När jag började kolla efter raser som skulle kunna passa mig var första kriteriet att den skulle vara i en
behändig storlek. Min egen ras som jag redan hade, Irish softcoated wheaten terrier, faller ju absolut i den kategorin med sina 14-18kg och 43-46 cm mankhöjd. I stora drag kan jag säga att för mig är en hund i behändig storlek egentligen aldrig över 20 kg. 25 kg skulle jag kunna hantera men jag började iaf med att ha ögonen öppna efter hundar i kategorin
<20kg.
Så först på listan fanns ju då redan den
Irländska softcoated wheaten terrier. Jag gillar den här rasen av flera olika anledningar, t.ex. att den inte fäller utan är en klipphundsras. Men mina år med den här rasen både i mitt hem och på kurser har gjort att jag har sett alla rasens sidor. Det är en av fördelarna med att jobba med hundar (och deras ägare). Och den här rasen kan vara mer än reserverad mot andra hundar. Vår Lady tålde inte en enda annan hund när vi först fick henne, men sen upptäckte vi att kastrerade hanar samt hanar som var mjuka i temperamentet gick riktigt bra. Med åren kunde hon umgås med de flesta hanar (undantaget var andra terriers och pinschrar) och hon visade sig älska alla valpar oavsett kön och tikar som hon lärt känna när de var valpar fungerade även riktigt bra när hon mötte de på unghundskurser eller på promenad. Så med andra ord handlar det mest om socialisering, eller? Efterforskningar jag har gjort har visat mig att rasen har en skarp kärna, precis som de flesta terriers, och många individer har svårt för andra hundar av samma kön eller av liknande ras och tuffa temperament. Så
om jag skulle välja en Wheaten igen så skulle jag vara riktigt noga med vilka linjer den är avlad på.
En annan ras som jag kollade på föll inom samma kategori som
Kooikerhodje som jag nämnt tidigare, nämligen
Nova scotia ducktolling retriever. Jag har alltid gillat retrieverraserna men har ansett att de mer vanliga varianterna är en aning för stora för mig. Den här rasen såg jag först i ett TV-program om hundraser och sen fick jag den för första gången på kurs och tyckte att den var helt underbar. Sen dess har jag haft flera exemplar både på valpkurs och enskilda träningar. Tollaren är en oerhört krävande ras och djursjukvårdare jag har pratat med som har hanterat rasen på djursjukhus och dyl har berättat att speciellt bland hanarna har de sällan träffat en hund som är såpass mjuk och mild i temperamentet som retrievers annars är kända för. Tikar verkar vara mjukare än hanar men i allmänhet är den här retrieverrasen en aning skarpare än de andra. Tollaren är som jag sa en oerhört krävande ras och behöver många timmars motion och mental stimulans varje dag. De följer gärna med på det mesta och gör ofta väldigt bra ifrån sig på lydnads- och agilitytävlingar. Min erfarenhet som instruktör säger mig att den här rasen behöver socialiseras ordentligt i unga år, man ska inte anta att den välkomnar allt och alla så som t.ex.
Labradorer är kända för att göra. Det är också viktigt att man väljer hundar ur en bra avelslinje, d v s att man gör ordentlig research och väljer uppfödare med omsorg. Rasen kräver aktiva ägare som gärna är utomhus varje dag året om och som lägger ner ordentligt med tid på vardagslydnad och på berikning.
Som ni förstår har jag sett mig om ordentligt efter en ras som kan passa mig, och många av de raser jag har tagit upp och kommer att ta upp finns fortfarande på "kanske"-listan. Vägen mot rätt ras är lång och jag kommer nog vela in i det sista. Men när jag väl väljer ras och hund kommer det med största sannolikhet vara ett väl övervägt beslut.
Hade du många raser på din "kanske"-lista innan du köpte hund eller fanns det bara en för dig? Om du går i hundtankar, har du många raser du velar emellan eller vet du precis vilken ras som skulle passa dig och ditt liv bäst?
Mvh Camilla Stefansdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar