Rallylydnad

Jag älskar all aktivering som håller både hund och ägare alerta och hur mycket jag än älskar att träna hund så är lydnadstävlingar inget för mig, men rallylydnad är helt underbart. Jag och Lady testade Rallylydnad hennes näst sista sommar. Gamla hundar kan också, helt klart. Problemet med en gammal hund är att de ofta glömmer lika fort som de lärt sig så man får vara glad åt deras glädje och glädjas åt de små framstegen. Jag och Lady kunde gå igenom en hel bana helt perfekt från start till mål ena dagen och nästa dag visste hon knappt vad jag menade så vi fick börja om... Men oj så kul vi hade!

Jag rekommenderar verkligen Rallylydnad till alla som gillar lydnad och som vill ha lite fart, passar utmärkt för hundar som lätt blir uttråkade av att göra samma moment om och om igen... Den instruktör som vi lärde oss av på Hundoasen tränade med sin Franska bulldogg och på kursen hade vi en St. Bernardkamrat - så alla hundar kan.

I Rallylydnad börjar man med att gå igenom ett antal lydnadsmoment; antalet varierar från nivå till nivå. Momenten finns sen uppritade på skyltar som man ställer upp som stationer i en bana. Poängen med det hela är sen att gå igenom alla skyltar med så bra precision som möjligt och på så kort tid som möjligt. Oavsett antal skyltar har man alltid tre minuter på sig att genomföra en bana. Eller så kan man göra som jag och Lady gjorde (mest pga hennes ålder) - inte ta det på för stort allvar utan ha kul och göra det i vår takt.
Det positiva med tidsramen kan vara att man inte pressar hunden för hårt för länge, efter tre minuter så vilar man, så enkelt är det. Det var en regel jag och Lady hade när vi tränade på hemmaplan mellan kurspassen. Oavsett om vi var kvar på samma moment eller hade genomfört 3, 6 eller 10 så pausade vi efter tre minuter. Ni anar inte hur motiverad det gjorde henne att fortsätta när pausen var slut, och det gjorde det också lättare för mig att se när hon var för trött för att fortsätta. (Om jag var en hund skulle jag vara en Border collie, jag behöver någon som varvar ner mig åt mig emellanåt, som säger "stop, nu orkar inte jag mer".)

Det jag älskar med Rallylydnad är framför allt all uppmuntran man ger hunden och samarbetet man arbetar fram. 

Stop, 1,2,3 steg bak

När man går en kurs i Rallylydnad som vi gjorde, vilket man bör om man vill testa på sporten, så kan man tycka att det går lite väl fort fram med att lära sig de olika skyltarna med moment, men det positiva med det är att man redan från början får stor variation och variation ger motivation. Om man misslyckas med första skylten kan man alltid ta nästa och sen gå tillbaka till den första när man kommit på hur man ska ta sig an den.

Att gå en kurs i Rallylydnad inspirerade mig på många sätt när jag skulle sätta ihop aktiveringskurser eller aktivera Lady eller mina daghundar. Att gå en kurs i en hundsport eller annan aktivitet behöver inte betyda att man blir bäst på det eller att man fastnar för just det, det kan också vara en inkörsport till mycket annat som man hittar på med sin hund. Men jag har fastnat för Rallylydnad så min nästa hund kommer garanterat på prova på det.

Som ni ser på videoklippet ovan så handlar Rallylydnad mycket om kontakten mellan hund och ägare. Och koppel är något man alltid har på hunden oavsett tränings- eller tävlingsnivå och det lär man sig så småningom att hålla reda på, men det är inte lätt i början kan jag säga...

Tyska svängen

Om ni vill läsa om hur några av de kurspass gick till som jag och Lady var på så klicka på bilden här nedan så kommer ni till inläggen om det.

Ha kul med din hund!
Mvh Camilla

Vad gör man om man möter en lös hund?

Idag när jag var påväg hem från affären, gåendes, träffade jag på en hund i skymningsmörkret. Det var en löst springande fransk bulldog, iförd sele men inget koppel. Jag hörde hussen ropa på hunden några hundra meter längre bort och hussen hann snart ifatt sin tik.

Men vad gör man om man stöter på en löst springande hund?
Om man vet med sig att hunden ifråga är vänlig kan man sätta sig på huk för att locka till sig hunden så att man kan hålla i den eller uppehålla den tills husse/matte hinner ifatt.
Om man inte vill eller inte vågar detta så kan man göra två saker; antingen bara stå still och låtsas som ingenting eller så kan man vända sig om. Genom att vända sig visar man att man struntar i hunden och hunden struntar då med största sannolikhet även i dig och springer vidare.
För att visa ointresse kan man också ta upp sin mobiltelefon och pilla med, man visar då att man tar bort uppmärksamheten från hunden och inte utgör något hot.

Vad man inte ska göra, speciellt om man inte känner hunden...
...är att titta den i ögonen. Är den vänligt inställd kan den hoppa upp mot ditt ansikte för att hälsa och överrösa dig med pussar. Är den inte vänligt inställd kan den ta ögonkontakten som ett hot.
Man ska heller inte skrika eller flaxa med armarna för gör man det kan hunden bli orolig, nervös eller rädd och chansen är 50/50 att den visar tänderna åt dig. När en hund kommer springande vet man inte om den gör det för att den flyr från något, vilket då kan innebära att den är upphetsad/rädd - eller om den gör det för att den är glad och vill hälsa på allt och alla.

Det var inte hunden på bilden jag mötte, men en med samma teckning.

Det är väldigt viktigt att ha sin hund chipmärkt med rätt information registrerad så att om din hund springer bort så kan den som finner den hitta dig.

Mvh Camilla

Kaukasisk Ovtjarka

Häromdagen varnade jag för blandningar med denna ras på min facebooksida och jag hade tänkt att även skriva om det här för att förhoppningsvis nå ut till fler framtida ägare.
Inlägget får dock vänta på sig någon dag eller två. Jag ser mig själv som en människa med starka åsikter om hundträning och hur man behandlar hundar, men jag ser mig också som en förstående människa med förmågan att se varje ras och varje individ med objektiva ögon för att sen kunna anpassa träning och uppfostran. Så innan jag skriver ett varnande inlägg så tänker jag kontakta några ägare/uppfödare av rasen för att få en bra helhetsbild av rasen, rasens behov och egenskaper.

Mvh Camilla

Dog-powered scootering

Det här är något som jag ännu inte listat ut om det finns att köpa i Sverige, idén är genialisk! Om någon vet något så tveka inte att kommentera så uppdaterar jag inlägget eller skriver ett kompletterande inlägg.

Dog-powered scootering ären aktiviter där man använder sig av en typ av scooter, som ser mycket ut som en sparkcykeln, vid vilken man fäster en eller två armar som man i sin tur sätter fast i hundens specialsele så att hunden får cykeln att föras framåt. Hunden bestämmer takt och fart men du som förare styr ekipagets riktning. Eftersom att hunden bestämmer farten är det viktigt att man som förare kan styra sin hund med enkla signaler som "framåt", "stanna" och "sakta/långsamt".
Jag tycker det här verkar som en underbar aktivitet och framför allt arbetsuppgift för de flesta hundar, men framför allt lite större hundar som behöver en uppgift och som har lite energi att bränna. Jag kan tänka mig att spänna fast både polarhundar, rottweilers, rhodeisan ridgebacks, retrievers och större hundar som st. bernardshundar och leonbergers eller hovawarts vid en sån här cykel. Som ni kan se och läsa i några av länkarna så kan dock de flesta raser klara av det här och det skulle vara en passande aktivitet för hundar som inte är så förtjusta i lydnad eller som i övrigt är väldigt självständiga individer och som känns svåra att aktivera (man kan naturligtvis cykla med sin hund eller åka rullskridskor och på vintern åka skidor eller långfärdsskridskor eller låta hunden dra pulka eller kälke).

Det krävs naturligtvis en del övning innan hund och förare klarar av att samarbeta och jag skulle själv inte ge mig ut på vägar där jag riskerar att stöta på övergångsställen innan jag visste att hunden var helt hundra på det här med att "stanna". För även om det i den här artikeln från brittiska Daily Mail att föraren själv kan bromsa, så skulle jag inte förlita mig på det med en stor hund som drar, det kan räcka med en meter för mycket så är man ute i gatan utan att kunna backa...
Något annat som man kanske inte i första hand tänker på är att många hundar kan behöva tid på sig att vänja sig av vid att låta bli att lukta vid vägkanten och bara gå förbi mötande hundar mm. Men sånt brukar gå fortare än man tror, för när hunden väl funnit sig i en uppgift brukar den ta den på största allvar och fokusera bättre än man någonsin trott man skulle se sin hund göra.

Ha kul med din hund!
Mvh Camilla

Vad en "slyngel" (unghund i trotsåldern) behöver.

Tidigare idag hade en av mina bekanta (en gammal kollega inom barnomsorgen) skrivit på sin facebook-sida och efterlyst bra tips på hundkurser för henne ettåriga tik. Naturligtvis var jag tvungen att svara. Dels tipsade jag om Hundoasen där jag och min gammeltik gick rallylydnad för några år sen.
Men det som jag ännu mer kände att jag ville kommentera till henne om är vad hennes unghund behöver och inte behöver. Och det fick mig att vilja skriva detta inlägg.

Jag tyckte verkligen att den här bilden passade in här. På bilden ser ni Lagotton som gick på mitt hemmahunddagis 2009-2010, han var sex månader när han började och 20 månader när dagiset stängde.

