Delad vårdnad av hund, del 3 - Familjen splittras och hunden följer med barnet

Som jag skrev i första och andra inlägget i den här serien så finns det många anledningar till varför man väljer att ha delad vårdnad om hunden. I det här inlägget ska jag ta upp något som jag har stött på och som inte alltid är så lätt för någon, nämligen att en familj splittras när barnen fortfarande är i skolålder och hunden följer med barnet fram och tillbaka mellan föräldrarna.

Det kan finnas flera anledningar till varför man beslutar att hunden ska följa med barnet:
1. Hunden införskaffades för att det var barnet som ville ha hund och även i denna nya livssituation får barnet det största vardagliga ansvaret (kom ihåg att det alltid är föräldrarna som har det yttersta ansvaret för hunden).
2. Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan och föräldrarna har låtit hunden finnas där för barnet och följa med fram och tillbaka och sen har det fortsatt så.
3. Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden heltid och man löser det genom att "ge hunden till barnet".
4. Det ovanligaste alternativet - Hunden har tagit skilsmässan svårt och tagit sin trygghet hos barnet och föräldrarna har låtit det ske och sen har det fortsatt så.

Barnet ville ha hund och får fortsätta ta det största ansvaret även efter skilsmässan
Det här kan kännas naturligt och självklart och visst är det jättebra för både barn och hund att ha en annan individ att ty sig till, men det gäller att inte lägga för stort ansvar på barnet som redan har det svårt i och med familjeseparationen. Och för hunden kan detta innebära att dess klippa i tillvaron helt plötsligt vacklar och situationen kan bli jobbigare än väntat. Vissa barn kan finna just trygghet i att allt iaf är som vanligt mellan hen och hunden och de dagliga rutinerna och allt kul de har ihop blir något att hålla fast vid för att få vardagen att fungera.
Medan andra barn inte alls orkar vara konsekventa längre och vacklar i alla rutiner; promenader, mat och uppfostran av hunden. Det är inte alltid så lätt att själv hålla fast vid sina rutiner när världen vänds upp och ner.
Har man ett barn som i det första fallet som finner trygghet i rutiner och ansvar så bör man naturligtvis låta det fortsätta, med ett öga öppet...
Har man istället ett barn som inte orkar, så får man som förälder se den sanningen i vitögat och hjälpa barnet, utan att skuldbelägga barnet överhuvudtaget. Risken finns nämligen att man hamnar i en ond cirkel där barnets brist på ork och föräldrarnas tilltro till att barnet kan hantera hunden leder till s.k. problembeteenden hos hunden. Hunden kan börja med sånt som man trodde att man för länge sen var av med; skällande, slyngelbeteenden, bli svår att lämna ensam osv.

Barnet har tytt sig till hunden under skilsmässan
Här kan det se ut precis som i stycket ovan, att barnet antingen har hittat en klippa i hunden och båda mår bra av det, eller att barnet tytt sig till hunden för att allt annat är upp och ner. I det första fallet ser jag inget fel i att låta det fortgå, med ett öga öppet. I det andra fallet tycker jag att man ska ta ett steg tillbaka och se efter hur båda upplever detta, mår hunden bra av denna nya relation mellan hen och barnet? Om hunden uppvisar nya beteenden eller har lagt sig till med nya eller nygamla olater så kan det mycket väl vara stressrelaterat i en situation som denna, och det ligger då på föräldrarna att se över situationen.

Ingen av föräldrarna har tid att ha hunden på heltid och hunden får följa med barnet
Förhoppningsvis har man valt detta för att barnet har ett stort hundintresse och engagerar sig mycket i hunden. Och förhoppningsvis är inte anledningen till att man gjort detta val att ingen av föräldrarna kan tänka sig att släppa hunden till den andra partern.
Har man valt detta alternativ för att ingen av föräldrarna kan tänka sig att skiljas från hunden, i så fall så ber jag er att gå tillbaka till Del 1 i den här serien och läsa det inlägget en gång till.
Har barnet ett såpass stort hundintresse och har fäst sig så vid hunden att man är villig att dela ansvaret med den andra partern för barnets skull så är det en helt acceptabel lösning så länge både hund och barn mår bra av det. Om barnet visar tecken på att inte orka så får man ha ett öga öppet och vara beredd att ändra på situationen om det skulle behövas.
Om hunden visar tecken på att inte må bra av situationen så får båda parterna sätta sig ner och bestämma hur problemet ska lösas, därfter sätter sig båda föräldrarna ner med barnet och förklarar hur hunden mår, varför och vad som bör göras för att hunden ska må bättre. Kanske behöver hunden omplaceras, kanske måste man komma överens om att hunden får bo hos den ena föräldern och att barnet träffar hunden bara när hen är hos den föräldern.

Mycket när det gäller hundens välmående har att göra med hur rutinerna ser ut. Om hunden får ha kvar så mycket av sina rutiner som möjligt och om man formar nya så fort som möjligt och sen är konsekvent så är det det bästa. Om hunden t.ex. går på dagis eller är hos en dagmatte på dagarna så låt de rutinerna finnas kvar och fall inte för frestelsen att låta barnet hämta hunden tidigare eller hålla hunden hemma när barnet är hemma från skolan. Jag säger inte att det alltid är fel att låta barnet ha hunden hemma, men om hunden tydligt visar att den behöver fasta rutiner så håll fast vid hundens rutiner.

Hunden har tagit skilsmässan hårt och tytt sig till barnet
Precis som ovan när det är föräldrarna som vill att barnet ska ha ansvar för hunden så måste man i första hand se till att barnet har intresse nog och mår bra nog att hålla fast vid rutiner och engagera sig så mycket i hunden som hunden behöver. Faran med att lösa hundens ångest över situationen på det här sättet är att barnet, beroende på ålder och tidigare engagemang, kanske inte är redo att axla ansvaret för de problem som kan uppstå. Klarar barnet att hantera situationen om hunden tar ut sin oro och ångest på andra hundar, andra människor eller dyl? Klarar barnet av att hantera situationen ifall hunden åter beter sig som en ouppfostrad unghund för att den egentligen inte mår bra?
Ofta är det bästa att faktiskt inte låta hunden ty sig till barnet alltför mycket, istället ska föräldrarna här engagera sig mer i hunden och ge hunden mer av sin tid - inte nödvändigtvis till aktivering utan kanske bara för att umgås i soffan eller på härliga kravlösa långpromenader.
Mår hunden dåligt och börjar uppvisa problembeteenden och helt tydligt inte klarar av den nya situationen får man helt enkelt se över det beslut man tagit. I vissa fall, dock inte så ofta, mår hunden såpass dåligt att det är bättre att den får ett nytt stablit hem. Eller så kanske hunden behöver tid att anpassa sig och bör få bo hos bara den ena föräldern tills alla i familjen funnit sig tillrätta. Det kan ta 3-6 månader för en hund att anpassa sig till en ny livssituation. Det går fortare om man tillgodoser hundens alla behov; t.ex. fysiskt och mental simulans, behovet av fasta rutiner och konsevent handlande från ägarnas sida samt sällskap och behovet att få ha kvar sina relationer med andra människor och hundar i sitt liv.

Om ni har frågor i ämnet så hör gärna av er till mig via epost: camilla.stefansdotter@gmail.com

/Camilla

Delad vårdnad av hund, del 2 - Barnet vill ha hund efter att föräldrarna har separerat

Som jag skrev i det förra inlägget i den här serien så finns det många anledningar till varför hundägare bestämmer sig för att ha delad vårdnad om hunden. I det här inlägget ska jag ta upp något som jag stött på flera gånger, nämligen när ett barn med skilda föräldrar får hund och hunden följer med barnet fram och tillbaka mellan föräldrarna.

Det är jättebra för barn att ha hund i familjen. Hunden kan ge stöd, öka/stimulera den sociala kompetensen och förgylla barnens liv på många olika sätt. Har man ett barn som är intresserad av agility, rallylydnad eller någon annan hundsport eller kanske utställning och frisering så kan hunden lära barnet tålamod, engagemang, uthållighet och inte minst öka barnets självförtroende och självkänsla.

Barnet vill ha hund när föräldrarna är separerade/skilda
De fall jag har stött på där ett barn har en hund som följer med fram och tillbaka mellan mamma och pappa har varit lyckade. Det allra mest lyckade är när hunden kommit in i familjen som valp och redan från början fått förstå och växa upp med att det är såhär livet ser ut: min lillmatte/lillhusse är min trygghet. Av flera skäl så tycker inte jag att man ska skaffa en vuxen hund när ett barn ska ha det största ansvaret (det yttersta ansvaret ligger alltid på föräldrarna) i vardagen. Med en vuxen hund vet man inte vad den har varit med om tidigare och man vet inte hur den kommer att reagera i olika situationer och man kan med andra ord utsätta barnet eller dess kompisar för onödig fara. Det är också större risk att barnet tröttnar om den har fått en vuxen hund vars olater kan vara svåra att få bukt med. Det är dessutom alltid bättre för barnet att få vara den som lär in något nytt istället för att behöva kämpa med att lära om för att något gått fel eller håller på att gå fel. Undantaget kan vara om man tar över en äldre hund.

Är du separerad eller skild? Vill ditt barn ha hund? 
Den allra första frågan du måste ställa dig är om ditt barn är redo för en hund. Alla barn är olika och ni som föräldrar vet bäst ifall ert barn är redo för det ansvar ni funderar på att ge henne/honom. Min rekommendation är att barnet som yngst måste ha början i skolan (7 år) och allra helst ska vara minst 10 år.

Om du anser att ja, ditt barn är redo så är det dags att du sätter dig ner med din f.d. partner (barnets andra förälder) och diskuterar saker som; vem ska ha det yttersta ansvaret? Ska ni dela på det så att när hund och barn är hos förälder 1 så har förälder 1 ansvaret och vise versa när hund och barn är hos förälder 2? Ska ni ta alla beslut tillsammans eller har den som har barnet just den dagen även beslutsrätt om hunden?
För att det ska fungera att barnet har hund så måste kommunikationen mellan dig och din f.d. fungera, även om ni skulle komma fram till att det bara är en av er som har det yttersta ansvaret.
Hur ska det fungera ekonomiskt? Vem betalar vad? Se till att ni har allt detta klart för er redan innan ni berättar för ert barn att "ja, du ska få en hund". Hunden ska vara ett positivt tillskott i familjen och inte ännu en sak som ert barn måste höra er gräla om eller bli irriterade på grund av.
Hur ska allt fungera i praktiken? Eftersom att barnet går i skolan så måste ni veta var hunden ska vara då; på dagis eller hemma ensam? Är det rimligt att barnet kommer hem och rastar hunden på luchen eller behöver hunden någon som rastar den mitt på dagen?
Ni måste ha klart för er vilka punkter som ska ingå i ansvaret som ni ger ert barn och hur ni ska kunna följa upp det rent praktiskt.
Och glöm inte att även om hunden fort lär sig vad som gäller i respektive hem så måste ni vara beredda att arbeta tillsammans på samma sätt allihopa ifall ett problembeteende skulle uppstå.

Har ni bestämt er för att barnet ska få ha hund?
Det allra bästa är som sagt att välja en valp istället för en unghund eller vuxen hund. Och eftersom att barnet inte rent instinktivt vet hur hunden ska tas om han och uppfostras så är det verkligen att rekommendera att barn och hund får gå en valpkurs. Det är också väldigt bra om båda föräldrarna är närvarande (men inte nödvändigtvis "hands on") på alla kurspass så att ni ser vad barnet får lära sig och hunden så att ni kan finnas där efter kursen är slut och påminna barnet och peppa när utveckligen tycks stå still (t.ex. när hunden når könsmognad). Kan ni inte samma tider så hör av er till en instruktör ni båda tycker har en bra ideologi och använder bra metoder och hör efter om denne finns tillgänglig för en enskild/privat kurs.

Hanhund eller tik?
Det här kan tänkas vara en enkel sak att låta barnet bestämma efter tycke och smak, men det är bättre att ni bestämmer det innan ni låter barnet göra det.
Jag förordar en tik till ert barn om inte ni föräldrar har mer erfarenhet av att ha hanhund som ni kan förmedla, och är villiga att förmedla, till ert barn allteftersom hunden växer upp. Tikar är ofta lugnare än hanhundar, även om det naturligtvis är individuellt hur hunden upplever t.ex. könsmognaden. Tikar löper ungefär tre veckor två gånger om året (antalet ggr per år kan variera raser emellan) medan hanhundar påverkas av alla tikar som löper runtomkring honom - hela året om ni har otur. Alla tikar i ett område löper inte samtidigt utan tenderar istället att lösa av varandra.
Vill ni ha en hanhund så prata med den uppfödare ni valt att vända er till och hör er för hur valpens far och andra manliga släktingar mår av tikar som löper. En del hanhundar mår riktigt dåligt och ylar och vill inget annat än att nosa efter den löpande tiken, rymma till henne osv, och sånt vill man inte upptäcka i efterhand och kan ofta inte "enkelt lösas" genom att då när hunden redan nått könsmognad välja att kastrera honom. 
Är ert barn intresserad av någon hundsport kan det hända att uppfödaren hellre vill att ni ska välja en hanhund.
Ta allt i beaktande innan ni väljer och förklara för barnet att valet inte är enkelt. Om ni inte gör valet innan ni talar om för barnet att ni ska skaffa hund så involvera barnet i valet och förklara alla för- och nackdelar så att barnet förstår ert val helt och fullt.

