Bestraffning kontra förstärkning, del 2 - Vad är bestraffning & hur gör man om en hund bestraffas?

I vardagen talar man om bestraffning och menar oftast att något tillför ett obehag när hunden gör något fel, men när man verkligen går in på ordens betydelse i hund- och djurträning så kan man skilja på positiv och negativ bestraffning precis som att man kan skilja på positiv och negativ förstärkning.

Positiv bestraffning är när man tillför ett obehag när hunden gör något man inte vill att den ska göra för att minska risken för att beteenden upprepas och negativ bestraffning innebär att man tar bort något som varit positivt för hunden för att minska risken för att beteendet upprepas. Posititv betyder alltså inte något bra i den här bemärkelsen. Ett exempel på negativ bestraffning kan vara att hunden är glad att se en person och skäller - och för att få bort skällandet så tar man bort personen som hunden är glad att se (istället för att avleda hunden eller vänta tills hunden tystnat och då belöna hundens val av rätt beteende (tystnad) genom att få hälsa).
Sen finns det negativ förstärkning som innebär att man tar bort en negativ påföljd när hunden gör något "rätt" för att öka chansen för att beteendet man vill ha upprepas, t.ex. att obehaget från stryphalsbandet försvinner när hunden går med slakt koppel.
Positiv förstärkning innebär att man tillför något bra när hunden väljer rätt beteende: belöning, beröm mm, för att öka chansen att beteendet man vill ha upprepas. 

I modern hundträning med mjuka metoder arbetar vi endast med positiv förstärkning, allt annat ses som bestraffning - även negativ förstärkning som ju innebär att ett obehag alltid finns där för att sen kunna tas bort i "inlärningssyfte"... Obehaget tillförs ju sen igen när hunden återigen gör det beteende som inte är önskvärt.

Om man känner en hund som bestraffas är det viktigt att hålla utkik efter tecken på att bestraffningen har gått alldeles för långt, d v s tecken på att hunden misshandlas fysiskt, så att man kan ta upp telefonen och anmäla ägaren om det är ägaren som gör det. Om det inte är ägaren så pratar man med ägaren innan man anmäler personen som misshandlar dennes hund.

Det allra bästa för en hund som är i ett hem där den behandlas illa är i första hand att ägarna ändrar sig och själva rättar sina fel genom att sluta bestraffa hunden och ge hunden en chans att återfå sin initiativförmåga och bli lycklig igen.
Det näst bästa är om hunden kan få ett bättre hem, ett hem där den aldrig bestraffas utan bara uppmuntras (se inlägget om Crossover-hundar).
Om hunden måste vara kvar i hemmet där den behandlas illa (för att den bestraffningarna till trots inte blir fysiskt misshandlad, de flesta ägare som bestraffar hundar säger sig ju ändå älska sina djur) är det allra viktigaste att hunden inte förvirras, att ägarna är konsekventa. Det kan låta hårt och det är sannerligen ett tufft liv även om det kan ha sina ljusa stunder, men så länge hunden inte förvirras av blandade signaler och dubbla budskap, av olika metoder och olika konsekvenser av samma beteende, så länge den lever ett konsekvent liv och vet vad den kan förvänta sig varje dag så kommer den troligtvis inte att bli en farlig hund. Om man däremot förvirrar hunden och ger hunden ett hopp om att gräset är grönare på andra sidan (eller tikarna tjusigare) så finns risken att den rädda hunden som inte tidigare vågat annat än att lyda tar mod till sig eller drivs till att bli en farlig hund (och t.ex. "klättrar uppåt" på den där hierarkiska stegen som gamla hundtränare hävdar finns, dvs vänder sig emot den person som behandlat den illa).

Om en hund jag känner blir bestraffad och jag vet att jag trots bra argument inte kan omvända hundägaren, och så länge jag vet att den hunden inte blir misshandlad (för då anmäler jag ägaren oavsett om det skulle vara någon i min egen familj) så håller jag mig borta. Så fort jag inser att jag inget kan göra så håller jag mig borta.
Det gör ont, men ibland när man ser en hund bestraffas, men inte misshandlas i lagens ögon, måste man göra det som är bäst för hunden och lämna den ifred. Men personligen lämnar jag aldrig hunden helt ifred, för jag vill vara tillräckligt nära för att se om situationen förvärras - och om den gör det då gör jag det som krävs.

Mvh Camilla