Alla valpar når så småningom könsmogen ålder och runt den tiden inträffar deras första "trotsålder"; de tycks helt glömma allt de lärt sig och lyssnar inte på någonting matte eller husse har att säga. Inkallningen funkar uselt och hunden skäller på det mesta. Promenader går ut på att antingen hälsa på allt och alla, gärna dra sig dit, eller att ha nosen i backen (och öronen stängda kan tyckas). Så kan det se ut för vilken unghund som helst.
Många hundägare blir förtvivlade och tror att allt deras arbete varit förgäves, att metoderna och teknikerna och verktygen de lärt sig på valpkursen inte alls funkar. Men det är fel. Metoderna fungerar men hunden är i den åldern att den ska testa allt en gång till, och en gång tilll, och en gång till...
Hunden gör det som lönar sig och den testar för att se att det faktiskt lönar sig att göra som matte/husse vill. Det allra bästa man kan göra i den här åldern är att hålla fast vid sina metoder som man vet fungerade förra veckan. Var konsekvent och förvirra helst inte hunden genom att gå en ny kurs med nya metoder. Om ni känner er vilse, leta upp samma instruktör som höll valpkursen eller be denne rekommendera någon med precis samma metoder så att ni själva får en ny genomgång av hur man gör; en repetition, men inga nya metoder. (De flesta instruktörer har fortsättningskurser eller "slyngelkurser" för ridigare valpkursdeltagare.)
Undantaget som bekräftar denna regel gäller unghundar som bytt ägare. Om ni har en omplaceringhund under 2-3 år (beroende på ras) så kan det löna sig att gå en Grundkurs i vardagslydnad, men mest för er egen skull så att ni får verktyg att arbeta med hemma. På kursen kommer hunden med största sannolikhet mest bry sig om de andra hundarna, om inte du som ägare är riktigt riktigt rolig i allt du gör.

Behöver man aldrig ny eller mer vardagslydnad med en unghund?
Naturligtvis kan man behöva ta itu med sånt som är riktigt jobbigt, men då ska man fokusera på en sak i taget. Det kan t.ex. gälla koppelgående eller inkallning eller hundmöten.

Så om man inte ska gå en ny kurs i vardagslydnad, vad kan man då hitta på med sin slyngel till unghund? Vad behöver hunden?
Jo, det hunden behöver är att stärka sin relation till dig som hundägare, att stärka sin tillit och samarbetsförmåga genom att ha roligt! Gå gärna en kurs, men istället för att fokusera på vardagslydnaden, fokusera på att ha kul med din hund. Välj en aktiveringskurs som skulle passa hunden som handen i handsken. De flesta hundar älskar att använda nosen så gå en kurs i spår, sök, kantarellsök eller prova på luktdiskriminering (något jag provade med mina daghundar som gick hem ordentligt, kommer beskrivas i ett inlägg kommande veckan). Har du en hund som älskar att röra på sig, som inte kan få nog av motion, testa agility eller börja dra eller klövja med din hund.
Du behöver naturligtvis inte gå en kurs för att ha roligt med din hund, men de flesta hundägare med en unghund i andra änden av kopplet känner sig sällan naturligt inspirerade och motiverade - så gå en kurs för din egen skull så att du får igång inspirationen. Det kan också vara lättare att veta hur man ska genomföra aktiviteten när man går en kurs än när man läser en bok.

(Kurser som jag kommer ha i framtiden igen som passar strålande bra för en trotsig unghund är Slyngelkurs, Skogsagility, Klickerintroduktion och Spåra!/Sök!.)

Kom ihåg, ha roligt med din unghund!
Mvh Camilla

Sett på stan - Vad är fel med den här bilden?

Jo, det ska jag tala om. Ser ni hur kopplet sitter? På bilden hänger det ganska löst men så fort det dras åt så dras det åt om hundens midja. Hunden har inget som skyddar midjan, den har inget som skyddar allt som sitter innanför huden och inuti magen. Det allra viktigaste organet som skadas när man sätter kopplet på det här viset är njurarna.

Det är så synd när folk gör såhär för att hunden ska "gå fint i koppel". Hunden lär sig inte ett dugg, det här är inget inlärningsredskap eller en inlärningsmetod, det är ett sätt att få hunden att "gå fint" för att den har för ont för att göra annat.
Vad händer med hundar när de får ont? Jo, de kan bli aggressiva. Den här hunden kanske inte blir aggressiv mot sin ägare, men även om den blev ganska glad och viftade på svansen när andra människor går förbi så kan den någon dag när den har kopplet just såhär hugga någon i benet eller armen. När den inte når fram att nosa där den vill - när den är lite extra upphetsad, kanske mot någon den är glad att se igen - så kan smärtan gå över gränsen och hunden vet inte vad den gör när den säger ifrån att nu är det nog.

Obs! Nu råkar bilden vara på en American Staffordshire terrier, men det här gör lika ont på alla hundar av oavsett ras och alla hundar oavsett ras kan bli aggressiv av att ha ont. Alla hundar kan bitas när de känner sig trängda, eller när de inte kan göra det de vill för att de har ont.

Om ni känner någon som brukar använda kopplet på det här viset, eller som bara gör det ibland, informera de om att det gör stor skada på hundens inre organ, och att det gör ont. Det finns sätt att lära hunden gå fint, det finns också bättre redskap att använda som inte skadar hunden om man har en stor hund som man inte alltid orkar bli dragen efter.

Mvh Camilla

Lokalsugen

För några dagar sen passerade jag en underbar källarlokal som hade skylten "Lokal överlåtes". Den här typen av lokal har jag tittat efter tidigare när jag funderat över vilken typ av lokal som skulle passa till hunddagis. Källarlokaler är väldigt vanligt i den här branschen eftersom att de är avskilda, ofta har bra isolering, men ofta har fönster som släpper in lite ljus i lokalen. Jag blev riktigt sugen på att gå in och fråga om lokalen och föreningen etc, men jag insåg att den inte har en egen ingång utan delar ingång med lokalen bredvid som är en restaurang. Egen ingång är en av de kriterier en lokal, enligt lagen, måste uppfylla för att få användas i detta syfte.

Så jag håller det i minnet när jag påminner mig själv om att jag inte är redo att öppna nytt igen ännu.

Drömmen skulle ju vara en fristående byggnad, t.ex. ett gammalt barndagis av storleken mindre med egen "rastgård" där yngre hundar kan leka och där hundar som trivs utomhus kunde vara mellan promenaderna. Eller en ombyggd lada eller större förrådsbyggnad... Det finns många bra fristående byggnader, problemet där är att det är svårt att hitta hyreslokaler eftersom att de flesta sådana är hus som måste köpas. Ett tvåvåningshus med underdelen som hunddagis (lite som när folk har café) skulle ju också funka, men det skulle nog inte sambon gå med på. ;)

Mvh Camilla

Bollvallning - ett bra alternativ till att valla får

Bollvallning, eller Treibball som hundsporten heter kommer från Tyskland. Bollvallning är ett ypperligt bra alternativ till att valla får och andra djur för vallhundar som inte har den möjligheten.
Sporten har funnits i Sverige sen 2006 och går ut på att hundägaren med signaler ska leda hunden när den puttar in bollar i ett mål. Bollarna är i storlek med pilatesbollar.
De flesta hundar kan lära sig att valla bollar. Ett bra tips är att försöka sig på det om man har en hund hemma (oavsett ålder) som gillar att valla människor, husdjur eller att jaga cyklar eller joggare.

 

Snabb version av inlärningsprocessen: Man lär hunden putta en boll mellan två koner (d v s ett mål) och sen när hunden glatt puttar bollen lägger man till fler bollar. Man ska också, separat, lära hunden ljud- och handsignaler så att man kan styra hunden till den boll den ska putta härnäst. Man ska också lära hunden att putta en boll i en speciell riktning. Hunden ska ha bollen mellan dig och sig hela tiden, så man lär även hunden att alltid vara på andra sidan bollen (se sista videon). Det tar ett bra tag att lära hunden hela händelsekedjan och om man vill tävla ska man dessutom göra det hela på tid.
Bollvallning är en riktigt rolig aktivitet som stimulerar hela hunden, och dig som förare.

Det finns en bok att köpa av Åsa Tova Bergh som heter Boken om bollvallning. Den kan verkligen rekommenderas för den som är intresserad av att utforska detta mer.


Här nedan följer några exempel på när folk tränar bollvallning med sina hundar, filmklippen är slumpmässigt tagna från Youtube och jag har ingen personlig relation med någon av hundarna eller ägarna i klippen.

Det mest utmanande för en hundägare är ju att lära sig och sin hund sporten från grunden till klar bollvallning. Då måste man lära hunden en massa andra signaler och tecken innan man ens börjar låta hunden nudda en boll.
För den som bara vill testa och som vill ha lite kul så kan man helt enkelt lära hunden rulla bollar in i mål. Bollarna är så stora som de är för att de inte ska gå att bära iväg på så lätt. De är i det materialet de är i för att det är det bästa för att ge bollen rätt vikt - inte för lätt så att den flyger iväg som en badboll, och inte för tung så att den blir jobbig för hunden att rulla i gräset.

Hoppas ni testar bollvallning någon gång, det vet jag att jag kommer försöka få min nästa hund intresserad av!

Mvh Camilla

Sett på stan - Cykla med hund

Idag såg jag en karl som cyklade med sin Staffe (Staffordshire bullterrier) vid sidan om cykeln. En strålande idé! Jag blir så glad när jag ser sånt!
Den här mannen hade sele på hunden vilket absolut är att föredra. Han höll i kopplet - också helt rätt. Sen hade han flexikoppel på hunden, och det motsätter jag mig rätt hårt eftersom att det kan gå riktigt illa om man dessutom cyklar längs med vägar. Men bara det att cykeln kan välta och båda kan skada sig gör att jag absolut inte skulle göra det.
MEN från den ljusa sidan: han hade y-sele på hunden OCH han cyklade med hunden!
Fast det såg mest ut som om hunden drog honom och cykeln än hit och än dit (och än ner i diket?).

Bilden är från Svenska Staffeklubbens hemsida och hunden heter Agda

Ska du cykla med hunden på hösten så värm upp hundens muskler med en 15-20 min promenad i snabb takt innan och bylta på dig själv så att du inte fryser.

Mvh Camilla

Valet av en blandrashund

Det här inlägget har nu en uppdaterad version , den uppdaterade versionen inkluderar ett nytt stycke som heter "Vad är det värsta som kan hända?"

Som hundinstruktör så vet jag att en väldigt stor andel av de som skaffar hund skaffar en blandrashund. Jag ska aldrig säga att jag själv aldrig kommer att göra det, för man ska aldrig säga aldrig, men jag har inga planer på det. Som jag tidigare skrivit så vill jag veta vad jag får och det sker lättast med en renrasig hund. Även om alla hundar är individer så är det så med renrasiga hundar, oavsett ras att de rastypiska egenskaperna är väldokumenterade åtminstone flera årtionden tillbaka. Man får ett hum om att hunden kommer bli svårt att få jaktren eller att den måste få valla eller aktiveras på liknande sätt för att må bra.

Om man nu har siktet inställt på en blandrashund så är det nog oftast så att man helt enkelt fallit för en blandning mellan två eller flera raser och inte direkt har för avsikt att tänka om. Om så är fallet så är det väldigt viktigt att man tar reda på så mycket som möjligt om alla raser som är inblandade i denna genetiska gott och blandat-hunden man tänkt att införskaffa. Tänk om du hade valt en renrasig hund, tänk hur mycket du hade forskat innan du valt rätt ras. Man hinner nästan bli expert på just den rasen innan man ens fått hem valpen. Köper du en hund av blandras så gör du bäst i att bli expert på alla de raser som ingår i din hund, för alla egenskaper kan dyka upp - kanske inte med en gång, men med stor sannolikhet så småningom. Och för att få en så harmonisk samvaro som möjligt med din hund, för att få en så harmonisk hund som möjligt, gör du bäst i att förbereda dig på allt som komma kan. Har du en blandning av två olika raser så kan det ju gå åt ena hållet eller åt andra eller bli en härlig blandning av båda världar. Har du en blandning av tre eller fyra raser så kan det bli kaos om du inte är förberedd. Det kan bli kaos ändå, men förhoppningvis blir det ett ordnat kaos.

Bichon frisé/Yorkshire terrier

Det finns tusentals olika blandningar, men några exempel på blandningar jag har kommit i kontakt med (oftast på kurser) är Border collie/Labrador eller Boder collie/Golden retriever, Pudel/Cocker spaniel eller Pudel/Cavalier king charles spaniel, Beagle/Cavalier king charles spaniel, Chihuahua/Jack Russel terrier, Schäfer/Labrador, Labrador/Boxer, Tax/Jack Russel terrier m.fl. Över lag är blandningar där ena parten är endera Chihuahua, Border collie, Labrador eller Pudel väldigt vanliga.
När det gäller småhundar undrar jag om det inte helt enkelt handlar om "söthetsfaktorn". Jag har stött på blandraser där blandningen är väl genomtänkt av uppfödaren i fråga eller blandingar som börjar bli så vanliga och så enhetliga att de nästan ses som egna raser, t.ex. cavalier king charles spaniel och pudel (cavapoo) men dessa blandningar är ändå undantagen.
När man väljer att blanda in Border collie så är det snabblärdheten, alertheten och energin man vill åt. Men man måste också inse varför den rasen är som den är; för att den ska orka att valla en hel dag eller två och kunna lära sig olika kommandon och urskilja de på långt avstånd.
Blandningar med Labrador retriever uppfattar jag som vanliga för att man vill åt den där familjevänliga, hemkära känslan som labradoren ger. Visst kan det bli en sån hund av blandningen, men oftast om den andra parten i blandningen är någorlunda lika, för den andra hundens egenskaper kan lika väl skina igenom oavsett som det är vakt eller osäkerhet eller vad det nu kan vara.
Varför blandar man med pudel? Pudel har alltid varit en populär ras, den anses vara lättlärd, barnvänlig och framför allt anses den vara allergivänlig. I de flesta fall är det den allergivänliga pälsen man vill åt, men många i pudelblandningar är det även lättlärdheten och energin man vill dra nytta av. Många pudlar är ju lite som studsbollar, de hoppar gärna och får man väl igång de så kan de hoppa ett bra tag för liten lön.
Blandningar med jakthundar, t.ex. blandningar med Beagle, Stövare eller Jack Russel terrier sker oftast med förhoppningen om att jaktinstinkten ska dämpas. Men det mina vänner, sker ytterst sällan. Jaktinstinkten är så pass grundläggande i de flesta jaktraser att den egenskapen oftast sitter i hårt även hos den blandade avkomman.

Cocker spaniel/Pudel (Cockerpoo)

Välj en blandras med så lika föräldrar som möjligt. Om du nu har siktet inställt på en blandrashund men ännu inte helt har bestämt dig för vilken blandning du ska välja så har jag några goda råd. För att få en så harmonisk hund som möjligt är det bra om föräldrarna är av så lika raser som möjligt. Det allra bästa är om raserna i fråga ingår i samma raskategori, och nu menar jag inte SKK:s uppdelning av raser där det finns en kategori som rätt och slätt heter sällskapshundar. Nu pratar jag om raskategorier efter hundrasens ursprungsuppgift där exempel på kategorier är Vattenapporterande hundar (ex. pudel, portugisisk vattenhund), Ställande jakthundar (ex. många spetsar), Vallhundar (ex. schäfer, border collie, puli) etc.
Några av de mest lyckade blandningar jag har stött på är Tax/Jack Russel terrier (båda låga jakthundar), Border collie/Schäfer (vallhundar) och Siberian husky/Samojed (Draghundar). Men även cocker spaniel/cavalier king charles spaniel (apporterande fågelhundar) och Bichon havanais/Lhasa apso (vakthundar). Och det gemensamma för dessa blandningar är att deras föräldrars raser är väldigt lika varandra men ändå helt olika raser.

