröttnar ägaren, gnäller i tid och otid. I flera fall har jag varit helt övertygad om att hunden måste vara döv, men den är helt enkelt så upptagen med sig själv och att svara på sina tusen drifter att den inte har tid för något annat. Den är självständig utan att ha självförtroende och utan att ha någon större tillit till människor i allmänhet.
Har man riktigt stor tur kan man få en hund som faktiskt har fått Bichonens tålamod och Jack Russellns alerthet och båda rasernas glädje. Ensamhetsträning, tålamodsökande övningar (t.ex. Stanna kvar med ökad tid, ökat avstånd och distraktioner), inkallningsträning, roliga aktiviteter (agility och fri lek) och att uppmuntra egna initiativ är det bästa man kan göra för en hund av den här rasblandningen.
Jag skulle rekommendera en Bichon frisé som familjehund men inte en Jack Russell och inte heller en blandning mellan dessa. Jag anser att den höga energin och risken för att hundens energi exploderar vid fel tillfälle inte passar i en barnfamilj. Är hunden dessutom nervös och osäker är det bara en tidsfråga innan något händer; oftast i samband med lek. En Jack Russell älskar att bita sönder saker (byten) och kan lätt "råka" ta tag i en hand, ett ben eller en fot och skaka tills "bytet" anses ha dött.
Vill man ha en blandras som familjehund så rekommenderar jag, återigen, att man väljer en blandning mellan två hundraser som båda är avlade att vara lugna sällskapshundar. Läs på är mitt bästa råd. Faller ni för en hund på blocket så läs på om raserna innan ni bestämmer er och be att få en prövotid så att ni får tid att känna efter om det är rätt ras för er.
Källor
Jack Russell Klubben
Bichon frisé ringen
Hundraser i Sverige av Åsa Lindholm & Ulla Barvefjord
Mvh Camilla Stefansdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar