En djurtränare och hundinstruktör som bloggar om hundträning, hundhållning och allt annat som kan ha med hund att göra. Ibland bloggar jag även om träning med andra djur än hund. Jag har funderingar och åsikter och det är här jag delar med mig. Bloggen uppdateras sporadiskt under 2018.
I det här inlägget vill jag ta upp ytterliggare två raser som i
ungefär samma storlek som de tidigare, en vallhundsras och en vallhunds/brukshundsras.
Jag har alltid sagt att jag inte ska ha en vallhund eftersom att jag är
en vallhund. Jag menar att om jag var hund så skulle jag vara en
vallhund. Men om jag skaffade en vallhund så står de här raserna högst
upp på listan. Brukshundar är krävande hundar, men jag gillar att de är
anpassningsbara bara man ger de det de behöver i form av mental och
fysisk stimulans. Brukshundar är anpassade efter bruksgrenar men kan
lika gärna formas att användas till agility eller andra aktiviteter man
tycker om, även om man måste vänja de vid vissa i en tidig ålder och även om man absolut måste se till hundens natur och
komplettera aktiveringen med t.ex. spår eller sök.
Mudin är en ungersk vallundsras lik alla andra vallhundar i
sin intensitet, sitt höga aktivitetsbehov och andra egenskaper som
utgör en typisk vallhund. Det som lockar mig med den här rasen är dess
storlek och att den inte är så vanlig i Sverige ännu. Att en ras är
ovanlig innebär inte automatiskt att den är "bättre" än andra raser i
samma kategori, men det innebär att de uppfödare som finns oftare
samarbetar sinsemellan och att man har större koll på de individer som
föds och dom problem som rasen kan tänkas få, både beteendemässigt och
hälsomässigt. Bland de ungerska vallhundsraserna finns också Puli och
Pumi som är i samma storlek som Mudin. Jag gillar de raserna också men
utseendemässigt lockar Mudin mig mer än de andra. För mig är andra
attribut än utseende det viktigaste när jag väljer ras, men det betyder
inte att jag inte när tillfälle ges - när de viktigaste egenskaperna är
framsållade - väljer den ras som lockar mig mest estetiskt. Och rent
estetiskt så har jag en svaghet för hundar med urhundsutseende, hundar
som jag anser är proportioneligt byggda och som har en lång nos med upprättstående öron.
Malinoisen räknas till de belgiska herdehundarna/vallhundarna och räknas som brukshund då den har avänts inom polis och militär minst lika mycket som t.ex. schäferhunden har. På min hemsida kan ni läsa om Rusti, en Chesapeake bay retriever, som jag tränade mycket med under min tid på och efter jag gick instruktörsutbildningen. I samma familj som Rusti ingick på den tiden en tik av den här rasen, hon hette Lexi. Lexi var den hund som hjälpte mig utveckla Skogsagilityn. Lexi älskade allt vi hittade på i skog och mark och jag drömde om att gå en kurs i blodspår med henne, men jag hann tyvärr inte hitta någon som passade oss (innan hennes matte och husse separerade och hon följde med hussen medan Rusti stannade med matten som var den i paret som jag umgicks med). Lexi var ett typiskt exemplar av rasen och jag trivdes verkligen med henne. Jag trivdes med storleken och energin och möjligheterna jag såg öppnas framför oss när jag var med henne. Lexi fick även hon följa med mig på hundmöteskurs vid ett fåtal tillfällen.
Även inom de belgiska vallhundarna finns flera olika varianter som till största delen skiljs åt till utseendet. Malinoisen är släthårig till skillnad från Groenendaelen (långhårig svart), Tervuerensen (långhårig) och Lakenoisen (strävhårig). Malinoisen lockar mig mest dels pga pälslaget men också för att det är den jag har mest personlig erfarenhet av.
Om det skulle bli en vallhund för mig så lutar det nog mer åt Mallen än Mudin trots att Mallen är en aning större och väger lite mer. I nästa inlägg tar jag en helvändning och kikar på några mindre raser.
Har du, i ärlighetens namn, en hund i en storlek du kan hantera i alla lägen? Som aldrig drar ner dig på backen för att den är starkare än dig och som du kan bära längre sträckor om den skulle skada sig och inte kunna gå eller blir medvetslös?
När jag började kolla efter raser som skulle kunna passa mig var första kriteriet att den skulle vara i en behändig storlek. Min egen ras som jag redan hade, Irish softcoated wheaten terrier, faller ju absolut i den kategorin med sina 14-18kg och 43-46 cm mankhöjd. I stora drag kan jag säga att för mig är en hund i behändig storlek egentligen aldrig över 20 kg. 25 kg skulle jag kunna hantera men jag började iaf med att ha ögonen öppna efter hundar i kategorin <20kg.
Så först på listan fanns ju då redan den Irländska softcoated wheaten terrier. Jag gillar den här rasen av flera olika anledningar, t.ex. att den inte fäller utan är en klipphundsras. Men mina år med den här rasen både i mitt hem och på kurser har gjort att jag har sett alla rasens sidor. Det är en av fördelarna med att jobba med hundar (och deras ägare). Och den här rasen kan vara mer än reserverad mot andra hundar. Vår Lady tålde inte en enda annan hund när vi först fick henne, men sen upptäckte vi att kastrerade hanar samt hanar som var mjuka i temperamentet gick riktigt bra. Med åren kunde hon umgås med de flesta hanar (undantaget var andra terriers och pinschrar) och hon visade sig älska alla valpar oavsett kön och tikar som hon lärt känna när de var valpar fungerade även riktigt bra när hon mötte de på unghundskurser eller på promenad. Så med andra ord handlar det mest om socialisering, eller? Efterforskningar jag har gjort har visat mig att rasen har en skarp kärna, precis som de flesta terriers, och många individer har svårt för andra hundar av samma kön eller av liknande ras och tuffa temperament. Så om jag skulle välja en Wheaten igen så skulle jag vara riktigt noga med vilka linjer den är avlad på.
En annan ras som jag kollade på föll inom samma kategori som Kooikerhodje som jag nämnt tidigare, nämligen Nova scotia ducktolling retriever. Jag har alltid gillat retrieverraserna men har ansett att de mer vanliga varianterna är en aning för stora för mig. Den här rasen såg jag först i ett TV-program om hundraser och sen fick jag den för första gången på kurs och tyckte att den var helt underbar. Sen dess har jag haft flera exemplar både på valpkurs och enskilda träningar. Tollaren är en oerhört krävande ras och djursjukvårdare jag har pratat med som har hanterat rasen på djursjukhus och dyl har berättat att speciellt bland hanarna har de sällan träffat en hund som är såpass mjuk och mild i temperamentet som retrievers annars är kända för. Tikar verkar vara mjukare än hanar men i allmänhet är den här retrieverrasen en aning skarpare än de andra. Tollaren är som jag sa en oerhört krävande ras och behöver många timmars motion och mental stimulans varje dag. De följer gärna med på det mesta och gör ofta väldigt bra ifrån sig på lydnads- och agilitytävlingar. Min erfarenhet som instruktör säger mig att den här rasen behöver socialiseras ordentligt i unga år, man ska inte anta att den välkomnar allt och alla så som t.ex. Labradorer är kända för att göra. Det är också viktigt att man väljer hundar ur en bra avelslinje, d v s att man gör ordentlig research och väljer uppfödare med omsorg. Rasen kräver aktiva ägare som gärna är utomhus varje dag året om och som lägger ner ordentligt med tid på vardagslydnad och på berikning.
Som ni förstår har jag sett mig om ordentligt efter en ras som kan passa mig, och många av de raser jag har tagit upp och kommer att ta upp finns fortfarande på "kanske"-listan. Vägen mot rätt ras är lång och jag kommer nog vela in i det sista. Men när jag väl väljer ras och hund kommer det med största sannolikhet vara ett väl övervägt beslut.
Hade du många raser på din "kanske"-lista innan du köpte hund eller fanns det bara en för dig? Om du går i hundtankar, har du många raser du velar emellan eller vet du precis vilken ras som skulle passa dig och ditt liv bäst?
Den här blandningen kan tyckas lite otippad, men jag har faktiskt träffat på flera individer bl.a. på valpkurser. Det här är en blandning som jag absolut inte rekommenderar. Om någon som läser detta inlägg har en hund av den här blandningen (med eller utan andra raser inblandade) så kommentera gärna och berätta hur just din hund är. Stämmer de egenskaper som jag redogör för eller har jag råkat ut för måndagsexemplaren?
Jag anser att om man ska välja en blandras så är blandraser mellan hundar ur samma raskategori det bästa valet; t.ex. retriever med retriever eller retriever med spaniel, vattenhund med vattenhund, tempelhund med tempelhund och vallhund med vallhund. Med andra ord tycker jag att man ska välja en blandras där föräldrarna har så lika egenskaper som möjligt, jag har faktiskt träffat på blandrashundar som man skulle kunna säga har en identitetskris och som pga sina olika drifter behöver oerhört mycket stöd, tid och engagemang för att inte utveckla problembeteenden - eller snarare för att kunna träna bort redan utvecklade problembeteenden.
Som jag har nämt tidigare i inlägg om blandraser så kan de egenskaper som jag tar upp för respektive ras lysa igenom även när den rasen blandas med någon helt annan ras än den jag tar upp här.
Så vad har dessa raser för bakgrund, temperament och egenskaper?
Jack Russell terriern är en uthållig, modig jaktterrier som från början skulle assistera foxhoundarna vid rävjakt i Storbritannien. Den här terriern utvecklades snabbt till två olika raser som egentligen endast skiljer sig åt i storlek och utseende, Jack Russelln är lågställd och Parson Russelln är högställd, kvadratiskt bygg. Egenskaperna hos raserna ska vara desamma.
Jack Russelln är en jaktterrier framavlad för grytjakt, men är även känd som sällskapshund. Om man ska ha Jack Russelln som sällskapshund så är det viktigt att ändå tillgodose hundens enorma energibehov. Jakten finns alltid hos Jack Russelln och är drivkraften i mycket av det de gör, så den energin bör man inte bara utnyttja men tillgodose för att hunden ska bli harmonisk och trevlig. Jack Russelln kan med fördel användas till både spår, eftersök, sök och agility.
Jack Russelln har ett enormt självförtroende och stort mod, den är alert, aktiv, livlig, framåt och orädd. Den är också positiv och självständig (många hundinstruktörer ser den här rasen som en enorm utmaning när den kommer på kurs för att det krävs ett enormt engagemang och tålamod för att kunna rikta hundens motivation). Rasen är social och sällskaplig och är en mycket uppskattad sällskapshund.
Om man tillgodoser Jack Russellns enorma energibehov och jaktlusten när den ger sig till känna så får man en kamrat som följer med på allt med en positiv inställning. Om man inte tillgodoser dessa behov kan man få en hund med stora problem som skäller på det mesta, som rymmer vid första bästa tillfälle och som istället för att skutta runt behåller energin inom sig där den blir till en underliggande stress och hunden verkar nervös och "ettrig".
Bichon frisén var under renässansen knähund hos hovet i flera olika europeiska länder och är en framavlad, utpräglad sällskapshund.
En Bichon frisé behöver ungefär en timmes promenad per dag och älskar skogspromenader, den kan aktiveras med allt från lydnad till cirkustrick och agility eller flyball men den är framavlad för att vara sällskapshund och kan lika väl njuta i fulla drag av att bara få vara där matte/husse är och få följa med på de aktiviteter som familjen tar sig an; skogpromenader, utflykter och besök hos vänner och bekanta.
Det mest krävande hos en Bichon är pälsvården och hundrasen är mycket populär utomlands som klipphund, d v s att deras enda "syfte" är att bli klippt på fina, roliga, eleganta sätt.
Hur kan det då bli när man för samma dessa raser?
Vid första anblicken kan man tänka att "nej men Bichon frisé låter ju en som en jättebra ras för att dämpa Jack Russellns energi och "ettrighet". Tyvärr är min erfarenhet att rasernas respektive egenskaper snarare kommer i konflikt med varandra än kompletterar och tar ut varandra; som så ofta är fallet när man blandar två hundar ur helt olika raskategorier. När jag träffar en hund av den här blandningen får jag ofta intrycket av att hunden inte riktigt vet vart den ska ta vägen; den är nervös, osäker och svårmotiverad. Det känns som om den har för mycket i huvudet på en och samma gång. Tikarna har en tendens att vara en aning lugnare men detta brukar oftast bara försätta ägaren i en falsk trygghet för rätt som det är så exploderar tiken bara för att sekunder senare lägga sig ner igen som om ingenting har hänt. Tiken verkar alert, explosiv och snabb. Jag skriver verkar för det kan kännas som om hunden reagerar på något innan vi gör det, men min upplevelse är snarare att de blir överraskade. Hanarna brukar ha en mer synbar nervositet, de kan gnälla om de måste vänta på något eller t o m medan man försöker göra något och de sitter ofta och skakar. En chihuahua kan ju sitta och skaka men hos en chihuahua så har det att göra med hundens kroppsbyggnad tills skillnad från hos de här hundarna där skakningarna uteslutande beror på en inre stress. Denna inre stress gör hundarna ouppmärksamma, lättretliga och lätt överraskade. Det är som om de bara sitter och väntar på att något hemskt ska hända.
Det allra värsta man kan göra med en hanhund av den här blandningen är ur mitt perspektiv att kastrera den, genom att kastrera den lugnar man den inte utan man tar bort den enda källan till självsäkerhet hunden har.
Har man en hund av den här blandningen måste man arbeta för att stärka hundens självförtroende, man måste aktivera den med saker som den har till 100% chans att lyckas med och uppmuntra de hela vägen. Ett nej kan förstöra hunden om det kommer innan de har byggt upp sin självkänsla. Den här blandningen blir ingen soffpotatis utan kräver lika mycket som en Jack Russell, om inte mer i form av sällskap och engagemang. Två saker som jag skulle se upp med om jag hade en hund av den här blandningen skulle vara separationsångest (jobba med ensamhetsträning tidigt och gör det till en positiv upplevelse att vara ensam riktigt korta stunder och öka inte förrän hunden verkligen är redo) och "översexualitet" vilket i det här sammanhanget innebär att hunden använder sexuella beteenden som överslagshandling, d v s när den inte har en aning om vad den ska göra eller vad som förväntas av den.
Några av de problem jag har stött på hos de här hundarna är utfall mot cyklar, barn, förbipasserande människor oavsett ålder/kön etc, rymmartendenser, att hunden inte svarar på träning för att den tröttnar och söker egna vägar och därmed tröttnar ägaren, gnäller i tid och otid. I flera fall har jag varit helt övertygad om att hunden måste vara döv, men den är helt enkelt så upptagen med sig själv och att svara på sina tusen drifter att den inte har tid för något annat. Den är självständig utan att ha självförtroende och utan att ha någon större tillit till människor i allmänhet.
Har man riktigt stor tur kan man få en hund som faktiskt har fått Bichonens tålamod och Jack Russellns alerthet och båda rasernas glädje. Ensamhetsträning, tålamodsökande övningar (t.ex. Stanna kvar med ökad tid, ökat avstånd och distraktioner), inkallningsträning, roliga aktiviteter (agility och fri lek) och att uppmuntra egna initiativ är det bästa man kan göra för en hund av den här rasblandningen.
Jag skulle rekommendera en Bichon frisé som familjehund men inte en Jack Russell och inte heller en blandning mellan dessa. Jag anser att den höga energin och risken för att hundens energi exploderar vid fel tillfälle inte passar i en barnfamilj. Är hunden dessutom nervös och osäker är det bara en tidsfråga innan något händer; oftast i samband med lek. En Jack Russell älskar att bita sönder saker (byten) och kan lätt "råka" ta tag i en hand, ett ben eller en fot och skaka tills "bytet" anses ha dött.
Vill man ha en blandras som familjehund så rekommenderar jag, återigen, att man väljer en blandning mellan två hundraser som båda är avlade att vara lugna sällskapshundar. Läs på är mitt bästa råd. Faller ni för en hund på blocket så läs på om raserna innan ni bestämmer er och be att få en prövotid så att ni får tid att känna efter om det är rätt ras för er.
Den franska bulldoggen är allra oftast mörkfärgad med vit bringa och vit mage med eller utan tigrerade strimmor. Andra färger är fawn (från röd till café au lait) med eller utan svart mask, med eller utan vita tecken och det finns även hundar som är fawn-tigrerade. Vissa hundar är "skäcktecknade" som hunden längst ner i inlägget, det innebär att hunden är mest vit med sin mörka grundfärg sparsamt utbredd. Det finns även hundar som är så gott som helt vita.
Vikten hos en fransk bulldogg får inte understiga 8 kg och inte överstiga 14 kg. Hos en frisk hund med god kondition ska storleken vara i proportion till vikten.
Om man planerar att skaffa en "fralla" så rekommenderar jag att man gör det från en linje där tikarna har sluppit kejsarsnitt och där tikarna även har valpat utan större problem.
Något annat att tänka på när man har en fralla är att den har svårt att reglera kroppstemperaturen när det är varmt ute. Blir den överhettad gäller det att svalka hela kroppen, främst tassar och nos och håll hunden i skuggan. Kortnosade raser kan också få problem med andningen, så har man en hund som verkar ha svårt att andas ibland eller som andas tungt kan det vara värt att kolla upp och få råd av veterinär eller raskunnig (uppfödare) om hur man bäst tar hand om hunden, vad den tål och inte tål etc.
Hundrasen är av "dogg"-typ och härstammar därmed troligtvis från molosserhundarna i grekiska provinser och romarriket. Just den franska bulldoggen är troligtvis ett resultat av olika korsningar i Paris under sent 1800-talet. Rasen charmade överklassen och den första rasklubben bildades 1880 i Paris.
Den franska bulldoggen är sällskaplig, glad, lekfull, sportig och alert. Den anses vara speciellt tillgiven mot sin ägare och mot barnen i familjen.
Som alltid med hundar och mindre barn gäller det att aldrig lämna barn och hund utan uppsikt. Hur mycket en hund än tyr sig till ett barn så kan olyckor hända. Med små hundar och barn får man tänka på att aldrig låta barnen lyfta och bära hunden. Tänk bäbis: låt barnen sitta på golvet eller i soffan/fåtöljen med hunden i knät och låt hunden komma till barnet. Valpar kan gå med på lite vadsomhelst men så fort hunden blir könsmogen kan den tycka att det är jobbigt att barnen lyfter upp den eller kommer för nära utan förvarning.
Den franska bulldoggen är relativt tålig och kan passa bra i en barnfamilj där mycket händer, men den är också rätt tuff och känner den sig trängd kan lätt "bullens" explosiva temperament visa sig. Det här gäller inte bara fransk bulldogg utan även engelsk bulldogg, bullterrier, staffordshire bullterrier m.fl. En hund som växer upp med barn lär sig hänga med i barnens aktiva liv och tolka deras beteenden, men man ska aldrig anta att en hund går bra med barn bara för att rasen anses passa som familjehund. Mer om detta i ett senare inlägg om barn och hund.
En fransk bulldogg är relativt självständig och kan vara svår att motivera vid träning. Att vara konsekvent och tydlig är nyckelorden i uppfostran av en fransk bulldogg. Med positiv förstärkning uppmuntrar man hunden när den gör rätt och ökar dess vilja att göra rätt igen. Om man får en bulldogg som tycker om träning kan den aktiveras med t.ex. lydnad, spår eller rallylydnad. Men en fransk bulldogg trivs riktigt bra med att "bara" hänga med i familjens svängar och få söka rätt på familjens barn när familjen är på skogspromenad.
Min utgångspunkt oavsett vilken ras jag än skaffar kommer nog alltid att vara att jag ska kunna hantera hunden storlekmässigt oavsett vad som händer. Det allra bästa vore om jag kunde bära hunden ifall den blev skadad. Om den blir skadad i skogen vill jag t.ex. kunna bära honom/henne ut till närmaste väg dit en bil kan komma fram.