Flat coated retriever/Labrador retriever

Finns det inte en ras som uppfyller de krav du ställt på din hund? Om du har hittat en blandras som med sin blandning tycks besitta just de egenskaper du vill ha hos en hund så kan det faktiskt löna sig att tänka till en gång extra.
Finns det inte en ras redan som har alla dessa egenskaper? Hur får jag reda på det? Jo, du kan t.ex. ta kontakt med en hundinstruktör, en hundpsykolog eller en hunddagisföreståndare. Alla de yrkeskategorierna är utbildade i hundar, raser och egenskaper och bör kunna svara på vilken hundras som skulle passa dig bäst. Precis som jag skrivit ovan är en populär blandning en blandning mellan Border collie och Golden eller Labrador retriever med motiveringen att ägaren ville ha en apportör med lite fart i. I många fall har ägarna tidigare haft eller kommit i kontakt med Golden eller Labrador men tyckt att de är lite segstartade. Vad finns det för alternativ? Jo, en Jaktlabrador eller en Jaktgolden kan vara ett väldigt bra alternativ. När man letar uppfödare letar man helt enkelt efter en som inriktat sig på att få mer aktiva hundar. Man kan också leta efter en annan, mindre vanlig, apporterande fågelhund såsom Kleiner münsterländer (förkroppsligandet av uttrycket apportör med fart i), Nova scotia duck tolling retriever (passar en enormt aktiv ägare som gillar att vara utomhus) eller Chesapeak bay retriever (hund med motor men dock rätt vaktig).
Om jag väljer denna blandning, får jag då det jag vill ha eller kan det komma överraskningar? Om du bestämt dig för att den här blandningen blir det, punkt, så kan det vara bra att ändå ta kontakt med en representant ur någon av ovanstående yrkeskategorier för att ta reda på hur de raserna som ingår i din blandning kan komma att samverka. Vill du t.ex. ha en oavstående blandning mellan Border collie och Golden retriever så kan det vara bra att få veta hur rasernas andra respektive egenskaper kan komma att samverka eller krocka. En Border collie har t.ex. väldigt lätt för att komma upp i varv och måste tränas i att ta det lugnt medan en Golden retriever är känd för att, som en bekant sa till mig en gång, vara en ryamatta inomhus. Och det är bara ytterliggare en egenskap var hos respektive ras så det kan vara bra att gräva lite extra och att skaffa sig ett bollplank.

Golden retriever/Springer spaniel (Gospel)

De flesta hundinstruktörer blir bara glada om det ringer blivande hundägare med frågor om raser. Själv hjälper jag gärna till att hitta rätt ras eller att förklara egenskaper och eventuella överraskningar eller sånt man bör vara uppmärksam på eller aktsam om. Jag har tagit emot otaliga samtal om allt från huruvida en Beagle är barn- och stadsvänlig till om en Boxador kan vara rätt val.

Som jag tidigare sagt: Välj ras med huvudet, välj hund med hjärtat.

Mvh Camilla

Att sälja sin hund på nätet?

Det här inlägget började som ett litet inlägg på min facebooksida för Freedom dogs, men jag upptäckte snart att mina åsikter inte gick att beskriva i tillräckligt korta ordalag så det passar bättre här på bloggen.

Blandrasvalpar. Jag är inte så mycket för det här med att sälja hundar via nätet. Att sälja valpar via t.ex. grupper i facebook tycker jag inte om. Jag kan FÖRSTÅ folk som t.ex. får tjuvparningar och som inte vill ta bort valparna och som måste hitta vägar att gå och ställen att lägga upp annons på. När det gäller dessa (ofrivilliga) uppfödare av blandrasvalpar så kan jag bara hoppas att de tar reda på vad dom bör kräva av en valpköpare och ställer samma frågor och samma krav som en seriös uppfödare av en renrasig valpkull skulle göra.

