Klickerträning med grannens hund

Jag har fått lära känna en nyinflyttad grannes hund. Han är fyra år gammal och jag har fått fritt fram att lära honom vad jag vill - yeay! Säg aldrig "fritt fram" till en djurtränare om ni inte menar det.
Jag hoppas inte bara kunna lära den här krabaten lite saker men även få lite inspiration till hur jag ska komma igång att träna mina katter. Jag försökte klicka in hankatten med hjälp av hans favoritleksak men det gick inte så jättebra. 

Eftersom att det är jag själv som ska träna honom, och bara för skojs skull, så kände jag att jag ville lära känna honom lite innan jag drog fram klickern så i två veckor har vi umgåtts lite av och till och han visar att han gillar mig, litar på mig och lyssnar när det behövs. Han har förstått att jag aldrig vill honom ont, att det värsta jag gör är att ignorera hans beteende - tills han byter beteende, då belönas han för det beteende han valt istället.

På första passet började jag med att klicka in P (hunden) och sen tänkte jag fånga ett beteende. Jag försökte fånga att han skulle vrida på huvudet och lyckades hyfsat en omgång, men sen blev han lite frustrerad. Då gick jag över till att klicka sånt jag vet att han redan kan; ligga, sitta mm. Sen började jag återigen klicka för att han vred på huvudet, fast när han låg ner, och det fungerade också ett par omgångar. Men den här hunden tröttnar lätt på ett och samma beteende. Han är inte som min gamla Lady som kunde steppa i tio minuter utan att tröttna.

P:s polare katten S kom in i rummet och ville vara med. P skulle då vakta mig och klickern från S, inte så lyckat, så jag klickade en omgång till för att ligga-sträcka-sig-för-att-krypa och sen avslutade jag passet.

Det var riktigt härligt att träna hund igen, jag har haft abstinens sen Lady gick bort så det här gav mig nära på en adrenalinkick.

Mvh Camilla

Hundmöten i motionsspåret

Jag är mycket ute i skog och mark och nu på vintern har man ofta inte mycket annat val än att hålla sig till de upptrampade spåren - som Bylsjöslingan i Tyresta Nationalpark och Naturreservat.

Lördagen den 12 januari gick jag och min sambo P just den slingan och det var så härligt att träffa på hundar och hundägare och som min sambo sa: "Det är skönt att se hundar som får rätt mängd med motion även såhär års".

Något som jag tycker är speciellt kul när man träffar hundar i spåren såhär är när man träffar på raser man sällan ser annars. Den här promenaden stötte vi först på en Lakenois - och jag tror nog faktiskt inte att jag har träffat just den varianten av Belgisk vallhund tidigare. Den här hunden var i sällskap med sin husse samt en kvinna och hennes hund och Lakenoisen passerade oss först och jag såg direkt att hela gruppen hörde ihop eftersom att Lakenoisen hade stenkoll bakåt så att alla var med och även gav mig en lite orolig blick när hussen pratade med kvinnan istället för att ha blicken framåt. I bara några få blickar kunde jag se både den starka flockkänslan/vallhundsbeteendet och beskyddarinstinkten.

Lakenois

Efter det mötet träffade vi på ett ugnt par med en brun hund som bar på en vante. Först kunde jag inte placera rasen alls, men sen kom jag på att det var en Wachtelhund. Den här hunden var lös (fast man inte får) men gick inte mer än 2 meter framför det unga paret, det kändes uppenbart att den här jakthunden får vad den behöver på alla plan. Wachtelhund har jag faktiskt en del erfarenhet av; inte på kurser men från enskilda träningar för att förbättra vissa aspekter av vardagslydnaden som jägarhusse och jägarmatte inte riktigt har koll på. Ofta med jakthundar vet folk exakt vad de vill ha för jakthund i slutändan och hur de ska träna den att jaga; men familjehundsdelen är det inte helt ovanligt att jägare behöver hjälp med.
Det är i samma syfte jag har haft bl.a. Tysk jaktterrier på Unghundskurs.

Wachtelhund

Rasklubbar
Lakenois
Wachtelhund

Njut av vintern så länge den varar!
Mvh Camilla Stefansdotter

Min väg mot en ras som passar mig - Gå ihop med katterna (?) del 2

Som jag skrev i det förra inlägget så är vi nu ägda av två katter, och när de kom in i våra liv började jag fundera över hur jag så småningom ska få katterna att gå ihop med en hund. Jag har hört från ägare av båda arterna att det är allra bäst om man äger katten först, vilket också känns både logiskt och naturligt. Eftersom att jag i första hand planerar att ta emot en valp i mitt hem så får ju då katterna vara med och uppfostra hunden, inom vissa gränser naturligtvis.
Nedan beskriver jag ytterliggare två raser som jag övervägt när jag funderat över en ras i en storlek som kan passa katterna. 

Följande två raser är raser som jag har haft på kurser vid ett flertal tillfällen och den nedre har jag också haft på mitt hemmahunddagis under en period.

Cairn terrier

Dvärgschnauzer

Cairnterriern är en grythund, det är en skällig jakthund med tåga och mod. När man har en Cairnterrier får man jobba tidigt på att dämpa skällandet men det positiva med terriers är deras energi och att det är ganska lätt att rikta den energin mot aktiviteter man tycker är passande. Eftersom att det är en jakthund måste man dock se till att hitta ett sätt att tillgodose hundens jaktbehov om och när detta skulle visa sig, annars kan de t.ex. få för sig att jaga katter. Spår och agility är bra aktiviteter för en Cairn terrier. Många Cairn terriers är lättränade, men det är inget man ska räkna med eftersom att de är avlade att vara både envisa och självständiga. Jag har haft en Cairn terrier både på Skogsgility och Agility-aktivering som gjorde vadsomhelst för en bit pannkaka, men andra individer kan lätt tröttna på en aktivitet efter första misslyckade eller lyckade försöket.

Dvärgschnauzern är en aning mer samarbetsvillig än andra små terriers. Dvärgschnauzern har ju från början Pinscher i blodet och är mer avlad att arbeta tillsammans med människor.  De har uthållighet och ibland mod som kan verka på gränsen till dumdristighet - fast det är nog något som de flesta små hundar av den här typen har gemensamt. De har en viss skärpa som kan visa sig mer eller mindre hos olika individer.

Det jag gillar med dessa hundar, utöver den lätthanterliga storleken, är att de rycks och inte fäller och att deras pälslag gör att de klarar alla typer av väderlekar. För mig är det viktigt att en hund klarar att vara ute alla tider på året (förutom kanske i ösregn) så det här tåliga pälslaget tilltalar mig oerhört mycket.
Jag tror egentligen att den enda anledningen till att Dvärgschnauzern tilltalar mig en aning mer än Cairn terriern är för att vi brukade klippa vår gamla Wheatentik som en Schnauzer, så utseendet får liksom mitt hjärta att le en aning.

Har du någon favoritras som utseendemässigt tilltalar dig för att den påminnr dig om en speciell individ eller något annat som värmer ditt hjärta?

Mvh Camilla Stefansdotter

Blandraser kommer och går

För flera år sen så minns jag att det var populärt att blanda Schäfer och Collie, det var under den tiden som snacket började kring det här med att blandraser skulle vara friskare än andra hundar. När det gällde Schäfer/Collie så pratades det om att man skulle slippa ögonproblem som Collien ansågs dras med. Jag har ingen koll på just colliens hälsoprogram eller eventuella sjukdomar så ingående och speciellt inte över tid. Personligen, och som instruktör, så tycker ju jag att en blandning av raser ur samma kategori (här vallhund) är bland de bättre valen om man nu har både huvud och hjärta inställd på en blandrashund. Hursomhelst så föddes rätt många hundar av den här blandningen under iaf fem års tid i mitten på 90-talet om jag minns rätt, men nu har den fått ge vika för andra mer populära blandningar med schäfer såsom Border collie, Labrador m.fl.

Jag minns också att det har varit oerhört populärt att blanda Jack Russel med lite av varje och likaså Border Collie på senare år. Ofta är tanken att man ska kunna dämpa de mer "extrema" egenskaperna hos en ras genom att blanda den med en helt annan ras; dämpa Jack Russelns "ettrighet" som oftast beror på felstimuering för att det är jakthund, man försöker alltså dämpa jaktinstinkten genom att blanda med andra hundar som man anser har mindre av den varan. Med Border Collie försöker istället en del att "få upp farten" i andra hundraser och göra det lite mer alerta och lätttränade, men det funkar ju inte riktigt så i och med alla andra (vallhunds)egenskaper som följer med en BC.

När jag startade min instruktörskarriär 2008 var det många blandningar med Pudel på tapeten, framför allt Cavalier king charles spaniel och Cocker spaniel. I Europa och övriga världen vet jag att Golden retriever/Pudel var populärt och fortfarande är det. Jag beslutade mig för att gräva ner mig lite i det hela och upptäckte något som hette Designer dogs. Det är ett intressant begrepp som i många fall används för att rättfärdiga blandraser som egentligen är helt för otroliga (för olika) för att vara sanna, men i andra fall är det seriösa försök att forma fram nya raser som enligt uppfödarna passar bättre in i 2000-talet. Jag kommer att gå mer in på det begreppet i ett eget inlägg senare.

Det som fick mig att vilja skriva det här inlägget var att jag tänkte skriva ett Blandrasinlägg om blandningen mellan Border Collie och Dansk-Svensk gårdshund. Detta var lite innan jul när jag träffade en individ på en promenad. Jag har träffat den här hunden tidigare och pratat en del med framför allt hennes husse om den här blandningen. Jag hade då tagit kontakt med uppfödaren och genom samtal med denne fått uppfattningen att denna blandning var en Designer dog-ras som alltså skulle fylla ett syfte som mer lättränad hund med mer flockkänsla än den dansk-svenska gårdshunden (ur denne persons synvinkel) besatt.
Nu då, i december 2012, när jag skulle leta upp denna uppfödare igen så kunde jag bara inte hitta henne. För två år sen hade hon en hemsida, hon var tillmötesgående och hon hade väldigt stark tillit till det hon höll på med - sin avel, och hon hade en mycket gedigen avelsplan mm. Men nu är hon puts väck. Jag försökte då att hitta annan info om den här blandningen, men den enda jag hittade var på den amerikanska hemsidan för blandraser.

Så blandraser kommer och går, bokstavligen. Det går knappt att hitta en enda hund av den blandningen till salu längre. Jag skulle nästan vilja hitta en bara för att kunna fråga vart den har tagit vägen.

Om alla individer ur blandrasen är som den jag har träffat så kan jag iofs förstå varför man inte avlar fram den längre. Som med de flesta som blandas med BC så var denna individ lättstressad och hade utvecklat en hel del rädslor genom åren, bl.a. skotträdsla som ju vallhundar är ganska känsliga för att utveckla men också rädslor för vissa typer av människor (som i längden kan göra en hund farlig för just denna typ av människor).

Jag kommer återkomma med mer tankar kring blandraser, och även med ett utlovat inlägg om Designer Dogs - något som växer i USA, Frankrike och Tyskland.

Mvh Camilla Stefansdotter

Familjehunden Shetland sheepdog

På bilden ovan syns individer med alla de färgvarianter som är godkända hos rasen förutom Svart/Brun och Svart med tan-tecken. Från vänster: blue merle, sobel, trefärgad, sobel (igen) och svart/vit. Det finns ingen specifik vikt angiven för den här rasen men mankhöjden ska vara 37 cm för hanhundar och 35,5 cm för tikar.

Jag har träffat shelties som har den här storleken men vanligare tycker jag är att stöta på hundar som är antingen under eller över idealmankhöjden. Jag hade en hanhund på mitt hemmahunddagis en kort tid som både var högre och kraftigare och det är den typen jag oftast har haft att göra med.
Sobel är den färg som jag har stött på flest gånger, jag tror till och med att alla shelties som jag har haft på kurs har varit sobelfärgade.

Storlekmässigt kan ni nog förstå varför denna ras passar en familj, den är lätthanterlig storleksmässigt. Och även om jag aldrig förordar att barn bär hundar - hundar har egna ben och bör inte bäras alls om det inte är absolut nödvändigt - så är den av sån storlek att om något skulle hända behöver inte barnen/tonåringarna vänta på att mamma/pappa kommer till platsen utan kan själv lyfta med sig hunden därifrån. Barnen kan också enkelt lyfta bort hunden om ett hundmöte skulle bli hotfullt el. dyl.
Sheltiesar har mycket energi och ganska höga krav på motion, de är ändå vallhundar. Det är nog den ras som är absolut vanligast till Agility på hög nivå och de älskar verkligen att röra på sig. De har stark flockkänsla och tycker inte om att bli exkluderade från aktiviteter eller lämnas ensamma hemma. Det är väldigt vanligt att man har fler än en sheltie och jag tycker absolut att hundar av den här typen drar nytta av att vara fler. Den här rasen är också känd för att gå lätt ihop med andra djur såsom häst, katt och kanin.

Shetland sheepdog hästammar från början från gårdshundar av vallhundstyp på Shetlandsöarna som kom till Skandinavien tidigt. Under senare delen av 1400-talet kom fiskare från Island med egna hundar av spetshundstyp som avlades in i linjen tillsammans med skotska vallhundar. Med tiden kom även små exemplar av långhåriga collies att vara med och skapa den ras som vi idag kallar Shetland sheepdog.

Enligt rasstanadarden ska rasen vara: "sund och aktiv, alert, vaken, vänlig och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare, reserverad gentemot främlingar, men aldrig nervös."
Det är just nervositet som jag har upplevt hos ett flertal individer vilket jag främst tror har att göra med två saker; det första är att man tidigt måste jobba upp hundens självförtroende genom att engagera den i aktiviteter som stimulerar och tillfredställer den både fysiskt och psykiskt och man får inte vara för överbeskyddande. Det andra är att man inte tar hänsyn till hundens starka flockkänsla och inte lägger ner tillräckligt med tid på ensamhetsträning och/eller ensamhetstränar hunden för tidigt innan den blivit helt trygg med hemmet, rutinerna, personerna mm.

Sheltien har väldigt lätt för att lära och är en tacksam hund att träna oavsett vad man vill träna med den; vardagslydnad, agility, lydnad mm. Jag tycker att man ska ha en tydlig plan för att ensamhetsträna hunden, för även om man arbetar hemifrån, är arbetslös eller sjukskriven/sjukpensiönär så kommer det tillfällen då man inte kan ha med sig hunden överallt och inte kan hitta någon som kan vara hundvakt. Visar hunden tecken på rädslor kan det vara bra först kolla ögonen om det inte är gjort, och sen ta kontakt med en instruktör som kan hjälpa till att träna bort rädslorna innan de sätter sig för djupt.

Förutom ögonproblem verkar sheltien vara en frisk ras. Jag hittar inte så mycket information om sjukdomar, men på rasklubbens hemsida finns ett hälsoprogram för den som är intresserad att veta mer.

En sheltie passar utmärkt som tonåringens bästa vän.

Källor
Svenska Shetland Sheepdog Klubben

Mvh Camilla Stefansdotter

Min väg mot en ras som passar mig - men den måste gå ihop med katterna(?) del 1

I juli 2012 tog jag och min sambo över två katter. En hane och en hona, syskon, båda kastrerade och båda 5 år gamla. Efter detta började jag fundera på att skaffa en ras som storlekmässigt skulle passa katterna, d v s en hund som inte var alltför stor och som katterna skulle kunna leka/busa med men också bara vara ända från början utan att känna sig hotade av att valpen växte sig stor så fort. Jag ska erkänna att jag inte har så stor koll på det här med att ha hund och katt ihop. Jag har genom erfarenheter med kursdeltagare och andra ägare till både hund och katt fått lära mig grunderna, skillnader och olikheter och sånt man kan behöva tänka på. I det här läget är det nog bara min egen beskyddarinstinkt som talar, men det var iaf i de här banorna mina tankar då började gå och jag kommer att prata om fyra raser ur tre olika, men inte så jätte olika, rasgrupper som jag har i åtanke. För att inte göra inläggen alltför mastiga kommer jag i detta inlägg att gå igenom två av raserna och i ett annat inlägg kommer jag gå igenom de andra två.

Dansk-Svensk Gårdshund

West highland white terrier

Den dansk-svenska gårdshunden är en av de raser som toppar mina listor. Varenda exemplar jag har träffat har jag fallit hejdlöst för. Deras personligheter har bara varit så kompatibla med min egen helt enkelt. Bl.a så hade jag en hanhund på mitt hemmahunddagis under en period, och han var så lättsam, lätt att ha lös, han lyssnade och så älskade han att mysa - men jag vet också hur mycket arbete hans matte och husse hade lagt ner under hans slyngelår.
Den dansk-svenska gårdshunden är en allroundhund som gärna hänger med på det mesta och som gärna skulle träna Rallylydnad med mig, och skogsagility, men som också skulle kunna följa med på Geocaching-rundor (jag är gärna ute hela dagar när vädret tillåter) och på fisketurer med mig och min sambo.
Jag har varit fast besluten vid den här rasen i mer än 1 1/2 år. Det har stått mellan den, Kooikern och Silken Windhound. Det som jag under hösten har insett börjar tala emot denna ras är dess korta päls. Visst är det en nordisk ras, men den är ändå inte riktigt byggd för Stockholms-vintrarna med den släthåriga päls den har.
Jag har kontakt med ett flertal uppfödare av den här rasen, en uppfödare som bor i min kommun och en som bor en bit härifrån men som avlat fram hundar som jag haft på kurs och som varit riktigt bra i temperament och färg (lite på det estetiska får man faktiskt gå).