Vilken ras ska ni välja? 
Glöm era egna ambitioner och drömmar och se till att välja en ras som passar ert barn och ert barns intressen. Grundregeln är dock att inte välja en hund som i vuxen ålder väger över 10 kg - barnet ska kunna hantera hunden fysiskt i alla lägen.
Den andra regeln som jag tycker man ska försöka gå efter är att undvika raser med stark vaktinstinkt. Även vissa små hundraser har vaktinstinkt och vaktar inte bara sig själva utan även sin lillmatte/lillhusse och kan i sådana lägen råka nafsa eller bita någon av barnets kompisar.
Ert barn är med största sannolikhet ingen jägare så uteslut alla raser med övervägande stark jaktinstinkt (många terrier, t.ex. jack russel och tysk jaktterrier, ingår här). 
Har ert barn ett intresse av pälsvård? Om svaret är ja så diskutera noga i vilken omfattning pälsvården gäller och om barnet inte är nästintill överdrivet intresserad av att klippa och dyl (och inte du heller?) så uteslut raser som behöver konstant pälsvård pga att pälsen växer fort eller fäller enormt mycket vissa tider på året. (T.ex. spetsar, pudlar m.fl.) Däremot kan ni ha kvar hundar på listan som har lång päls om ni antingen kan tänka er att kamma och borsta ofta eller om ni ändå vill ha pälsen kort - t.ex. tempelhundar såsom shih tzu m.fl.
Har er hund ett intresse av att aktivera hunden fysiskt? De flesta hundraser kan tränas upp att orka mer, ett flertal hundraser älskar fart och fläkt medan en tredje grupp hundar helst ligger bredvid och myser medan ert barn läser läxor eller en god bok.

