Ny promenadkompis

Jag har fått en ny promenadkompis och idag var vi ute på vår första promenad tillsammans. Rex är 2 år och en blandning mellan Schäfer och Rottweiler. Vi tog en lång promenad på nästan två timmar, varav ungefär halva tiden var till skogs.

Jag använder Endomondo för att hålla reda på hur länge och vart vi går, det är alltid bra att kunna hitta tillbaka om man skulle behöva ta några oplanerade svängar i skogen.

Det här var bara andra gången jag träffade Rex och det var vår första promenad på tu man tass och han testade mig ska ni veta. I början av promenaden testade han min fysiska styrka, tills han insåg att jag står bergfast och är envisare än vad han är. Jag ville fokusera på två saker den här första promenaden tillsammans;
1) Se till att han under inga omständigheter fick dra omkull mig. Han lyckades aldrig, men nog försökte han. De gånger jag var närmast att dratta på ändan var när han såg vatten. Han älskar tydligen vatten, och första gången han såg en bäck i skogen vi var till blev han så glad att jag nästan flög med i. Men jag lyckades hålla mig bergfast och kunde sen använda vattnet som vardagsbelöning. Vad gör man inte? Och vad gör det om han blir lite blöt, bara jag slipper bli det. Om vi hade haft planer efteråt som krävde att vi båda var torra så hade jag nog inte gett mig in i skogen överhuvudtaget. Jag försöker att aldrig göra sånt som är dömt att misslyckas. Därför undvek jag hundmöten hela promenaden. Jag vet att han är glad i andra hundar och jag vet att han är stark, så jag vill låta oss få lite bättre kontakt innan jag passerar någon hund. Som tur var så har jag mina ögon en aning mer öppna än Rex har sina så jag såg de flesta innan han gjorde, de andra två gångerna var det först en hund som skällde som galning när han såg oss och Rex blev riktigt glad när jag bytte riktning och sen var det en han såg först som han hade velat hälsa på, men jag stod på mig och vi stod stilla och lät de passera på håll.

Här sitter vi i lugn och ro och tar en paus.

 2) Fokusera på att belöna kontaktsökande, både det som var på hans eget initiativ och det som var på mitt intiativ. Det tog ungefär en timme innan han började ta kontakt med mig på eget initiativ, han hade väl lugnat ner sig lite då och även börja förstå hur jag funkar en aning. Mina initiativ var när jag stannade för att han drog, då väntade jag tills han antingen blev lugn och gick vidare eller tills han tittade bakåt och då belönade jag hans kontaktsökande med godis. (Så egentligen var inte ens mitt initiativ mitt utan hans, jag bara gav honom rätt förutsättningar.)

Förutom vatten så älskar den här hunden spår, så hans familj kommer att göra helt rätt i att börja spåra med honom. Han fick upp några spår när vi var i skogen, men han behöver vägledning i det helt klart, dels för att bli duktig och göra det på rätt sätt och dels för att det ska kunna bli en aktivitet som ger honom tillfredsställelse och gör honom mentalt trött.
Schäfern i honom är riktigt signalkänslig. Jag är van att använda yviga gester för att visa vilken ny riktning jag kommer ta, men precis som min gamla daghund Lagotton Fonzi förstod Rex vart jag ville svänga redan innan jag valt att signalera det. Att vara signalkänslig innebär också att han är känslig för höga, plötsliga ljud såsom att möta andra hundar som plötsligt skäller eller när det susar förbi en lastbil.

Avledande sök när cykel susar förbi.

 Jag har ingen aning om ifall den här hunden tycker om att jaga joggare eller cyklar, eller åtminstone skulle tagit tillfället i akt att jaga de om jag hade ignorerat alla cyklar och joggare, så jag gjorde med Rex som jag gjorde med alla mina daghundar; jag gjorde mitt egna avledningsljud, gick in till sidan ingefär 1,5-2m och bad honom sitta fint och kastade sen några godisbitar på marken (alla som varit på valp- eller grundkurs hos mig kan koppla detta till "Lugnande signaler") medan personen susade förbi.

Vi tog många pauser jag och Rex. Vi satte oss på en bänk här och där i någon minut eller två och i skogen satt vi på en berghäll. På vägen hem genom området satte vi oss en lite längre stund på en berghäll medan Rex fick lugna ner sig lite. Han är ju trots allt två år och han började få ett sånt där unghundsryck som alla unghundar får då och då och när sånt händer tar jag alltid en paus med hunden och går inte vidare förrän jag har försäkrat mig själv om att vi kan göra det lugnt och fint. Om jag är lugn så är hunden lugn.

Man måste ju posera lite för kameran också.

Vi kommer nog få några trevliga promenader jag och Rex, så länge jag slipper dratta på ändan i en vattenpöl. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag kommer nog framför allt att medvetet dratta på ändan när isen lagt sig, om den gör det, för hellre lite frivilligt ont i rumpan än att dratta på näsan ofrivilligt. Och om jag ramlar för att Rex är glad och vill fram till något, tror ni då han når sin belöning om jag sätter mig ner? Nejdå, inte ens chans. Om han tror det kan han ju få telefonnumret till gamla daghunden Borka så får han höra om alla de gånger vi suttit i snön och ingen har kommit nån vart förrän jag valt att resa mig upp.
Man måste ha en strategi när man går ut med en hund, hur gör jag om han gör si? hur gör jag om han gör så? Och med stora hundar drattar jag som sagt hellre på rumpan än på näsan - det är min strategiska utgångspunkt.
Men idag slapp jag ramla helt. Rex är inte hälften så stark som mina daghundar kunde vara tillsammans, och det insåg han redan efter en halvtimme.

I mitt eget vanliga tempo går jag 10 km på två timmar och som ni ser på bilden från Endomondo så tog det nästan två timmar att gå 5,9 km för mig och Rex, helt ok om ni frågar mig. Det var ungefär vad jag hade förväntat mig den här första promenaden. Jag förväntade mig redan innan att jag skulle spendera en hel del tid med att vänta på att han slutar dra, och den extra tiden det tog att gå med Rex kan nog dels förklaras av min och hans envishet och dels av alla våra pauser. Jag är hoppfull inför kommande promenader, men det blir nog ändå till att köpa nya broddar i helgen.

Mvh Camilla