West highland white terriern är en underbar ras den med. Den är robust, tålig, glad och glädjespridande med mycket energi att göra av med i skog och mark. Det som talar för en hund av den här typen är pälslaget som är en aning tåligare än den dansk-svenska gårdshunden. Jag var riktigt förtjust i den här rasen när min familj först letade hund när jag var 10-12 år gammal. Det som skulle kunna tala emot den är terriertemperamentet - jag klarar absolut av det (oavsett storlek på hunden) och har lärt mig att skratta åt mycket av det (man måste ha humor när man har en terrier, man sliter sitt hår om man tar allt den gör på fullaste allvar jämt) men innan jag skaffar en hund av en sån här ras måste jag fundera på om jag verkligen vill ha att göra med det temperamentet igen, så snart.
När det gäller den här rasen så är det mycket möjligt att det kommer en innanför min dörr i sinom tid, det är trots allt en ras som jag har varit svag för i snart 20 år - men just nu i livet så drar det nog mer år den andra hunden av "terriertyp" som jag kommer ta upp i nästa inlägg om Min väg mot en ras som passar mig.

Hade du något annat djur när du skulle skaffa hund? Hade du det djuret i åtanke när du valde ras och individ av den hund du sedan valde? Går du i hundtankar och har redan ett annat husdjur, hur tänker DU?

Fakta källor
Rasklubben för Dansk/svensk gårdshund
West highland white terrier - Westiealliansen

Mvh Camilla Stefansdotter

"Thyroid awareness month" - om Sköldkörtelsjukdomar hos hund

Januari 2013 är Sköldkörtel-månad. Denna månad vill vi som lider av sköldkörtelsjukdomar öka medvetenheten och kunskapen kring sköldkörtelsjukdomar, och jag skulle därför vilja göra hundmänniskor uppmärksamma på att även hundar kan få under- eller överproduktion av sköldkörtelhormon.
Underproduktion av sköldkörtelhormon eller nedsatt sköldkörtelfunktion kallas Hypotyreos.
Överproduktion av sköldkörtelhormon kallas Hypertyreos.
Sköldkörtelproblem följs ofta men inte alltid åt av en förstorad sköldkörtel (hos människor kallat Struma). Sköldkörteln är en körtel som sitter på fram på halsen precis ovanför där nyckelbenen går ihop och körteln har formen av en fjäril med en "vinge" åt vardera håll på halsen.

Symptomen på underproduktion resp. överproduktion av sköldkörtelhormon hos hundar är inte helt olik de hos människor.

Vid underproduktion är det mest uppenbara symptomet oförklarlig övervikt. Är hunden okastrerad och äter enligt anvisningarna från kunnig person/veterinär och går fortfarande inte ner i vikt utan kanske t o m lägger på sig mer vikt så brukar prover på sköldkörtelhormoner tas vid veterinärbesök. Andra symptom på underproduktion kan vara depression, olust att göra sånt som hunden velat förut, glädjeförlust, förvirring, oförklarliga rädslor, för tidiga demenssymptom, glömska, koncentrationssvårigheter, svår att motivera. Fysiska förändringar så som sämre pälskvalitet är indikatorer på att något inte står rätt till med sköldkörteln. Pälsen kan kännas torr och spröd och tes livlös och mjällig. Det är vanligt att tunn svansbehåring är ett av de första symtomen en ägare lägger märke till. Hundens hud kan kännas kall och "plufsig". Hypotyreos gör ofta så att kroppstemperaturen och även pulsen och blodtrycket ligger på en lägre nivå än normalt.
Lättast att upptäcka är sjukdomen allra först när hunden är valp och inte följer viktkurvan som den ska, sen även om den utvecklas när hunden är vuxen (förutsatt att den haft samma ägare hela tiden) och man som ägare upplever att hunden genomgått en personlighetsförändring som som bäst kan beskrivas att hunden blivit loj, sover mer, äter mer och verkar allmänt omotiverad.