Några exempel på rasval:
Affenpinscher - Kräver ingen särskild sysselsättning utöver dagliga promenader, kan ha ett clownaktigt humör och pälsen kräver en ordentlig genomkamning per vecka.
Australisk terrier - Mer lyhörd än andra terrierraser, uthållig, gillar lydnad och allt som är kul i skogen, kammas en gång i veckan och trimmas 2-3 ggr per år.
Bedlingtonterrier - Passar till hundsporter som agility och flyball men även spår, sök och lydnad, bra till den träningsintresserade, stabil, lugn och glad, kammas ca 2 ggr i veckan och pälsen klipps varannan till var tredje månad (likt pudeln).
Bichon frisé eller Bichon havannais - Båda är lättlärda och passar både till lydnad, agility och för den som bara gillar långa promenader, hänger glatt med överallt, pälsvård är ett måste med regelbundna kamningar för båda raserna och klippning i vardagsfrisyr ca var sjätte vecka för bichon frisén som även passar den utställningsintresserade.
Bostonterrier - Kräver en hel del aktivering (t.ex. lydnad, agility) och kan sätta ägaren på prov men har en god anpassningsförmåga med en positiv livssyn och passar bra för en nybörjare, social och alert med minimal pälsvård.
Cairnterrier - Ställer gärna upp på det mesta men är inte mer krävande än att den gärna hänger med på allt, lättlärd, envis och orädd som en terrier bör, kammas 1 gång i veckan och trimmas 2 ggn i kvartalet.
Cavalier king charles spaniel - Vänlig med stor anpassningsförmåga, passar de flesta oavsett aktivitetsnivå, pälsen är inte svårskött men kräver en genomkamning 2-3 ggr i veckan.
Coton de tuléar - Öppen, glad, lättlärd och livlig, gillar agility och cirkuskonster, kan följa med på joggingrundan men är inte motionskrävande, pälsen kräver en genomkamning inifrån och ut 1 ggn i veckan.
Dansk/Svensk Gårdshund - Snabbtänkt, vaken och med hanterbar vaktinstinkt (vaktar hemmet), den är livlig och både tränar och tävlar gärna i flera olika hundsporter men kräver inte mer än en timmes rask promenad om dagen, minimal pälsvård.
Dvärgpudel - En allroundhund i dess rätta bemärkelse som anpassar sig efter ägarens aktivitetsnivå men som har energi nog till det mesta, snabb och lyhörd och fäster sig gärna vid sin ägare (på gott och ont), pälsen är så krävande som man vill ha den (beror alltså på vilken frisyr man väljer) men behöver klippas regelbundet.
Dvärgschnauzer - Lättfostrad men har en vaktinstinkt som kan göra den skällig, glad, energirik och hänger gärna med på det mesta från entimmespromenader till lydnad och agility, kammas och borstas 1 ggn i veckan och trimmas 3-4 ggr per år.
Fransk Bulldogg - personlig och rolig, kräver ingen överdriven motion eller aktivering (men jag har sett en som älskade rallylydnad), är känslig för värme och har en tendens att snarka, minimal pälsvård.
Griffon belge, Griffon bruxellois eller Petit barbacon - Färg och hårlag skiljer raserna åt. Robust och tålig, lättskött, lättfostrad med ett stabilt psyke, passar barn i tidig skolålder, kräver trming ett par gånger om året men har i övrigt en lättskött päls.
Japanese chin - Älskvärd, vänlig, rolig och intelligent, vill vara med överallt, tycker om att bli ompysslad men kräver pälsen kräver egentligen bara att man håller tovor borta.
Löwchen - Lättlärd och älskar att visa upp sina konster och tricks, reagerar positivt på träning som bygger på lekfullhet och blir gärna en enpersonshund, motionsmässigt kräver den en ordentlig promenad per dag och pälsen klipps varannan månad och borstas och kammas däremellan.
Malteser - Mjuk, lyhörd och lättfostrad, lättanpassad med lagom motionsbehov även om den gärna uppskattar långa promenader och annan sysselsättning, kräver omfattande pälsvård och passar den päls- och utställningsintresserade.
Mops - Charmig, intelligent, lättlärd och tuff, en livsnjutare som uppskattar mänsklig kontakt likväl som hundkompisar, älskar att vara i centrum, lättskött men kräver att man håller hudvecken i ansiktet rena och torra, kan vara känslig för värme och har en tendens att snarka.
Norfolkterrier eller Norwichterrier - Robust liten hund som trivs med ett aktivt liv, går ofta bra ihop med hästar och andra hundar, passar för agility, viltspår och mycket annat, kammas igenom 1-2 ggr i veckan och trimmas ca 2 ggr per år.
Norsk lundehund - Alert och pigg, mentalt stabil med stor anpassningsförmåga, är dock rätt sjävlständig och roas inte alltid av lydnad eller annan träning, har inga stora krav på motion och aktivering men vill vara en del i allt som händer, pälsen bör hållas efter under fällningen men kräver annars ingen extra vård.
Papillion/Phaléne - Om mer än öronställningen skiljer dessa åt tvistar de lärde en hel del, de är nyfikna, alerta, sociala och lättränade, de vill gärna använda huvudet och lyckas bra med både lydnad, agility och andra hundsporter, pälsen kräver att man 1 ggn i veckan borstar och kammar ur löst hår och tovor.
Shetland sheepdog (Sheltie) - Pigg, alert och lättlärd, rörlig, snabb och uthållig och är i mångt och mycket den perfekta hunden för den som vill engagera sig helhjärtat i någon hundsport (dock inte alltid så pigga på att apportera), kan hitta egna ovanor om man inte sysselsätter och uppfostrar den väl, bör inte vara rädd och lättstressad men undantag finns fortfarande, pälsen fäller n¨gra gånger per år och bör borstas och kammas regelbundet.
Shih tzu - Älskvärd, livlig och glad filosof, vänlig mot alla och gillar att hänga med på långa promenader och vara medelpunkten i tillvaron, om man väljer att hålla pälsen lång krävs regelbunden pälsvård med bad, kam och borste för att hålla hunden tovfri.
Silky terrier - Härdig och robust men samtidigt elegant och med en päls som kräver dagligt underhåll för att hålla kvistar och annat borta med en ordentlig borstning en gång i veckan, alert och nyfiken och lägger nosen i allt som händer, kan vara envis och självständig och kräver konsekvent uppfostran, gillar långa promenader men tål avbrott i rutinerna, hänger gärna med på både agility och lydnad.
Tibetansk spaniel (Jemtse apso) - Livlig, energisk, snabb och vig, snäll, tillgiven och försiktig, inte aggressiv men kan vara misstänksam mot främlingar och kan därför utveckla ett oönskat vaktbeteende, kräver tydlig men varsam träning, tycker bra om ställen där den kan ligga högt och hålla uppsikt, kräver ingen svår pälsvård utan endast borstning för att hålla pälsen tovfri.
West highland white terrier (Westie) - En aktiv hund som trivs bäst om ägaren engarerar sig lite mer än med bara dagliga promenader, en lättlärd, robust kompis som gärna blir en lyssnande mjukis vid sängkanten, kompankt och muskulös och hänger sig gärna åt bruksträning, agility och spårträning, pälsen behöver kammas igenom några gånger i veckan och trimmas några gånger om året.