Bild från blandras.se

 
Det är ju allt som oftast tikägaren i parningen som måste ta allt ansvar, så om jag vore en ägare av en tik som blivit tjuvparad...
*I första scenariot säger vi att jag själv var med vid parningen som t.ex. skedde i en rastgård eller att det kom en lös hanhund springande och min tik ropade "jaaa!" med hela sitt kroppsspråk. Om jag inte kunnat hålla hundarna ifrån varandra och min tik blivit parad så skulle jag ha stenkoll på henne de kommande veckorna. Direkt när jag kom hem skulle jag ringa en veterinär och fråga hur jag ska göra för att tiken inte ska behöva föda fram valparna. Jag har rent ut sagt ingen aning om ifall det finns "dagen efter"-piller för hundar så vi säger att det inte gör det, MEN man kan göra abort. Så jag skulle ringa veterinären och fråga när jag ska komma in och kolla om parningen blivit "lyckad" och när man i så fall kan göra abort och vad det innebär för tiken i form av eftervård och psykiska symptom. Kommer hon bli skendräktig efter aborten o s v.
*I andra scenariot säger vi att jag inte var med vid parningstillfället, jag kanske haft en vän eller doggy walker som promenerat hunden och som inte sagt att detta har hänt. Eftersom att jag inte förväntat mig detta så skulle det säkerligen ta ett tag innan jag märkte på min tik att hon var parad. Jag skulle kunna tänka mig att jag inte märker något förrän efter att halva tiden har gått och då säger det sig självt att det är för sent att göra abort (obs, jag har har ingen aning om i vilken vecka det är för sent).
Så, min tik är alltså dräktig och jag kan inget annat göra än att låta henne föda valparna och sen ta hand om de på bästa sätt och hoppas hitta bra hem åt de.
Vad gör jag då? Jo, oavsett om jag själv har en blandrashund eller en renrasig hund så skulle jag ta kontakt med uppfödaren av min hund. Jag skulle ställa alla mina tusen frågor där och hoppas på att få bra svar. Oavsett om jag själv hade en blandrashund eller renrasig hund skulle jag gå upp på Svenska kennelklubbens hemsida och samla information inför valpkullen som komma skall och efter tips om hur jag gör när jag söker valpköpare. Jag skulle göra allt för att vara så seriös som möjligt och oavsett vem jag sökte hjälp hos så skulle jag vara ärlig med att det är en tjuvparning och att jag under omständigheterna vill göra det bästa för valparna. Jag skulle ta kontakt med min veterinär och se till att ställa frågor där och ta emot den hjälp som erbjuds och naturligtvis skulle jag vaccinera valparna. Om valparna av någon anledning faktiskt skulle vara renrasiga så skulle jag se till att ta reda på vem pappan var (om jag så skulle korsförhöra alla som gått ut med min hund) och sen registrera de hos skk.
Och om jag nu satt där med en dräktig tik som väntade blandrasvalpar, ja då kanske jag skulle lägga ut en annons här och var på nätet, men jag skulle vara extremt noga med vem som får ta hem en valp från mig. I första hand skulle jag försöka hitta valpköpare via bekanta eftersom att jag skulle vilja ha fortsatt kontakt med valpköparna och kunna hjälpa de om något skulle gå snett. Jag skulle vilja se till att alla valpar även fortsättningsvis skulle genomgå nödvändiga undersökningar så som ögonlysning och höftledsröntgen. Varför är det viktigt med såna undersökningar? Jo, hundar kan faktiskt få riktigt dåliga höfter eller ögon eller knän pga genetik. Jag har en väninna som köpte en stor hund, hon köpte faktiskt två syskon, när hanen var ett år gick de till veterinären för att hunden haltade. Han visade sig ha 3 C-höfter och 1 D-höft. Detta är enormt smärtsamt och hunden var tvungen att avlivas.

Sen säger det sig självt att eftersom att jag är hundinstruktör så skulle jag låta det ingå valpkurs i avtalet när valparna säljs och jag skulle nog insistera på att valpköparen gick kurs hos mig.

Renrasiga valpar. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför det säljs renrasiga valpar på nätet. Jag kan möjligtvis förstå att det finns annonser ute över renrasiga valpar ur en populär ras, så som chihuahua. Fast egentligen inte det heller. Jag förutsätter nästan att uppfödare som säljer sina renrasiga valpar på nätet är oseriösa i någon bemärkelse. Varför? Renrasiga valpar säljs bäst genom rasklubben, då får en seriös uppfödare kontakt med en seriös valpköpare. En uppfödare av en renrasig valpkull arbetar förhoppningsvis för att få bort genetiska åkommor hos sina avkommor och matchar hane med tik inför en kull för att uppnå bästa möjliga resultat. Uppfödaren har själv avelstik och/eller avelhane med så bra resultat som möjligt när det gäller höfter, ögon etc (vad som nu är aktuellt för just den rasen).
Jag kan förstå att en seriös uppfödare gör reklam för sig själv på nätet genom att vara aktiv i olika forum och grupper där hon/han t.ex. arbetar för en ökad medvetenhet om sin ras och dess för- och nackdelar. Jag kan tycka att det är helt ok för en uppfödare att annonsera ut sina valpar i rasspecifika forum dit köpare vänder sig som är intresserade av just den rasen.
För den som letar renrasig hund på nätet så rekommenderar jag att man ändå väljer en uppfödare som är registrerad hos SKK och hos rasklubben, då ökar chanserna att man får en uppfödare som har goda kunskaper om just den rasen och dess eventuella genetiska åkommor, fördelar och nackdelar. Chansen ökar också för att man får tag i en uppfödare som är seriös och som vet vad som krävs av en valpköpare av just den här rasen; det kan vara förkunskaper eller viss erfarenhet som behövs eftersom att många raser inte är någon bra förstagånghund.
Självklart finns det uppfödare som inte vet ett skvatt, som kanske fått sin hund tjuvparad med en hund av samma ras eller som lovat föda upp en kull på sin tik som ett krav i sitt eget avtal med sin uppfödare. Men då tänker jag såhär att i första scenariot med en uppfödare som ofrivilligt måste ta på sig den rollen så kan man göra som jag skulle gjort - ta kontakt med sin egen uppfödare, vara ärlig och be om hjälp och sen förhoppningsvis komma i kontakt med seriösa valpköpare via sin rasklubb.
I andra scenariot att man lovat föda upp en kull på sin tik så förutsätter jag att den uppfödaren har kontakt med sin uppfödare och får tips, råd och hjälp. Om jag själv kom i kontakt med en uppfödare som skulle ha sin första (kanske enda) kull och inte hade kontakt med någon annan mer erfaren uppfödare av samma ras så skulle jag tänka efter en extra gång innan jag köpte en valp därifrån, helt enkelt för att det krävs ganska mycket av en uppfödare i form av miljöstimulans och socialisering av valparna för att ge valparna de bästa förutsättningarna.