Vid överproduktion kan hunden tyckas äta hur mycket som helst och aldrig lägga på sig någonting och samtidigt orka hur mycket som helst. Även här kan hunden uppvisa oförklarliga rädslor, förvirring och glömska, den kan också verka etttrig till sättet, nervös eller "jumpy" i brist på bra svenskt ord, stressad och svår att få ner i varv. Men hunden kan också verka behöva mer sömn än tidigare och tappa aptiten.
Överproduktion är en aning svårare att upptäcka än underproduktion.

Sköldkörtelproblem är hos hund vanligare än man tror och en av de mest feldiagnosticerade problemen. Det kan uppstå hos en hund oavsett ras men första gången jag fick lära mig om det under min instruktörsutbildning så kallades det för "Schäfersyndromet". Nedsatt sköldkörtelfunktion hos hund uppstår allra oftast hos medelålders till äldre hundar av större modell. I sverige tillhör Riesenschnauzer, Welsh springer spaniel, Labrador, Golden retriever, Hovawart, Irländsk setter och Dobermann de raser som drabbas oftast.

Den senaste hunden som jag stötte på som visade sig ha Hypotyreos var en Nova Scotia Duck Tolling Retriever.

Nova Scotia Duck Tolling Retriever

Varför sköldkörtelsjukdomar uppstår är svårt att veta, men det är bara en av flera sjukdomar som ökar hos människor som nu även hundar diagnosticeras med.

Underproduktion av sköldkörtelhormon kan med stor sannolikhet komma efter ett trauma eller en olycka. När hunden fått en chock och senare går in i latent chock så går hunden runt med en "inre stress" som i snabb takt konsumerar ett flertal av de vitaminer och mineraler som kroppen inte själv kan producera. En av de viktiga vitaminerna är B12 som bl.a. behövs i produktionen av sköldkörtelhormon. När hundens förråd av B12 tar slut så kan inte sköldkörtelhormonet produceras i lika hög grad som det skulle behöva och produktionen minskar: hunden utvecklar alltså underproduktion och symptomen efter traumat/olyckan kan bli bestående: stressen, rädslorna, nervositeten följt av sämre minne och sämre koncentrationsförmåga. Hunden behöver då, förutom tillskott av sköldkörtelhormon, påfyllnad av de vitaminter och mineraler som tagit slut så att hunden i sinom tid kan återfå en normal sköldkörtelproduktion.

Oftast är sköldkörtelproblem livslånga, men inte alltid. Det kan vara svårt att utröna orsaken till problemen och ta itu med de vilket oftast innebär livslång medicinering.

Intressant är att vinthundar har naturligt låga sköldkörtelvärden (vilket annars brukar betyda överfunktion av skk) och att det är mycket ovanligt med nedsatt funktion av sköldkörteln hos vinthundar.

Källor
Tidningen hundsport där jag för flera år sen läste en artikel, har artikeln urklippt men det står inte år eller nummer.
Animal.se

Mvh Camilla Stefansdotter

Familjehunden - Boxer

Det är absolut vanligast att boxern ser ut som hundarna på bilden när det kommer till pälsfärg, men enligt rasstandarden ska de vara antingen gula eller tigrerade med svart mask. Personligen har jag träffat lika många vita boxrar som jag har träffat tigrerade/bruna. Tikarna ska ha en mankhöjd på 53-59 cm med en vikt på över 25 kg och hanhundarna ska ha en mankhöjd på 57-63 cm med en vikt på över 30 kg, så även om den här rasen inte är den största familjehundsrasen jag kommer att rekommendera så har den både kraft och styrka. Jag rekommenderar inte att barn under 14 år går ut med så här stora hundar själva och huvudansvaret för hunden får absolut inte ligga på ett barn eller en tonåring. Huvudansvaret för en hund ligger alltid hos de vuxna i familjen, men med en hund över 10-15 kg så kan föräldrarna absolut inte anta att barnen/tonåringarna ska orka gå alla promenader.