Top 7 enligt Camilla (utan inbördes ordning)
Bichon havannais
Cavalier king charles spaniel
Cairnterrier
Griffon belge, Griffon bruxellois eller Petit barbacon
Papillon
Japanese chin
Shih tzu

En del av er som läser detta kanske tycker att min långa lista egentligen är lite väl kort, men det är för att jag har valt att inte ha med alltför små hundar, alltför vaktiga små hundar, hundar som jag vet väger över 10 kg och raser som jag vet kan passa en aktiv tonåring men som av olika anledningar inte alltid lämpar sig för någon i 7-12 års åldern. Jag har t.ex. inte med en enda retriever eftersom att de alla väger mer än 10 kg, men vissa av de kan absolut passa en aktiv 16-17 åring.

Om ni har frågor kring någon av raserna eller en ras som ni funderar på som inte finns med på listan så hör gärna av er till mig: camilla.stefansdotter@gmail.com

Under våren kommer ni att kunna följa en serie inlägg om Barnhundsraser under Etiketten Barn och hund. Ovanstående raser kommer att beskrivas i den serien, och kanske någon extra ifall någon hör av sig med ett önskemål. Kanske dyker det även upp ett klargörande inlägg då och då med raser som jag inte anser lämpade men som (tyvärr) är vanliga rasval.

/Camilla

De kortfattade rasbeskrivningarna är saxade från Hundraser i Sverige av Åsa Lindholm och Ulla Barvefjord.

Delad vårdnad av hund, del 1 - När familjer splittras.

Det blir vanligare och vanligare med delad vårdnad, men vad innebär det att ha delad vårdnad om en hund och hur funkar det?

Anledningarna till att ha delad vårdnad kan vara många, säkert fler än de jag kommer att ta upp i den här inläggsserien. Det kan hända att jag i framtiden kommer att komplettera serien med ännu fler inlägg när jag kommer i kontakt med fler personer som har delad vårdnad eller vid önskemål från er läsare.

Familjen splittras när barnen flyttar hemifrån
Det här hände faktiskt min egen hund när jag flyttade hemifrån vid ungefär 20 års ålder. Vår hund var då ungefär 10 år gammal och det var jag och min far som kom överens om delad vårdnad. Jag bodde ensam och pluggade och han bodde ensam och arbetade heltid. Ingen av oss hade längre möjlighet att ha hunden hemma på heltid, och främst för att avlasta min far (men också för att jag vantrivdes utan hunden hos mig) så kom vi överens om att dela upp tiden mellan oss.
Med tiden kom hon att vara mer och mer hos mig i veckorna och hos min far på helgerna. Om någon av oss skulle bort så var hon hos den andre. Allteftersom hon blev äldre fick hon, när hon skulle vara ensam hemma, vara oftare hos min far eftersom att hon där kände sig mycket tryggare än i min lägenhet med alla ljud från grannarna. När hon sista året började bli riktigt dement lämnades hon aldrig längre ensam i min lägenhet eftersom att hon helt enkelt glömde var jag var och att hon bodde där. Då var det lättare för henne hemma hos min far eftersom att hon hade bott där så många år innan hon blev dement.
När jag höll hundkurser fick hon följa med på de, främst på valpkurserna vilket gjorde att jag upptäckte hur mycket hon gillade valpar och hon fick uppgiften att vakta valpgruppen under kurspassen. Att vakta och hålla reda på valparna var en uppgift hon tog på fullaste allvar och emellanåt gick hon även emellan om det gick för häftigt till under valpsläppen.
När jag öppnade hemmahunddagis gick vi över till att varva Ladys boende mer mellan oss eftersom att hon helt enkelt var för gammal och trött för att orka med dagishundarna alla fem vardagar i veckan. Hon brukade vara hos mig en eller två, högst tre dagar i rad och sen fick hon gå hem till min pappa och sova en dag - och sov det gjorde hon verkligen. 

Huruvida delad vårdnad är en bra lösning för just din hund när barnen har flyttat ut är väldigt beroende av hur hunden är som individ och även vilken ras hunden tillhör. Vissa hundar, som Lady, är lika glada att "komma hem" oavsett vilken familjemedlen hemmet tillhör. Och då funkar det. Medan andra hundar istället blir stressade av att fara fram och tillbaka och av att flocken aldrig är samlad. Såna hundar mår bäst att att ha ett hem där alla istället hjälps åt med promenader och sen kan säkert flera familjemedlemmar vara "hundvakt" och ta med sig hunden hem ett dygn då och då men inte lämna hunden ensam tills de är helt säkra på att hunden känner sig som hemma även där. Och precis som när man flyttar med hund kan det ta flera månader innan hunden känner sig som hemma. Hemma är inte där dina kläder är slängda över stolen, hemma är där det doftar du.