Men jag vet också att det absolut inte är så enkelt. Jag har några favoritraser, det har vi väl alla, och sen har jag kollat efter en ras vars förmågor och egenskaper kan passa de aktiviteter som jag tycker om att göra. Där kan vi ju säga att hur mycket jag än tycker om långhåriga taxar så är deras korta ben ingenting för mig; under stocken kommer de ju, men att hoppa över? Njaaa... Och jag kan inte riktigt se en långhårig tax hänga med mig uppför berg och kullar i skogen på jakt efter geocachar 3-5 timmars hajk bort. Nerför kanske, men uppför?
Sen är taxar lite fel typ av jakthund för min del. Visst finns det individer som inte har lika stor jaktlust, men om jag skulle ha en tax så skulle jag nog vilja kunna ge den utlopp för det enda som den är avlad för.
När jag först började drömma om/planera för en till hund (när vår gamla Lady började bli till åren) så föll jag för några favoriter; Silken windhound, Kooikerhondje och Whippet.
Jag har faktiskt kontakt med uppfödare av alla tre raser och har vid ett tillfälle blivit uppringd av en whippet-uppfödare som haft "den perfekta valpen för mig". Hade jag inte varit på båten till Åland just då kanske jag hade fallit för frestelsen att åka dit och titta på underverket.
Silken windhound är en relativt ovanlig (icke godkänd) ras i Sverige och det föds bara ett fåtal valpar per år som antingen behålls av uppfödaren eller redan är tingade av andra uppfödare för att gå till avel. 2011 föddes endast två valpar varav den ena stannade i landet och den andra flyttade till Norge. Så där är chansen inte direkt stor att det ska födas en valp till mig än på några år, speciellt inte eftersom att jag vill ha friheten att kastrera min hund om jag skulle vilja det, d v s jag är inte villig att ta en hund på varken hel eller halvfoder och låta hunden bli far eller mor bara för att vi skrivit ett avtal om det. Men jag har kontakt med uppfödaren än idag och hon vet vad jag vill och hon kommer säkert ringa mig om det skulle födas "en extra tik".
När det gäller Kooikern så har jag även där varit i kontakt med uppfödare och t o m träffat en tik som kommit ur den kenneln jag - om jag valde rasen - skulle välja. Hur underbar hund som helst, och det mötet fick mig bara att falla ännu mer för den rasen.
Kooikern föll jag för när jag letade efter en allroundhund av behändig storlek. Den rasen är jag fortfarande svag för, och just därför håller jag uppfödaren på avstånd just nu. Kooikern är Hollands nationalras och avänds för att locka in fåglar till strandkanten så att jägarna sen kan fånga de med nät. Den är mer populär i Finland än här, men för mig är den perfekt i både storlek och lynne - en springer spaniel i miniatyr kan man nästan säga, även om den mer räknas till apporterande fågelhundar.
Jag minns att jag åkte förbi en bana för Greyhound racing norr om stan. Precis då släppte de hundarna och jag fick en sån adrenalinkick där jag satt på bussen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kände då att det där med hundkapp kanske var något för mig, men storleken på en Greyhound är inte riktigt för mig så jag började titta åt Whippet. Whippet är en utmärkt familjehund som är aning mer lyhörd än en Greyhound och precis varenda exemplar av rasen som jag har stött på har haft den mest underbara personlighet som gjort att jag velat ta med de hem på studs.
Och när jag hade öppnat ögonen för Whippet och sökte mer information om Lure-coursing och Whippet racing så halkade jag in på en sida om Silken windhound och jag var såld. Silken windhound är i korta drag en ras man har fått fram genom att börja med Whippet och sen avlat in Borzoi och Shetland sheepdog. Man har då fått en långhårig, medelstor hund med vallhundens flockkänsla och dresserbarhet, det är iaf så jag fått det förklarat för mig. Och jag tyckte att det här passar ju mig utmärkt, så Silken lades till på min lista över favoritraser.
Ovanstående tre raser är raser som jag fallit pladask för, och hur mycket som än talar emot dom när jag idag för en inre dialog med mig själv om vilka egenskaper jag vill ha hos en hund och vilken typ av ras som mer logiskt sett skulle passa mig kommer dessa raser alltid ha en plats i mitt hjärta. Och hur oannolikt jag än ser det idag att jag skulle impulsköpa en hund så kan jag aldrig lova att ingen av dessa raser kommer in i mitt liv. Har du valt ras med hjärtat och sen anpassat ditt liv efter hunden? Eller har du valt en ras med huvudet som passar in i ditt liv bara genom att vara sån den är avlad att vara?
Trots att jag redan har erfarenhet av och kunskap om de flesta raser så läser jag hela tiden på om de olika raserna som finns. Dels eftersom att jag hela tiden vill ha ny kunskap när den blir tillgänglig och dels för att fräscha upp mitt minne inför en träff med en hund som behöver hjälp eller inför ett blogginlägg där jag ska ta upp en ras. När jag då läser på om olika raser stöter jag ofta på begreppet "reserverad". När jag var ute med Rex sist, som är reserverad, så stötte vi på en hund som var "mer än reserverad" och som inte fick stöd av sin husse. Och i fredags stötte jag på ytterliggare reserverad hund och började fundera lite över av det kan innebära när en hund beskrivs som reserverad. Speciellt funderade jag över när en hund är reserverad mot andra hundar.
För mig är det inget negativt att en hund är reserverad mot andra hundar. Av de hundar jag mött som varit reserverade så har det inte inneburit att de inte kan umgås med andra hundar, det har bara inneburit att de antingen inte bryr sig om att hälsa på främmande hundar eller att de inte vill hälsa.
Om en hund är reserverad och inte bryr sig så är det för de likgiltigt ifall de får hälsa eller inte. Om de sen får hälsa så gör de det med försiktighet och vaksamhet och oftast går hälsandes väldigt snabbt.
Om en hund är reserverad och inte vill hälsa så vill de inte hälsa. Om de då sätts i en situation där de måste hälsa, för att den andra hunden redan har tagit första steget, så kan de visa nyfikenhet men den övergår ganska snabbt i att vilja därifrån - speciellt om den andra hunden är för på. Det är då den reserverade hunden kan säga ifrån och misstolkas som "aggressiv" när den egentligen bara säger "jag litar inte på dig, så kom inte närmare är du snäll". Allra oftast händer detta när den reserverade hunden är i koppel. Är hunden lös kan den dels med lätthet öka avståndet mellan sig och den andra hunden och dels kommunicera sitt ställningstagande mycket lättare med hela kroppen.
Mer än reserverad?
Det finns hundar; både ur specifika raser och andra individer som jag skulle sätta under den här kategorin. Vår Lady var en sån. Hon visade vid första mötet med varje hund att hon inte ville umgås. Hon sa ifrån redan innan den andra hunden hunnit mer än 20 cm innanför hennes personliga sfär och skällde och gjorde utfall och uppfattades absolut som mycket aggressiv mot andra hundar.
De här hundarna behöver mycket socialisering för att kunna umgås med andra hundar, men framför allt behöver de att man respekterar deras natur och att man lär sig tolka deras signaler och förstå varför de är mer än reserverade.
Om man förstår de, respekterar deras natur och accepterar att de inte vill ha med andra hundar att göra så slappnar de av och kan börja observera andra hundars beteenden och så småningom även umgås med några väl utvalda individer. Allra bäst går det om husse/matte inte tar så allvarligt på sin hunds negativa reaktioner utan tar de för vad de är och inte förstorar upp de. Om husse/matte är lugn och visar att situationen inte är jobbig, skrämmande etc och om husse/matte med små signaler (t.ex. genom att man backar några steg så att avståndet mellan den egna hunden och den andra hunden ökar) visar att det är helt ok att inte vilja umgås så blir även hunden lugn och slutar vara på sin vakt. Med tiden går hunden då från att vara mer än reserverad till att "bara" vara reserverad och inte vilja hälsa. För våran Lady tog det till 10-11 års ålder att bli likgiltig och efter det började hon så smått kunna umgås med vissa andra hundar (kastrerade hanar, mjuka yngre hanar ofta signalkänsliga hundar av vallhundsras och valpar av båda könen) tills hon vid 13-14 års ålder tyckte riktigt mycket om att umgås med speciellt valpar och vissa hanar i området. Vid 14 års ålder var hon dessutom mer än villig att välkomna en annan hund in i vår familj och hon blev ledsen när han försvann.
Det kan ibland se ut som om en hund är aggressiv när den egentligen bara är reserverad och inte vill hälsa eller umgås. En reserverad hund har en personlig sfär med tydligare gränser och kan lättare känna sig trängd än andra hundar, och när den känner sig trängd så tar den till hårdhandskarna för att få bort den andra hunden - den skäller, visar tänder och/eller gör utfall. Hundar som "tar till hårdhandskarna" för att få bort andra hundar behöver känna att matte/husse stöttar de i beslutet att inte vilja hälsa, de behöver bli visade andra vägar ut ur en trängd situation och bli uppmuntrade att använda andra signaler för att visa andra hundar att de inte vill umgås.
Om en hund kommer emot de och vill hälsa och dennes matte/husse inte gör något annat än släpper fram de hela vägen så måste den reserverade hundens matte/husse ta ett steg mellan och visa sin hund att "det är lugnt, jag tar hand om det här, du behöver inte fixa det själv". Ett annat sätt är också att visa sin hund att "vi behöver inte gå den vägen, kom vi går hitåt istället" och välja en annan gångväg som innebär att ens hund inte behöver möta den andra hunden.
Om den andra hunden skulle hinna hela vägen fram och man vet med sig att nu kommer ett utfall från min hund, ett utfall som man vet inte är mer än just ett utfall - ett sätt att få den andra hunden att backa -, så kan man låta sin hund göra detta utfall och direkt efter så visar man sin hund att "ok nu har du sagt ifrån, kom så går vi". Tyvärr krävs den ibland ett utfall för att den andra hundens ägare ska förstå att man menar det när man säger "min hund vill inte hälsa".