Jag hade själv hund när jag var tonåring och trots att jag hade en hund som var aningen mindre än en boxer (15-20kg) så hamnade jag i situationer när hunden kunde utnyttja sin styrka bättre än vad jag kunde min - och gjorde det också. Med en hund stor som en boxer (eller den irländska varghunden som jag nämnt i ett tidigare inlägg i den här serien) så kommer det alltid tillfällen när man som tonåring inte alltid orkar hålla emot. Man har också stunder då humöret tar över och man blir ledsen, sur, förbannad - vilket slår en (om än tillfällig) kil mellan hund och förare vilket inte bara gör att hunden blir lite mer ohanterbar utan även att självförtroendet hos tonåringen minskar. Man tänker att man inte klarar av hunden, tröttnar och vill inte gå ut mer den veckan. Om de vuxna familjemedlemmarna då helt enkelt säger att "ok, ni är bästa vänner som har bråkat, bäst ni får kyla av er på varsitt håll, jag tar nästa promenad" så är chansen stor att tonåringen återfår sin ansvarskänsla och sitt självförtroende.

Boxern kan få höftledsproblem (HD), knäartros, njurproblem, hudåkommor, infektioner samt allergier. Det är inte helt ovanligt att boxrar får problem med maten och måste utesluta vissa livsmedel pga mag- eller hudproblem.

Boxern är en stark hund som anses härstamma från den lilla tyska bulldoggen (Brabanter Bullenbeisser) som användes i jakt eftersom att de flesta uppfödarna var jägare. Boxerns uppgift var att med munnen (som skulle vara så bred och kraftfull som möjligt) hålla fast det vilt som hetshundarna hade stött upp tills jägarna kom och kunde döda bytet. Den moderna boxern är ett resultat av en beskrivning av alla de hundar som fanns av samma typ i Tyskland under sent 1800-tal. Den första rasstandarden kom 1902.

Boxern ska vara mentalt stabil med ett vänligt sinnelag, den ska vara självmedveten och lugn i sitt temperament. Boxern är tillgiven och trofast hela sin familj och besitter stort mod och ärlighet - den visar det om den inte tycker om dig och tar gärna på sig uppgiften som beskyddare. Boxern är lätt att dressera tack vare sin samabetsvilja, sin lyhördhet och sitt luktsinne. Den är intelligent, läraktig och arbetsvillig.
Tack vare sin starka flockkänsla, sitt tålamod, sitt vänliga sinnelag och sin nyfikenhet passar den här rasen som familjehund. En boxer kan användas i brukssammanhang och till agility men så länge den är tillräcklgit stimulerad både fysiskt och mentalt, hos en aktiv familj, trivs den utmärkt som familjehund och barnens bästa vän.
Som familjehund vill boxern inte bara ligga på sofflocket och lata sig utan den vill gärna gå långa promenader i ur och skur, följa med i bilen och på barnens fotbollsmatcher. Boxern vill vara med sin familj och inte bli utestängd i en hundgård eller utesluten från aktivieter, den vill få vara med - om så bara för att ligga på golvet i köket och iaktta barnen när de bakar med mamma.
Enligt boxerklubbens hemsida bör man inte lämna en boxer ensam mer än fyra timmar per dag. Det rekommenderas också att man går valpkurs och vardagslydnad för att lära sig hantera hundens energi då den kan uppfattas som burdus eller påflugen.

Samtidigt som den är arbetsvillig och samarbetsvillig är boxern självständig och envis vilket gör att all träning måste ske som ett samarbete mellan hund och förare - ingenting går att tvinga fram.

Boxern används idag både som polis- och tjänstehund samt service-, räddnings- och bevakningshund.

Källor
Boxerklubben
SKK:s hundrasregister
Hundraser i Sverige av Åsa Ahlbom & Ulla Barvefjord

Mvh Camilla Stefansdotter

Funderar över bloggens 2013

Jag sitter just nu och funderar över hur jag vill att bloggen ska se under 2013. Ingenting blir ju någonsin som man vill eller planerar, iaf inte i mitt liv, men det känns ändå bra att ha en plan - ett hum om vad jag vill.

De månatliga reportagen kommer att fortsätta under 2013. Den första, januaris, blir ett inlägg om sköldkörtelsjukdomar hos hund. En annan sjukdom jag skulle vilja ta upp är diabetes.

Inläggen om familjehundar kommer så småningom att minska till ett inlägg i månaden, raserna som jag anser passar som (rena) familjehundar finns i ett begränsat antal. Som grupp är det enligt mig tempelhundarna de som passar bäst och i övrigt finns det någon ras ur varje kategori som passar bättre än de andra; ofta raser som har avlats åt ett mer sällskapligt håll än de andra - som den irländska varghunden ur Vinthundskategorin.