Ett par köper hund tillsammans men går senare skilda vägar
I många fall är man ihop och bor ihop när man skaffar hunden och sen när man separerar några år senare så vill ingen släppa hunden till den andra - och man kommer överens om delad vårdnad. Jag har stött på flera varianter av detta: varannan vecka, helger/vardagar m.fl. Enligt min erfarenhet är detta den form av delad vårdnad som fungerar sämst. Ofta blir hunden oerhört stressad av att fara fram och tillbaka och framför allt så känner hunden av spänningen mellan de nu separerade "föräldrarna".  Som en karl med hunden på halvtid sa till mig en gång när jag intervjuade honom:

"Hon kommer hit på måndagen och hinner lagom till söndagen varva ner och trivas, och sen ska hon tillbaka till matte igen en vecka. Och så pågår det i en ond cirkel."

Problemet med den här typen av delad vårdnad är oftast att man inte vill släppa hunden eftersom att "hon/han har det bättre hos mig", istället för att se till hundens bästa och erkänna att den andra partern kanske är bättre rustad, med t.ex. bättre arbetstider. Det är riktigt jobbigt att skiljas från en familjemedlem, men det är vårt ansvar som hundägare att se till hundens bästa i alla lägen.

Det allra bästa för en hund som haft ett hem från början och som sen får se sin familj splittras är att stanna hos en av familjemedlemmarna, allra helst den som bor kvar i det ursprungliga hemmet. Om man efter tidigast 6 månader märker att hunden verkar bli sig själv igen så kan man börja lämna bort den mer än ett dygn i taget till de andra familjemedlemmarna, men under separationen och upp till 12 månader efter (beroende på bl.a. hundens ålder och läggning) bör hunden få känna tryggheten av att komma hem till samma hem varje dag. Lura inte dig själv genom att tro att hunden "tar allt så bra" när familjen splittras oavsett orsak. Tar hunden det bra är det troligtvis tack vare den grundläggande trygghet som hemmet och en nyckelperson ger, låt den då få fortsätta ta det bra.

Oavsett vilket beslut ni tar i samband med en separation - håll fast vid den och ge hunden en chans att anpassa sig till sin nya livssituation.

Fler hundar i en familj som splittras
Har man två eller fler hundar när familjen splittras så är det viktigt att varje hund får klara besked om var den nu ska bo. Oavsett om alla hundar får vara tillsammans eller om de splittras och följer med olika familjemedlemmar så bestäm er för ett alternativ och håll fast vid det så bra ni kan. Låt också hundarna få en chans att anpassa sig till ett liv utan de andra fyrbenta familjemedlemmarna genom att helt enkelt vänta minst en månad - gärna tre - innan de träffas igen. Och om de nu ska fortsätta bo ihop, sära inte på de i onödan utan låt de ha kvar tryggheten i att vara tillsammans.

Ibland kan det hända att en familj bestämt sig för att sära på hundarna men att hundarna mår riktigt dåligt av att inte få vara tillsammans, om det händer så har man två alternativ: 1) Ha tålamod och ge hundarna tid och möjlighet att anpassa sig, även om det innebär att ni som ägare måste lägga mer tid på hunden och kanske t o m får gå ner i tid på jobbet. 2) Bestäm att hundarna ska få vara tillsammans och vem som ska ha de och hjälps åt för att få det att fungera.

Så, oavsett vilket beslut ni tar när familjen splittras - stå fast vid det. Är det du som måste se sanningen i vitögat och släppa hunden till den andra partern så gör det och ta dig sen tid att sörja den familjemedlem du har förlorat.

/Camilla

Tålamod, igen

Det här med tålamod är något som jag har nämnt mer än en gång tidigare och tålamod är faktiskt en av de egenskaper man kommer längst med när man har hund.

Med en valp måste man ha tålamod när man lär in var gränserna går oavsett om det gäller valpbitning eller rumsrenhet. Man måste egentligen ha tålamod med ganska mycket när man har en valp. Man måste framför allt ha tålamod nog att inte ryta till i onödan och inte ta "olyckor" på för stort allvar. Man måste ha tålamod nog att säga till sig själv "Ok, nu hände det där, hur gör jag för att det inte ska hända igen? Kan jag flytta på något? Behöver hunden lära sig något och hur gör jag de så att det här inte händer igen och i värsta fall blir en vana/olat?"