Valpar och reserverade hundar. Det är ingen bra idé att låta en valp komma nära en hund som är reserverad och inte vill hälsa eller som är mer än reserverad. Om man ser en valp komma emot en så kan man ropa "hallå! stanna upp en stund så vi kan gå in till sidan, min hund är inte så förtjust i andra hundar och jag vill inte att den skrämmer din valp". Valpägare brukar bli oerhört tacksamma över den här informationen och håller villigt tillbaka sin valp tills man ger klartecken att det är ok att passera.
Och här låter man inte hundarna passera varandra på mindre än 2 meters avstånd. Valpen har ingen personlig sfär (ännu) som vi måste ta hänsyn till och som den kan vilja vakta eller dyl, men det har den vuxna hunden och för säkerhets skull så ser man här till att valpen håller sig utanför denna sfär.
Det finns alltså enligt min erfarenhet olika typer av reserverade hundar: hundar som är reserverade och likgiltiga och helt enkelt inte bryr sig och som inte heller utgör någon fara för andra hundar, hundar som är reserverade och inte vill hälsa som kan uppvisa/ta till "aggressiva beteenden" när de blir trängda vilket de blir lättare än andra hundar, och hundar som är mer än reserverade och som av troligen för ägaren okänd anledningen har fått till vana att använda sig av "aggressiva beteenden" för att skrämma bort andra hundar.
Den första kategorin kan absolut få vara som de är. De andra två kategorierna går med långsam socialisering, relationsbyggande träning och kommunikation att få likgiltiga med tiden. Har man tur, d v s har man möjlighet att aktivt socialisera sin hund, så kan man få en hund som i vuxen ålder lär sig att umgås med andra hundar och njuta av det.
Socialiseringen av vår Lady kan tyckas ha tagit riktigt lång tid, men vi upptäckte först sent i Ladys liv (vid ca 8-9 års ålder) att det skulle kunna gå att vänja henne vid andra hundar. Innan dess hade vi helt enkelt tänkt att "det är bara sån hon är" och inte försökt alls. Och ju yngre en hund är, desto snabbare går socialiseringen.
Har du en hund som skäller på andra hundar? Som aldrig låter dig stå och konversera med andra hundägare? Tappa inte hoppet, det går att vända utvecklingen.
Den irländska varghunden finns i många olika färger såsom grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn, sandfärgad, gult eller röd fawn med vita tecken.
Fram till slutet av 1600-talet användes irländska varghundar i jakt på varg och hjort. Den irländska varghunden har troligen en sträv päls pga klimatet på irland som krävde att de skulle vara vädertåliga.
På 1500-talet krävdes att varje grevskap på irland hade 24 sådana här hundar för att skydda fårhjordarna från vargangrepp.
Den irländska varghunden försvann nästan men mot slutet av 1800-talet ville man bevara rasen och korsade in enstaka exemplar av Skotsk hjorthund, Borzoi och Grand danois och fick den stabila hund vi fortfarande har idag.
När det gäller den här hundrasens uppförande var det önskvärt att den var "som ett lamm hemma men som ett lejon vid jakt", vilket innebär att när den väl får en uppgift att utföra så gör den det med beslutsamhet och stor mod. En aktivitet som passar den irländska varghunden som handen i handsken om man vill engagera sig och tillgodose hunden jaktbehov är lure coursing.
Den irländska varghunden trivs i hemmets lugna vrå och älskar att få vara ute på långa promenader och få sträcka på benen. Den är avlad att arbeta på egen hand och passar därför inte så bra till lydnad och är inte den mest lyhörda hundrasen. Den jagar med synen och innan man har 100%-ig inkallning på sin hund bör man ha den i lina när den är lös på ängar och andra stora områden - en lång lina. En irländsk varghund ger allt den har en kort stund för att sen ta det lugnt och observera omgivningarna.
Den irländska varghunden är en utpräglad familjehund som hälsar besökande med ett vänligt sinnelag. Varghunden har, i likhet med andra vinthundar, sin stolthet och kan verka egensinniga. Varghunden är entusiastisk och ivrig men kräver att man behandlar den med omtanke och respekt. En varghund kan med stor fördel användas till att dra skrinda, pulka eller till skidtolkning på vintern, den kan också bära klövjeväskor under utflytker och vandring.
Varghundsägare är eniga om att varghundar är lika snälla som de är stora, att det avgudar barn och att de skulle offra sitt liv för sin familj.
När man uppfostrar en varghund bör man vara lugn, bestämd och konsekvent. Kom ihåg att den är egensinnig och inte går att pressa, annars kan den bli både stressad och nervös vilket kan ge oerhörda negativa konsekvenser med tanke på den här rasens fysiska storlek. Det allra viktigaste att lära en varghund tidigt är inkallning då den alltid kommer att behöva få sträcka på benen emmellanåt och du bör då kunna lita på att hunden lyssnar på dig när du kallar in den. Använd helst en pipa i inkallningen eftersom att varghunden gärna utnyttjar och bör få chans att utnyttja stora avstånd när den släppa lös.
Så småningom när allt i mitt liv fallit på plats, både ekonomin och tidsfördelningen, när jag vet hur jag kommer jobba och när jag har en inkomst jag kan lita på så kommer jag återigen att börja planera inför att skaffa hund. Men det är mycket som måste tas hänsyn till när man ska skaffa hund. Jag behöver inte bara veta hur jag ska fördela min tid och att jag har en stadig ekonomi, jag måste också veta att av den tid jag har så har jag tillräckligt med tid att lägga på min hund. Jag måste också veta att jag har den ekonomi som krävs inte bara för att betala försäkring, mat, (doggywalker) och annat i vardagen utan att jag har en ekonomisk buffert ifall något skulle hända. Tänk om min hund skadar sig eller blir sjuk och jag måste ta ledigt eller ordna med någon som kan ta hand om min hund medan den är sjuk? Det skulle gräva ett stort hål i min ekonomi och jag vill vara säker på att jag klarar av det. Det är så jag tänker.
Eftersom att jag är en aktiv person och kommer att vara en aktiv hundägare så kan mycket hända och att min framtida hund blir skadad på en kurs, i vardagen eller blir smittad av t.ex. kennelhosta av andra hundar är en realistisk risk.
Det idealiska vore att jobba med hundar på ett sånt vis att jag alltid kan ha min egen hund med mig; t.ex. att min hund kunde vara med mig på mitt hunddagis/hundcenter och även följa med på kurser. För mig är hund en livsstil och den dagen jag skaffar hund kommer jag vara villig att planera mitt liv runt min hund; jag kommer att prioritera hunden framför event och aktiviteter där inte hunden kan följa med. Hittar jag inte hundvakt så stannar jag helt enkelt hemma med hunden. Det är så jag ser på att ha hund.
Det näst idealiska vore att ha ett annat jobb i veckorna men ett sådant där min hund kan följa med, och sen ha kurser och enskilda träningar på kvällar och helger och då låta min hund följa med när det passar. Troligtvis skulle han/hon få stanna hemma när det är dags för enskilda träningar men följa med på kurser. Det var så Ladys liv såg ut; hon följde med på valpkurser, unghundskurser, skogsagility och hundmöteskurser. (Utöver detta så aktiverade jag henne hemma med Rallylydnad (sista 1 1/2 åren) och klickerträning.)
Det tredje alternativet, som är en aning troligare än alternativ nr 2, är att jag har ett deltidsjobb i veckorna där min hund inte kan vara med och att jag då rastar henne/honom innan och efter jobbet och sen har kurser och enskilda träningar på kvällar och helger och då får hunden följa med eller vara hemma, det som passar bäst just där och då.
Jag ser det som oerhört osannolikt att jag skulle impulsköpa en hund, oavsett om det är en blandras eller en rensraig hund från en registrerad uppfödare.
Visst kan det hända saker när man väl har hund som gör att man kanske måste omprioritera, man kan bli sjuk, bli tvingad att byta jobb, behöva flytta eller så kanske något annat händer som helt enkelt vänder upp och ner på livet - sånt vet jag alltför väl. Men jag vill iaf kunna gå in i mitt nästa hundägande och veta att jag har gjort allt för att förutsättningarna ska vara de bästa. Jag vill veta att jag har ekonomin som jag anser att jag behöver ha för att kunna ha hund. Jag vill veta att jag inte har för lite tid redan när jag skaffar min hund.
Så som ni förstår så lär det dröja ett tag innan jag kommer dela mitt liv med en hund igen, men så småningom så blir det så för hundar är en alldeles för stor del av mitt liv - de är min passion. Och att hjälpa andra med deras hundar; att få andra människor att förstå sina hundar och få de att kommunicera med sina hundar är meningen med mitt liv.
En av de vanligaste blandningarna som jag har haft på kurs (valpkurser och aktiveringskurser) är blandningen mellanBorder collie och Golden retriever. Liknande blandningar mellan Border collie och andra retrievers som Labrador och Flatcoated retriever har också förekommit och de blandningarna liknar i mångt och mycket den här blandningen eftersom att Golden, Labben och Flatten alla har gemensam avelsbakgrund och ursprunglig arbetsuppgift.
För att göra blandningarna lite krångligare så finns det ju jaktvarianter av alla dessa retrievers. På senare år har viss uppfödare riktat in sig mer på jakt än utställning och avlat mer på de egenskaper som rasen hade från början, och som även fortfarande är önskvärda för rasens fortlevnad och mentala hälsa. Det är just det sistnämnda som gagnats av denna avel, individernas mentala hälsa. Golden retriever är ett exempel på en ras som blev väldigt populär väldigt snabbt (t.ex. efter filmen Air Bud och Den långa vandringen-filmerna) och när en ras blir populär väldigt snabbt så blir efterfrågan större än den seriösa aveln kan tillgodose och för att citera föreläsaren på årets Adventure dog conference som talade om retrievrar: "man börjar avla på allt möjligt". Detta resulterade snabbt i mer lättstressade hundar och ett tag var det Golden retriever, en tidigare omtyckt familjehundsras, som toppade listorna över de raser som bet flest barn i Sverige. Skrämmande statistik, men inte alls förvånande. (I storbritannien blev Cocker spanieln populär efter Lady och Lufsen och snabbt var det just Cockern som toppade Storbritanniens listor över mest "aggressiva" hundar.)