Bild från SKK:s sida för att Köpa hund

Om jag när jag själv köper hund inser att jag nog vill föda upp åtminstone en kull valpar så skulle jag ta en hund på halvfoder eller helfoder och sen be att få vara aktiv i uppfödningen av min tiks valpar, istället för att (oseriöst) para min tik med första bästa hane av samma ras.

Vuxen blandrashund. En vuxen blandrashund är väl det enda som jag verkligen kan förstå utannonseras på nätet. En ägare av en vuxen blandrashund har ingen rasklubb att kontakta och har troligtvis inte heller en uppfödare som kan hjälpa till med omplaceringen. Om jag hade en blandrashund som jag behövde omplacera så skulle jag i första hand försöka få kontakt med min uppfödare, det kan ju hända att denne har en gammal valpköpare som gärna skulle prova att ta till sig min hund. Det kan också hända att min uppfödare har blivit kontaktad av människor som gillat hundar ur samma kull och som visat intresse för blandningen. Om jag litar på min uppfödares omdöme skulle jag kontakta denne och be om hjälp.
Om jag inte hade en uppfödare jag litade på, vilket nog oftare är fallet, så skulle jag annonsera via bekanta och familjen och troligtvis även i hundforum på nätet och på facebook. Jag skulle vara ärlig med varför jag behöver omplacera hunden; det kan ju t.ex. vara pga ändrade familjeförhållanden eller ändrade arbetstider. Jag skulle också vara ärlig med vilka egenskaper min hund besitter.
Om jag skulle leta vuxen hund på nätet så skulle jag godta anledningar som ändrade familjeförhållanden och ändrade arbetstider men vid första tvekan om huruvida säljaren är ärlig eller inte så skulle jag ta ett steg tillbaka. Vuxen hund som säljs pga allergi skulle jag vara väldigt skeptisk mot, helt enkelt av den anledningen att man hinner märka om någon i familjen är allergisk långt innan valpen blivit vuxen.

Bild från blandras.se

Vuxen renrasig hund. När jag ser annonser om vuxna renrasiga hundar på nätet så frågar jag mig, "Varför säljs inte denna hund via sin rasklubb? Varför har inte uppfödaren av hunden blivit kontaktad eller varför vill inte uppfödaren hjälpa till?"
Självklart kan det ju vara så att det är den ursprungliga uppfödaren som står som säljare och som helt enkelt valt att annonsera överallt för att hon/han inte har intressenter sen tidigare. Vuxna renrasiga hundar utannonseras i första hand via rasklubben och varje rasklubbs hemsida har en flik med "omplaceringshundar", så om den hunden jag ser annons för någon annan stans inte finns med på listan över omplaceringshundar hos rasklubben så skulle jag bli misstänksam och ifrågasätta detta hos den som lagt ut annonsen. Tro det eller ej, i många fall vet inte annonsörer om att om de säljer en renrasig vuxen hund så kan de kontakta sin rasklubb och be om hjälp. Ibland får man svaret "det har jag inte tänkt på". Ibland får man svaret "hunden är renrasig men inte registrerad" och då sätter jag den hunden i kategorin här ovan: "Vuxen blandrashund", och förstår genast varför hunden utannonseras via nätet.
Om en uppfödare registerad hos SKK säljer en vuxen hund som också är registerad och allt är som den ska så faller de flesta av mina tvivel om varför hunden utannonseras på nätet, och kvar återstår endast frågor kring varför hunden alls omplaceras, men det är ju frågor som finns kring alla vuxna hundar som omplaceras. 

Exempel på rasklubb med flik för omplaceringar under Valphänvisning.

Mitt val. När jag själv söker valp så småningom så kommer jag att välja en renrasig hund för att då vet jag vad jag får. Då och då möter jag blandraser som är helt gudomliga och då tänker jag att kanske en blandras inte skulle vara så dum ändå... Men faktum kvarstår att bortsett från vissa blandraser som idag kommit att bli riktigt enhetliga (så som CavaPoo eller CockerPoo) men som ännu inte kan godkännas av Svenska kennelklubben som egna raser, så är det väldigt svårt att veta vad man får om man köper en blandras. Och personligen så vill jag ha så goda möjligheter som möjligt att veta vad jag får.

Det här inlägget kommer med all sannolikhet inte vara det sista jag säger i detta ämne, det känns som om jag kommer att få en del mothugg och naturligtvis är jag inte mer människa än att jag kan ändra mig. Och om jag ändrar mig, då berättar jag det här.

Slutord: välj uppfödare med huvudet och valp med hjärtat.

Mvh Camilla