Och apropå kategorier så kommer jag att införa en ny serie där jag kommer ta upp de olika kategorierna, där hundraser är uppdelade enligt deras ursprungliga arbetsuppgift. För varje kategori hundraser kommer jag ha ett inlägg där jag kort beskriver de gemensamma egenskaperna och behoven och listar raserna som ingår. I två andra inlägg kommer jag att först ta upp den vanligaste rasen i den kategorin och sedan den ovanligaste rasen.

Och apropå raser så kommer jag att fortsätta skriva om blandrashundar. Jag kommer fortsätta att ta upp specifika blandningar och säga varför jag tycker att de är bra resp. dåliga. Jag kommer också att skriva om blandraser i allmänhet, inlägg där jag tar upp sånt som diskuterats i olika forum, sånt jag ser eller upplever och sånt som andra funderar över och frågar om.

En gång i månaden kommer jag att skriva ett inlägg om mig själv, antingen i ämnet Min väg mot et ras som passar mig eller om något annat, helt slumpmässigt.

2013 blir också fullt med inlägg med aktiverings- och träningstips, mest för vardagshunden (som jag ju inriktar mig på) men även för de som har högre ambitioner eller som har upptäckt att det här med att engagera sig i något till 100% och inte bara till vardags faktiskt kan vara riktigt kul och givande.

Och så kommer det dyka upp andra blandade inlägg med aktuella ämnen, sånt som jag ser/upplever och reagerar på eller inlägg med kursstarter och annat hundinriktat.

Hoppas att ni kommer njuta av hundåret 2013 lika mycket som jag kommer att göra.

Mvh & god fortsättning på det nya året,
Camilla

Ofrivillig paus

Ibland tar livet över och man har inte så mycket tid som man tror. Jag återkommer med nya blogginlägg 3dgr/v så snart jag kan. Jag skulle vilja lova fr.o.m. fredag men jag vågar inte lova något.

Ha det gott så länge,
Mvh Camilla

2013 ska bli ett bra år

Igår, den 1 januari 2013, fokuserade jag på att spendera kvalitetstid med min sambo så det blev inget internethäng alls förrän framåt kvällningen när jag gick in via mobilen ett par gånger. Vi sov ut ordentligt och åt en riktigt sen frukost, efter det begav vi oss med buss till Tyresta by här i Haninge kommun och tog en skogsslinga mot Lycksjön. Första halvan gick riktigt bra, sen fick vi börja gå i andras fotspår i sön för att ta oss fram överhuvudtaget.

 Men det gick rätt bra ett tag, fram tills vi nådde en våtmark. Våtmarken var helt under vatten men till en början gick det att ta sig fram längs med kanterna.

Sen fick vi rätt som det var börja klättra för att ta oss förbi vattenmassor. Vi tänkte hela tiden att "det blir bättre längre fram", men det blev det inte. Och rätt som det var så var vi 5-7 m över vattnet och stod längs med berget. Inge vidare för mig som är höjdrädd och lider av posttraumatiskt stressyndrom, så efter en panikattack lyckades sambon lugna ner mig så att vi kunde bestämma oss för att ta oss hemåt istället för framåt. Nu började det mörkna så vi fick lite bråttom, men för att undvika fler panikattacker fokuserade jag på att ta ett steg framför det andra och bara strunta i tid, rum och mörker. Tur man har ficklampa på mobilen.

Efter att ha klivit av bussen i Tyresta och tills vi klev på den igen i Svartbäcken var vi ute i sammanlagt 3 timmar: halva tiden var efter mörkrets inbrott och 1 timme av mörkret var i skogen. Vi tog bussen från svartbäcken vid 17-tiden.
Idiotiskt såhär i efterhand, men va sjutton. Nästa gång vi går den rundan blir nog inte imorgon direkt utan snarare i slutet av februari, förutsatt att det töat ordentligt vi det laget och att vattnet har hunnit rinna undan.

2013 ska bli ett bra år. Det är svårt att säga hur det kommer se ut och jag kommer absolut inte rusa fram. Är det något jag har lärt mig under 2010 så är det att man man inte ska rusa fram i 180 utan att se sig i backspegeln alls. Under 2011 lärde jag mig att ta hand om mig själv och under 2012 har jag fortsatt med det och lärt mig att skynda långsamt.

Under våren 2013 kommer jag att börja ta emot hundar för privatträning igen. Och sen är planerna att senast till hösten 2013 börja med kurser igen; jag ser speciellt fram emot valpkurser och skogsagility.

Välkommen till 2013 som kommer bli ett riktigt bra hundår!
Mvh Camilla