Idag, nästan 15 år efter dessa filmer, så har alla oavstående retriever-raser en jaktvariant som jag rekommenderar att man riktar sitt intresse mot ifall man önskar dela sitt liv med en Golden, Flatte eller Labbe. "Utställnings"-varianterna har inte mindre jakt i sig bara för att de inte avlats på hundar som jagat eller gjort bra ifrån sig på jaktprov, de har inte heller mindre energi eller lägre behov varken fysiskt eller mentalt, de har helt enkelt bara avlats på hundar med en speciell färg och utseende (en utställningsgolden går lätt att känna igen på att de är kraftigare byggda och färgen går åt vitt snarare än guld och guldbrunt).
Jaktvarianterna anses mer lyhörda, mer lätttränade, mer samarbetsvilliga och har de egenskaper som rasbeskrivningarna utlovar - iaf seriösa rasbeskrivningar på respektive rasklubbs hemsida och i välrenommerade rasböcker.
Hur som helst så är det nog många som förstår att det sällan är dessa noga framavlade jaktvarianter med stabilast psyke som blandrashundarna har i sina stamtavlor. Det är väldigt viktigt att man läser på om raserna och gör sitt allra bästa för att tillfredsställa sin hunds behov på bakgrund av deras ursprungliga arbetsuppgifter och egenskaper.
Varför väljer man då en blandning av Border collie och Retriever?
De vanligaste svaren jag har fått på den frågan (kommentera gärna om just du har en hund av en sån här blandning och tänkte annorlunda) är att man vill ha en golden/labbe med lite mer fart i eller att man ville ha en border collie som kan vara lugn inomhus och som är lite mer lätthanterlig. Border collien är nog allmänt känd för att vara kvicktänkt, fokuserad och snabb och därmen ett bra val för t.ex. agility. Golden retriever är nog främst känd för att vara lugn inomhus, följsam och okomplicerad.
Detta är vad som syns utifrån när man inte har kunskapen om vad dessa raser egentligen kräver för att vara så fokuserade och lugna.
Border collien är allmänt känd (iaf inom hundinstruktörsvärlden) för att ha ett enormt motionsbehov, vara lätta att få upp i varv och svåra att få ner - helt enkelt eftersom att de inte är avlade att vara lugna som filbunkar utan avlade att klara av långa arbetspass där de hela tiden behöver vara på alerten i väntan på nästa vallningssignal.
Retrievrarna är alla avlade för att ha en bra på- och avknapp eftersom att den större delen av deras jobb är att lugnt vänta tills de får apportera fågeln (i vatten) som husse/matte har skjutit. Retrievrarna ska inte själva söka upp och driva ett djur utan är avlade attt vänta tills husse eller matte hittat och skjutit fågeln - sen ska den vattenapporterande fågelhunden (retrievern) söka upp fågeln och bära den tillbaka. De är avlade att lugnt följa sin förare tills de hör skottet och därefter ska de vänta tills föraren ger signal om att nu kan de sticka iväg och hämta fågeln.
Så vad har dessa raser för egenskaper och temperament?
Border collie
När ni kollar på nedanstående video med en vallande Border collie så lägg märke till hur stora ytor hunden vallar över. Både på Irland och Nya Zeeland där man vallar med Border collie är arelaerna så enormt stora så man förstår verkligen att hundarna behöver energi och ork att valla djuren och inte minst den mentala orken det krävs för att fokusera på arbetsuppgiften under så pass lång tid. Det är därför Border collies kräver sådan enorm aktivering varje dag. Man ser också väldigt tydligt i den här videon att hunden samarbetar med sin förare, och för att kunna göra det över så här stora avstånd är hunden extremt signalkänslig - vilket även märks i vardagen då alla vallhundar verkar ha en fallenhet för att veta vad husse/matte ska göra nästan innan man själv vet det.
Border collien är en ras som anses vara flera hundra år gammal och som är en utpräglad vallhund, det innebär att det är det enda den används till - det är denna ras enda urpsrungliga uppgift - sen har djuren de vallat varierat. En border collie kan valla både får, nötkreatur och andra djur. BC:n kom till Sverige på 1920-talet. Den är signalkänslig, har mycket lätt för att lära sig nya saker och vill vara sin förare till lags. Om en BC inte får sina behov tillgodosedda av sin ägare så finner den egna sätt att få utlopp för sin enorma energi, den kan bli enormt påhittig och hitta på fler hyss än Emil i Lönneberga. Den kan lätt bli stressad om den inte får arbeta och många BC hittar annat att valla om de inte får göra det med sin ägare; cyklar, barn, fåglar, joggare etc. Mycket av denna egna vallning kan misstas för aggressivitet mot andra hundar och människor. Och det är inte så konstigt om en BC kommer i konflikt med en annan hund, t.ex. i en rastgård, för att den andra hunden inte vill bli vallad.
Bc:ns låga stresströskeln behövs när den vallar, den måste ha full koll och kunna reagera snabbt. Men som icke vallande hund kan en BC ta ut sin stress på mycket annat och upplevas som väldigt intensiv och många omplaceras tyvärr som "problemhundar".
Border collien kan valla på två sätt, det ena kallas Eye och innebär att den har en intensiv blick som den till stor del kontrollerar flocken med. Det andra är Kroppsvallning som innebär att den använder kroppen i många snabba rörelser för att följa och valla flocken framåt. En del hundar vallar nära djuren och andra långt ifrån, många biter/nafsar djuren för att föra de framåt och detta nafsande ligger i Border colliens natur och är inget man försöker avla bort. Detta nafsande är något som Border collien kan utveckla på egen hand om den inte får valla.
Border collien passar under inga omständigheter som ren sällskapshund, den kräver en livsuppgift och det måste en ägare av Border collie kunna ge sin hund.
Idag finns det många sätt att låta sin Border collie valla; man kan låna får och valla och man kan låna ut sin hund så att den får valla. Man kan också lära hunden att valla andra djur, t.ex. om man har höns, änder eller gäss. Jag vet en Border collie som vallar kaniner hos en kaninuppfödare. (Samma familj har också en mastiff som vaktar kaninerna med sitt liv.) Man kan lära hunden att valla bollar (Treibball/Bollvallning) vilket jag personligen tycker är det bästa sättet för familjehunden att få utlopp för sitt vallande.
Border collien kan lyckas riktigt bra i lydnad, agility, rallylydnad och andra aktiviteter men man kan aldrig bortse från att man har valt en vallande hundras.
Border collien i korta drag från skk:s hundrasguide: Snabb, livlig, energisk och uppmärksam. Arbetsvillig som kräver en livsuppgift.
Golden retriever
Jag tänkte börja med att visa er en video med ett jakthundstest av Golden retriever. I bakgrunden ser ni även andra retrievrar, t.ex. en svart labrador som ger sig ut när Golden retrieven är klar med sitt prov. Lägg märke till hur hunden väntar vid husses sida genom alla skott och inte får ge sig ut förrän husse säger till och sen även dirigerar hunden i vilken riktning den ska först. Skotten ska i sig inte betyda något för hundarna, deras fokus ska ligga på husse och var fåglarna befinner sig. Klippet är ganska långt, så om ni inte vill se hela så spola fram till 1,40min och kolla till 2,50min.
Golden retrievern avlades fram i England och Skottland under sent 1800-tal som svar på en efterfrågan på hundar som var goda apportörer. Man använde nu en ny typ av gevär som inte behövde laddas mellan varje skott utan man kunde skjuta ett flertal fåglar efter varandra och behövde sen hundar som kunde samla in fåglarna. Den första golden retrievern var en gul valp ur en kull Wavy coated retrievers (föregångaren till dagens Flat coated retriever). Denna valp som fick namnet Nous parades senare med en individ ur den numera utdöda rasen Tweed water spaniel. Fyra valpar föddes varav två tikar sparades för vidare avel och utveckling av Golden retrievern. Förutom dessa två tikar användes hundar av raserna Labrador, Röd setter och fler individer ur Tweed water spaniel och Wavy coated retriever.
Under tidigt 1900-tal registrerades Golden retrievers som Flat coated retrievers och urskiljdes bara genom den ljusare färgen. 1913 fick rasen namnet Retrievers (golden or yellow) och på 1920-talet godtogs äntligen namnet Golden retriever. Under krigstiden låg aveln nästan nere och när den togs upp igen 1945 var rasen nästan helt delad i två olika typer - en nordlig och en sydlig. Den ena hade mer markanta drag och tunnare benstomme. På 1950-talet ansågs en av varianterna vara mer jaktinriktad.
1957 registrerades den första svenskfödde golden retrievern. På 1960-talet började man återigen blanda de två typerna vilket anågs gagna rasen oerhört och gjorde den mer stabil. Sen dess har rasen på senare år återigen delats i två olika typer varav en i vardagligt tal kallas Jaktgolden.
För att beskriva rasens egenskaper och temperament för jag bäst i att citera rasstandarden för Golden retriever: "Aveln har syftat till att skapa en ras med utpräglad apportering- och arbetslust, lyhördhet och intelligens samt följsamhet och vänlighet. Golden retrievern är följsam och intelligent med en medfödd arbetsförmåga. Rasen ska vara vänlig, tillitsfull och ha självförtroende."
En golden retriver har en inbyggd av- och påknapp, men den här knappen måste uppfostras fram - framhävas - under hela hundens uppväxt för att sen kunna njutas av när hunden är vuxen. Framför allt så har en golden väldigt lätt för att vara lugn inomhus, en gammal bekant till mig med en goldenhane brukade jämföra sin hund inomhus med en ryamatta, så lugn och tålig som han var inomhus. Rasen har dock ett ganska stort motionsbehov och ett behov av mental stimulans som de gärna vill att det tillgodoses utomhus. De är tåliga på så vis att de klarar de flesta väderlekar och gärna arbetar både i vatten, till skogs och på öppna fält alla tider på året.
En golden tycker som så många andra raser om att få känna sig nyttig och samarbeta med sin ägare, allra bäst trivs den när den får använda sin näsa och apportera. Att apportera är ett behov som man aldrig får bortse ifrån som ägare till en retriever, hunden kommer att bära vare sig du vill det eller inte. Många hundar ur dessa raser som jag har träffat på, främst goldens, som inte får apportera eller bära dagligen utvecklar istället problembeteenden där de biter sönder saker och biter när de hälsar istället för att få ha något att bära på. I flera fall vet jag att hundar har tagit tag i vuxna människors händer för att "hälsa med" och bära runt på när någon kommer på besök, översatt till ett barn som kommer blir detta då ett hårt tag i hakan, näsan eller håret - inte speciellt kul och missuppfattas ofta som aggressivitet mot barn när hunden egentligen är väldigt glad men inte vet hur den ska bete sig.
En golden är en allroundhund, vilket innebär att den kan aktiveras med väldigt många olika saker; allt från lydnadsdressyr till spår/viltspår och sök/kantarellsök eller agilty och flyball. Om man inte vill engagera sig på sån nivå kan man lära hunden att apportera borttappade föremål eller söka upp familjens barn i skog och mark - observera dock att det upphittade barnet måste ha något som hunden kan apportera så att inte hunden bokstavligen försöker apportera barnet.
Labrador retriever
När jag kollade på den här videon var ljudet efter, så skotten hördes när hunden redan var påväg mot fågeln, men naturligtvis kommer skotten innan fågeln är påväg ner och innan hunden släpps. I slutet hör man att ljudet är efter när man hör hussen kalla in hunden långt efter att hunden kommit upp ur vattnet.
Labradoren kommer troligtivis från Kanada där de användes för att dra in och förtöja båtar. Engelsmännen fascinerades av dessa goda simmare och apportörer och rasen kom till Engalnd i början av 1800-talet. I England korsades Labradoren med inhemska retrievers och 1903 godkändes Labradoren som egen ras och England anses vara dess hemland. Rasens popularitet ökade på 1970-talet och idag är den vitt spridd i hem och hus.
Labradoren är en jakthund som används efter skott, d v s den varken söker upp eller driver själv upp djuren som den sen ska apportera utan den används endast för att söka upp det skjutna djuret och sedan apportera det, ofta i vatten. Labradoren anses vara samarbetsvillig och dresserbar med stor arbetslust. Den är också vänlig och godmodig, stabil och tillgiven, formbar, tålig, relativt lugn och tystlåten med stor vattenpassion.
Idag är Labradoren oerhört populär i serviceyrken. Den används både som ledar- och servicehund och som narkotikahund. Många meriterar också sin hund på viltspår och använder den som eftersökshund. Den kan på god grund användas till lydnad och i andra bruksgrenar.
En Labrador ska vara social, glad, vänlig och snäll och spontan i kontakten med andra hundar och människor. Den är intellgent och följsam med en stor vilja att samarbeta och vara till lags. Labradoren är en motionskrävande ras som behöver en mental uppgift att utföra, vare sig det är att apportera dummies, söka kantareller, spåra eller söka upp personer. Att Labradoren vill apportera och bära går precis som med Golden retrievern aldrig att bortse ifrån.
Personligen anser jag att Labradoren är en aning mer lättstressad och mentalt krävande än en Golden retriever. Även Labradoren finns i en variant som kallas Jaktlabrador och i en variant där uppfödarna fokuserar mer på utseendet i aveln, däremot har labrador inte hittills (ta i trä) haft några problem med mental instabilitet eller opålitlighet och man kan därför välja den "vanliga" labradoren om man inte vill ha en labrador "med lite mer fart i".
Flatcoated retriever
Det var svårt att hitta någon bra video med en Flatte som apporterade, den här korta valde jag för att jag älskar den positiva energin och berömmet hunden får från publiken.
Flatcoated retrievern är också den en apporterande fågelhund. Den ska utstråla styrka utan att vara klumpig och spänst utan att vara gänglig. Den ska vara glad, öppen och lyhörd mot både familjen och andra människor.
Under andra hälften av 1800-talet bedrevs klappjakt på fasan i England och behovet av en apporterande fågelhund ökade, hunden skulle så snabbt som möjligt samla in det skjutna viltet. Individer ur rasen måste vara stabila för att klara pressen under skottlossning och lugna, tysta och stresståliga för att inte varna viltet eller störa jägarens koncentration. De måste vara snabba nog att springa ifatt en skadeskjuten fasantupp och uthålliga för att behålla sökintresset under en hel dags jakt. De måste vara lättlärda för att kunna samarbeta nära med sina förare och mjuka i munnen för att kunna bära viltet utan att skada det (gäller även Golden retriever och Labrador retriever). Jatktlusten måste förbli måttlig för att den ska kunna fokusera på sin uppgift i jakten.
För att få fram Flatten avlade man samman flera olika typer av hundraser; stående fågelhundar, spaniels, terrier, fårhundar och troligen även blodhundar. Flatten anses härstamma mest från St Johnshunden, "den lilla Newfoundlandshunden" (senare Labrador). Med St Johnshunden och engelska vattenspaniels fick vi den moderna Flatcoated retrievern.
Pointer och setter har använts i aveln för att förbättra stil, fart och sökmönster och fårhundar har använts för att förbättra dresserbarheten. Innan den fick sitt namn Flatcoated kom rasen ur Wavy-coated retrievern som också är anfadern till Curly coated retriever, Golden retriever och Labrador retriever.
1962 köptes den första Flatcoated retrievern in till Sverige från England för att bli den första hunden som kom att användas i den svenska Flatte-aveln.
Hur blir det då när man blandar Border collien med en av de ovanstående Retrieverraserna?
En Border collie och en retriever är långt ifrån lika. Det enda de har gemensamt är stor arbetslust, energi och uthållighet. Dessa tre ord får man inte glömma om man har en hund av den här blandningen. Förhoppningsvis och troligtvis får man en hund med enorm samarbetsvilja och då gäller det att dra nytta av den och ge sig in i något som passar hunden oavsett om just den hund man har dras mer åt vallning eller mer åt apporteringen.
Border collien är en hund som har fokuseringen på topp hela tiden, som behöver en uppgift som kräver väldigt mycket av den medan en retriever är en hund som är van att vila emellanåt och bara vänta. En border collie vallar ofta med munnen och tänderna medan en retriever ska ha mjuk mun för att kunna apportera skadeskjutna och döda djur utan att ha sönder benen i dess kropp. Alla dessa raser kan arbeta hela dagar men BC:n kontra retrieverns fokus ligger på helt olika ställen och deras arbetssätt är helt olika. Border collien ska själv driva djuren och ha fokus på djuren och även på föraren. Retrievern ska aldrig driva djuret utan ha mest fokus på sin förare och sen söka upp det skakade/dödade viltet för att bära tillbaka det. Dessa raser har avlats på helt olika delar i jaktkedjan. Border collien driver och driver och driver medan retrievern hämtar hem bytet.
Blandar man dessa raser kan man få en hund som mest lutar åt vallande eller en hund som mest vill apportera, har man otur får man en hund som vill göra allt - söka, driva och hämta hem; något som blir en aning svårare att tillgodose, åtminstone i en och samma kedja. Oavsett fokus så får man en hund som kommer att vilja använda munnen på ett eller annat sätt så mina rekommendationer är att tidigt lära hunden att bära olika föremål - bära utan att bita, och att man tidigt tar reda på vad hunden tycker mest om att göra. Border collien i filmen ovan är bara 19 månader gammal och kan redan valla så dessa hundar utvecklas väldigt snabbt och hänger man inte med kan den själv hitta något att valla och det är mycket svårare att lära av en hund med ett beteende än det är att styra in den på rätt val i unga år.
När jag har fått dessa blandrashundar på kurs så har det gemensamma varit att de vill så mycket men kan inte lugna ner sig tillräckligt mycket för att lyssna och följa. Och kom ihåg att det spelar ingen roll om din hund är 50% BC och 50% retriever eller har mer av den ena än den andra i sig. Även 25% BC och 75% retriever kan bli en hund som fullt ut beter sig som och har behoven som en BC har. Oavsett procentandel Bc så är min erfarenhet att just den låga stresströskeln är något som lyser igenom. Det man absolut måste jobba mest med under hundens uppväxt är dess av- och påknapp och man måste själv vara lyhörd och snabb i vändningarna så att man hinner uppmuntra hunden när den gör bra val och i princip omöjliggöra dåliga val. Utsätt inte hunden för situationer där den kan misslyckas eller välja en annan väg än den du finner önskvärd.
Border collien i hunden gör att hunden behöver så enormt mycket stimulans och till skillnad från retrievern som är avlad att vänta och ta det lugnt är border collien svårare att t.ex. ensamhetsträna. Börja med det så tidigt som jag rekommenderar, d v s vid 4 månders ålder, så att du inte får en hund som gnäller och ylar om den inte får följa med in på toaletten. Border collien är en av de raser som har lätt att utveckla separationsångest i och med att den är avlad att alltid arbeta tillsammans med sin förare. Lämnas den ensam längre stunder och inte har fått ordentlig aktivering/stimulering innan hittar den lätt på egna hyss; alltifrån att tugga sönder möbler och tömma kylen till att möblera om och "rensa" i garderober och tvättkorgar.
Lydnad, rallylydnad, agility, hjälpa till hemma (tränas med klicker; tända släcka, öppna stänga osv), apportering & flyball, bollvallning, sök, spår är alla aktiviteter man kan prova på med sin bc/retriever-blandning. Du kommer med största sannolikhet få en väldigt lättlärd hund som lär sig ett nytt trick på 20 minuter så uppfinningrikedomen bör vara stor hos ägaren och även viljan att utveckla en och samma aktivitet så att hunden känner att den lär sig "ett yrke" och får en livsuppgift.
Ingen av raserna är utpräglad vakthund men border collies kan vara aningen reserverad mot både människor och andra hundar, något som kan missuppfattas som "aggressivitet" hos hundar som inte får tillräcklig med stimulans. Ett typiskt scenario med detta som problembeteende kan se ut såhär: din hund vill inte hälsa och försöker få bort personen/hunden som kommer för nära, detta fungerar men när personen/hunden försvinner bort för fort så triggas hundens vallningsinstinkt och hunden sätter efter och vallar personen hunden genom att nafsa i hasorna. En människa kanske skriker till och skrämmer iväg hunden men en annan hund kanske blir förbannad och tar detta som konfliktsökande och slagsmål utbryter. Och eftersom att en border collie måste besitta ett visst mått med mod för att kunna valla stora nötkreatur eller upphetsade djur riktar gärna en understimulerad individ sin energi dit den kan och tar då ut sin frustration på den andra hunden.
Jag inser att det kan se ut som om jag fokuserar väldigt mycket på de negativa sidorna av hundens egenskaper och på eventuella problembeteenden, men det är för att jag vill belysa hur viktigt det är att läsa på om sin ras och sen faktiskt också engagera sig så mycket som hunden kräver när det gäller tid och aktivering - rätt typ av aktivering.
Det är så oerhört vanligt att border collies understimuleras eller felstimuleras och det är så oerhört vanligt att ägare till blandningar med border collie tror att alla hundens "negativa" egenskaper automatiskt dämpas bara för att man blandar den med en ras som är avlad att kunna vara lugn. Så därför vill jag också belysa att så inte är fallet; en blandrashund är en kompott av så många olika egenskaper och behov och kan i bästa fall, med mycket engagemang och träning bli en hund som besitter de bästa egenskaperna från båda/alla världar. Med alla blandashundar måste man besitta kunskap och målmedvetenhet, man måste kunna skönja de olika egenskaperna i tid och kunna dämpa och främja det man vill och ha ett tydligt mål i sikte; vilken typ av hund man själv vill att ens hund ska utvecklas till, och man måste kunna justera det målet när hunden visar nya egenskaper men utan att förlora sin målmedvetenhet.
Cavalier king charles spanieln finns i de ovan sedda färgerna Ruby (helröd), Blenheim (röd och vit), Tricolore (trefärgad) samt black and tan (svart med röda tecken) vilken inte finns med på bilden.
Cavalieren är den klassiska familjehunden, det är den absolut vanligaste rasen jag rekommenderar till familjer. De är lättlärda, vänliga, uthålliga och älskar soffmys. En cavalier älskar allt som en familj hittar på; allt från långa skogspromenader eller pulkaåk till fredagsmys i soffan. Vissa cavalierer som jag har stött på när jag hållt kurs eller haft promenadträffar har haft lätt att ta till skall. De kan skälla när de går i koppel och inte kan uttrycka sig ordentligt med kroppen - de har ju de där långa öronen och "sorgsna" ansiktsuttrycket som kan göra det svårt för de att kommunicera med med andra hundar. De kan också skälla när de lämnas ensamma i en bil eller hemma. Men det förstnämnda går att träna bort väldigt tidigt genom att man observerar sin hund och främjar/uppmuntrar andra kommunikationssätt så att de slipper ta till skall.
När det gäller att vara ensam så går det ju alltid att träna bort, det bästa är naturligtvis att göra det tidigt så att hunden aldrig lär sig ovanan att skälla, d v s man gör hunden trygg redan från början. Cavalieren är som tempelhundarna på så vis att de tycker om att ha utsikt och uppsikt, så de känner sig genast lite tryggare hemma om de får möjlighet att se ut genom ett fönster.
Cavalieren, eller snarare dess anmödrar, har varit sällskapshund ända sen 1500-talet. Sen dess har den under perioder även använts till jakt och precis som med de flesta raser förekommer det individer där jaktinstikten är starkare. Cavalieren kan med fördel aktiveras med kantarellsök, spår och personsök om jaktinstinkten skulle göra sig påmind. Den kan t.ex. läras att spår upp och hitta barnen i familjen på gemensamma skogspromenader. Lär man den sen också att bära olika föremål (på vägen hem från skogen eller stranden) så är cykeln komplett och hunden känner att den har gjort ett jobb väl utfört.
För den som vill vara aktiv passar en cavalier även till både lydnad, rallylydnad och agility. Den följer gärna med överallt och det finns inte mycket en cavalier inte tycker om att göra eller inte kan läras att göra.
Under 17- och 1800-talen blev cavalieren mindre populär och fick ge plats åt bl.a. mopsen som sällskapshund. I början av 1900-talet avlades den nuvarande Cavalier king charles spanieln åter fram i England, ur rasen King charles spaniel. Man tog de valpar som ansågs ha för lång nos för att uppfylla standarden hos King charles spanieln och avlade på. Så sent som 1945 blev Cavalieren godkänd som egen ras av Engeska kennelklubben.
Hälsa
Cavalieren kan likt andra raser råka ut för ett flertal sjukdomar, vissa genetiska och vissa inte. De sjukdomar som rasklubben hållen koll på heter Trombocytpeni, Syringomyelia (SM), Episodic falling syndrome (EFS), Curly coat syndrome (CCS) För bästa information om de sjukdomar rasen riskerar att få så gå in på Cavaliersällskapets hemsida och läs och om ni letar valp så se till att ni läst på så pass att ni vet vilka frågor ni ska ställa om avelsdjurens hälsa och uppfödarens hälsomål.
Cavalieren anses vara en förhållandevis hälsosam ras, bortsett från blåsljud på hjärtat som drabbar 20-30% av hundarna efter fem års ålder och upp till 90% av hundarna efter 10 års ålder. Man räknar, tyvärr, med att 40-50% av hundarna dör av hjärtsvikt. Och eftersom att cavalieren är en såpass vanlig ras numera så räknas man med att var fjärde hund som dör eller avlivas pga hjärtsvikt i sverige är en Cavalier.
Det kan finnas många anledningar till varför man behöver sälja sin hund. Man kanske har fått nya arbetstider som inte är förenliga med hundens behov. Jobbar man t.ex. natt eller obekväma tider kan det vara svårt att hitta någon som kan ta hand om hunden när man jobbar. Familjen kan splittras på olika sätt, genom skilsmässa eller genom att barnen flyr boet och ingen länge vill eller har möjlighet att ge hunden det den behöver.
Här vill jag betona att de flesta hundar klarar av delad vårdnad. Om familjen splittras men kan komma överens om att ha hunden olika dagar/veckor så kan det vara det bästa för hunden så att den får behålla sina familjemedlemmar. Det kan vara tufft för hunden i början, och den kan lida av separationsångest. Märker man att hunden har svårt att anpassa sig - jag har haft en husse berätta att hans hund grät hela veckan han hade hunden och sen lagom till det var dags att gå till matte igen hade hunden lugnat sig och vise versa - så får man ta ställning till om de är bättre att hunden kommer till ett nytt hem eller om bara den ena parten ska och har möjlighet att ta hand om hunden. Som jag nämnde i inlägget om separationsångest hos vuxna hundar så har vissa raser lättare att utveckla detta än andra och vissa raser anpassar sig lättare till nya situationer än andra. Men mycket beror också på hundens uppväxtmiljö.
Om man nu har bestämt sig för att det bästa för hunden under rådande omständigheter är ett nytt hem så är det viktigaste av allt att man är ärlig. Det är klart att man kan sätta ut en lockande annons med en söt bild, men då får man också sålla ordentligt mycket bland alla möjliga typer av intressenter och man måste ändå vara ärlig i samtalen med dessa. Om man istället är ärlig redan från början så är chansen större att man bara hör från människor som faktiskt kan ge hunden vad den behöver och man minskar risken för att hunden råkar ut för samma dilemma en gång till.
Om man t.ex. måste sälja hunden för att man får barn och det inte visade sig vara förenligt av en eller annan orsak och om man är ärlig med att hunden inte passar i en småbarnsfamilj så minskar man risken att hunden senare måste byta hem igen. På samma sätt är det om man är ärlig med att hunden har vissa problem, kanske är det en tik som inte går ihop med andra tikar. Om man är ärlig med exakt vilka problem hunden har slipper man att hunden blir sedd som "aggressiv" och i värsta fall avlivas av de nya ägarna i ett senare skede. Ärlighet varar längst.
Provperiod
Precis som för köparen är det skönt för säljaren med en provperiod. Om du som säljare ger de nya ägarna en provperiod så hinner du få feedback och säkerställa att du valt rätt hem åt din älskling. En provperiod går oftast till så att de blivande ägarna betalar en del av summan (om pengar är inblandade) när de tar med sig hunden hem. Huruvida säljare och köpare har kontakt under provperioden är upp till var och en, men framför allt så bör säljarna se till att vara tillgängliga ifall köparna behöver ett bollplank eller tips och råd. Sen när provperioden är slut så kan köparna välja att lämna tillbaka hunden, men detta ska inte komma som en överraskning för säljarna utan köparna har förhoppningsvis hört av sig tidigare om eventuella problem. Problem som kan uppstå hos köparna är t.ex. att den dagmatte/dagverksamhet de tänkt sig inte fungerade och dyl. Efter provperioden kan som sagt köparna lämna tillbaka hunden om de känner att det inte fungerar, men annars så ses man, skriver på alla papper som behövs och köparna ger säljarna resterande delen av köpsumman (om pengar är inblandade).
För hundens skull så rekommenderar jag att hunden inte följer med på denna träff om inte köparna har ångrat sig. Det kan vara väldigt förvirrande för hunden att återse sin gamla ägare/familj.
Även efter provperioden bör köparna känna att säljarna finns tillgängliga om något skulle uppstå. Även om det inte längre handlar om att ge tillbaka hunden vad som än skulle hända så kan köparna behöva information emellanåt. Det kan handla om allt från sjukdomshistorik (de första ägarna har troligtvis en viss information om hundens uppfödare och föräldrar mm som kan behövas) till "Hunden skäller på jultomten, har det hänt förut?" - "Ja, hans/hennes första jul blev han kanske lite skrämd, han skällde och skällde och vi fick stänga in honom i sovrummet med lugn musik tills tomten hade gått." Om det är en tik kan det t.ex. handla om tidigare skendräktighet osv.
Om man vill gå kurs med sin hund kan det vara bra att kunna kontakta de tidigare ägarna och få veta om de har gått någon kurs innan, hos vem och vilka typer av metoder som använts för att hantera vissa problem.
Så, som säljare bör man vara ärlig och redo att behålla kontakten, men man ska också vara tydlig med att fortsatt kontakt endast betyder tips och råd och inte dagligt "hålla handen" eller att man kan ta tillbaka hunden. Däremot kan det som första ägare vara skönt att få veta ifall problem uppstår så att hunden behöver byta hem igen, så att man kan följa hunden och få veta att den får det bra. Men det är förstås upp till var och en att komma överens om.
Om du har en renrasig hund
Om du har en renrasig hund från en seriös uppfödare och finner att du måste omplacera din hund så är första steget att ta kontakt med uppfödaren. Uppfödaren lägger då troligtvis ut din hund på sin hemsida och tar även kontakt med rasklubben och talar om att en hund måste omplaceras. Om du har en okastrerad hund med önskvärda linjer eller om du har bra resultat i någon rasspecifik hundsport/jaktgren så kan det mycket väl hända att en annan uppfödare eller en ägare av en eller flera andra hundar av samma ras hör av sig och vill ta emot din hund. Om din hund är ung är den lättare att omplacera än en medelålders, men en gammal hund kan också vara förhållandevis lätt att hitta ett hem åt. Kanske finns det någon med andra hundar av samma ras som vill ge din hund en gyllene ålderns höst.
Har du en blandrashund
Med en blandrashund kan det vara aningen svårare att veta hur man ska gå till väga. Det bästa tycker jag skulle vara om man gick via vänner och bekanta men man kan också ta kontakt med hundmänniskor såsom den instruktör man gått hos tidigare som kan som utomstående person uppskatta och beskriva hundens personlighet. Det kan t.ex. kännas skönt att kunne ge en referens till de som är intresserade av hunden som också kan ge eventuella köpare råd om just denna rasblandning och just denna hund.
På internet, inte minst facebook, finns det ett flertal forum för blandrashundägare och där kan man lägga ut en "annons" eller en vädjan om hjälp från andra personer med blandrashundar. Med en blandrashund kan det också vara en fördel att ta hjälp av en förmedlare, en seriös organisation eller förening, som kan hjälpa till med placeringen av din hund. Observera att jag nu menar förmedlare som hjälper dig men att hunden under tiden bor kvar hemma hos dig, till skillnad från om man akut måste göra sig av med sin hund och vänder sig till t.ex. hundstallet eller polisen.
Att annonsera
Om man väljer att annonsera ut sin hund, oavsett var, så välj en bild som ger intressenter ett helhetsintryck istället för en bild med ett par söta ögon som ingen kan motstå - t.ex. om du har en blandning med polarhund så ta en helkroppsbild på din hund när den drar något eller springer bredvid cykeln. Genom att visa en sån här bild på hela kroppen och på en aktiv hund så ger du en ärlig bild av din hund och vad den behöver och tycker om att göra. Har du en hund som gillar att simma i varenda pöl så ta ett foto på hunden när den kommer upp ur vattnet och fortfarande är blöt och har en boll/dummie i munnen.
Ge sen en korrekt beskrivning av din hund när det gäller både storlek, mentalitet och behov.
En bra beskrivning kan se ut som den nedan som jag hittade på blocket.
Storleken anges här genom att de nämner att det är en schäferblandning, men de skulle också kunna ange vikt eller mankhöjd eller iaf skriva att hon har samma storlek som en schäfer. Om ni klickar på texten och kommer till annonsen kan ni se att bilden ger ett hyfsat bra intryck av hur hunden ser ut men jag skulle velat att hunden stod upp så att man fick se kroppsbyggnaden. Det står klart och tydligt att hunden har mycket energi och behöver ett hem där hennes behov tillgodoses, man kan också mellan raderna läsa att man i början kan behöva fokusera på koppelträning (vilket indirekt innebär relationsbyggande och kontaktträning som iofs är självklar oavsett vilken omplaceringshund man väljer). Hunden i annonsen är 7 månader gammal vilket innebär att den inte är fullvuxen och kommer lägga på sig en hel del muskler och vikt, det innebär också att lekfullheten snart kommer att bytas ut mot trots och att man som ny ägare måste ha styrkan både fysiskt och mentalt att vara konsevent i sin träning. Pga åldern skulle jag inte anta att denna hund alltid kommer att komma överens med andra hundar, hon har fortfarande "puberteten" kvar att genomgå - men om det som texten beskriver är korrekt så innebär det förhoppningsvis att de nuvarande ägarna har lagt en bra grund för socialiseringen och att om hon får fortsätta träffa lugna vuxna hundar så kommer hon med största sannoliket bli lätthanterlig på den fronten.
Det allra bästa med den här annonsen, som jag hoppas säljarna är seriösa med, är den slutliga vädjan om att man vid intresse mailar information om hur ens liv och familj ser ut. Dessa säljare är nog inte bara väldigt måna om sin hund och dess framtid utan troligtvis också både kunniga och seriösa.
Så i en annons se till att ha med en bild som ger ett helhetsintryck, var ärlig med storleken och eventuella problem (som koppelgåendet i annonsen) och beskriv hundens personlighet med ord och uttryck som är så objektiva som möjligt. Nämn gärna hur hunden går ihop eller inte med andra hundar, barn eller om den har tidigare erfarenhet av andra djur som katt, kanin, lantdjur mm.
När ni sen har fått intressenter på eran hund så fråga hur mycket de vet om de raser som ingår i er rasblandning, eller om den ras som er hund är av. Vet de ingenting alls och är ändå redo att köpa en hund så kan det tyvärr betyda att de inte heller har något intresse av att ta reda på vilka din hunds rasspecifika behov är eller överhuvudtaget tillfredsställa dom. Välj helst ett hem hos någon som kan något om rasen. Om du tycker att du hittat riktigt bra människor så ge de information om rasen och om din hund, be de läsa igenom det ordentligt och ring sedan upp de och fråga frågor så att du vet att de faktiskt läst materialet och fråga sen hur de har tänkt att hundens liv kommer se ut.
I lördags var det dags för Hundstallets julmarknad vid deras lokaler i Åkeshov. Hundstallet är en omplaceringsorganisation för hund och katt. När jag var barn och vår familj var på jakt efter vår allra första gemensamma hund så var vi bl.a. på hundstallet och anmälde intresse. Hundstallet tar emot hundar som lämnas in av privatpersoner men den största andelen av hundarna de placerar är hundar som kommit dit i samband med omhändertagande av polisen.
På julmarknaden kunde man handla julgodis och andra julprodukter till förmån för hundstallet, man kunde också köpa koppel, selar och halsband. På plats fanns personer som arbetar på hundstallet och som var villiga att svara på frågor och ta emot anmälningar från människor som är intresserade av att ta emot en omplaceringshund i sitt hem. På plats fanns också Djurambulansen som villigt gav ut information om sin verksamhet.
Djurambulansen
Julmarknaden kryllade av människor, men även av hundar. Det fascinerade mig något otroligt hur duktiga alla hundar var på att klara av trängseln och att stöta på alla andra hundar nos mot nos titt som tätt. Det fanns ett enstaka par hundar som gjorde sina röster hörda emellanåt, men jag förstår de.
Det här är inte ens 10% av de hundar som besökte marknaden
Ser ni den söta julhunden i bakgrunden?
Utomhus fanns försäljnings- och matstånden och personer man kunde fråga frågor och prata med men där fanns också två Berner sennenhundar som drog barn i vagn, en riktigt rolig upplevelse verkade alla barnen tycka.
Inne på hundstallet kunde barnen gosa med några f.d. hundstallshundar i en "goshörna". I goshörnan mös barnen med två franska bulldoggar, en brun labrador och en italiensk vinthund.
Inomhus hade de satt upp lappar längs väggarna med intressant information:
*På ett år använder hundstallshundarna ca 300 läderkoppel
*Ca 19 000 leksaker används av hundstallshundarna på ett år
*2011 gick det åt över 7 ton (!) hundmat
*2011 gick det åt ca 1 1/2 ton hundgodis
*Hundstallet förbrukar ca 75 000 bajspåsar på ett år
*Hundstallshundarna får tillsammans ca 3600 promenader på EN månad. På ett år blir det ca 43 200 st!
*2011 fick 182 hundar ett nytt hem genom hundstallet
*Det tar i snitt 84 dagar för AmStaffblandningar att få ett hem. För övriga raser tar det 31 dagar.
*91 bortsprungna hundar kom hem via Hundstallet 2011. 37 hundar eftersöktes aldrig...
(Det innebär att totalt 128 bortsprungna kom till Hundstallet 2011.)
*2011 kom 189 hundar omhändertagna för vanvård till Hundstallet. 141 av de fråntogs sina ägare. (Mellan raderna kan sen läsas att inte alla kunde räddas och placeras om, tragiskt.)
*I snitt har hundstallet 40 hundar i månaden i stallet
*2011 passerade 465 hundar Hundstallets dörrar
(Jämför det med siffran för hur många som får nya hem på ett år...)
*Veterinärbesök och mediciner kostar i snitt 1425 kr per hund
Bilderna med all denna information fick mig verkligen att vilja bidra till deras verksamhet. I år har jag av ekonomiska skäl inte kunnat vara medlem i Hundstallet (trots att det bara kostar 190kr/år) men nästa år blir detta av högsta prioritet bland de välgörenheter jag överväger att stötta.
Kulmen på julmarknaden kom när det var dags för Hundparad. Jag vet inte om alla hundstallets hundar för omplacering mederkade i paraden, men bra många var de. Raserna varierade från stora schäferblandningar och siberian huskys till staffar av olika storlekar och små chihuahuor och andra små blandrashundar.
Jag filmade paraden men tyvärr har jag inte lyckats ladda upp videoklippen så de kommer (förhoppningsvis) i ett senare inlägg när jag har lyckats ladda upp de till YouTube.