Och inte minst, oavsett hundens ålder; när man vet vad man vill träna in, när man vet vilket resultat man vill nå och när man vet hur man ska komma dit så gäller det att ha tålamod nog att inte rusa mot mål i för hög hastighet. Man kan ha en hur bra plan som helst, man kan vara hur bra förberedd som helst, men om man inte har tålamod när man tränar så blir det lätt pannkaka av alltihop.

Med en unghund måste man verkligen ha tålamod, hela tiden. Man måste ha tålamod nog att vänta ut hundens fnatt, knasigheter, unghundryck och slyngelsträck. Man måste ha tålamod med hundens temperament, spökålder och när den upptäcker det andra könet och andra hundar i sin nya situation som könsmogen. Med en unghund behöver man framför allt ha tålamod nog att hålla fast vid de metoder som fungerade innan hunden blev könsmogen. Ändra inte träningsmetod om hunden tycks ha glömt något den kunde nyss, ha tålamod nog att vara än mer konsekvent i din träning och i hur du hanterar situationer som uppstår. Stå på dig och ha tålamod om hunden protesterar mot något som gick bra förra gången - samtidigt som du måste vara medveten om att hunden nu behöver ännu mer bekräftelse på att vad den gör rätt. Belöna belöna belöna! Det pågår så mycket i hundens huvud i den här åldern att du behöver vara riktigt bra på att tajma när hunden gör det du så tålmodigt väntat på att hen ska göra.

Med en vuxen hund måste man också ha tålamod när man lär in nya saker. Med en vuxen hund behövs inte tålamodet av riktigt på samma anledning som med en valp eller unghund, utan snarare för att vuxna hundar ofta har väl befästa vanor/olater. Men också för att det helt enkelt kan ta lite längre tid att lära in något nytt - speciellt om man har en omplaceringshund som man inte vet hur den har blivit behandlad tidigare och vilka metoder eller signaler den förre ägaren har använt i sin träning (se etiketten Crossover-hund under inlägget).

När hunden sedan blir gammal är dess vanor en del av dess livsstil och oerhört svåra att ändra på. Oftast behövs det inte heller, och om man tar över en äldre hund från en annan familj så är det många saker man helt enkelt får ha tålamod med och lära sig leva med. Om man skulle få för sig att lära en gammal hund något nytt, som ett trick eller en hel hundsport, så behöver man tålamod att gå igenom samma sak om och om igen. Med en gammal hund lär man inte in nya trick för trickens skull utan för att man vill hitta nya sätt att utmana sig och hunden på när man har roligt tillsammans. Jag började på rallylydnad när min Wheatentik var 14 år gammal (!!) och hon tyckte det var hur roligt som helst, och det höll henne säkert mentalt alert längre än hon skulle varit annars. Men med tiden blev hon ändå gammal även mentalt, med den sedvanliga demens som drabbar många hundar, och under vissa perioder lärde jag in samma "tyska sväng" varje dag i en vecka. Hon hade helt glömt att vi redan hade gjort det och tyckte det var lika roligt varje gång, och det var ändå det viktigaste.
Äldre hundar kan bli dementa, tappa hörseln och framför allt vidvinkelseendet, allt detta kan då bidra till att ge sken av att hunden inte lyssnar, att den struntar i dig och att den går sina egna vägar hellre än samarbetar som ni gjorde förr. Det stämmer inte.
Din gamla hund kan glömma att du bett den vänta och börja följa ett spår, det innebär inte att den inte vill göra dig till lags, det innebär bara att du behöver ha tålamod och kanske inte kräva riktigt lika mycket som förr.
Din gamla hund kan sluta höra vissa tonlägen och ge sken av att inte längre lyssna på ditt karaktäristiska "Kom!", ha tålamod att gå efter hunden, att testa ett annat tonläge och inte blir arg eller irriterad.
Din gamla hund kanske en gång i tiden var riktigt duktig på att följa dina handtecken och nu när hunden börjar tappa hörseln så har du börjat använda dig av handtecken mer och mer när ni är ute... men tänk på att om hunden inte tar vänster när du visar det så är det kanske så att vidvinkelseendet förvunnit, vilket innebär att hunden inte längre ser så bra åt sidorna utan mest och bäst rakt framåt. Hunden skulle med största sannolikhet tagit vänster om den hade sett din signal.
Ha tålamod och inse att du behöver tänka på hundens väl och ve och säkerhet lite mer än förr, kanske är det ingen bra idé att ha hunden lös "som du alltid har haft den", istället kanske det är dags att ha sele och lina eller flexikoppel - för hunden skull.

Så oavsett hur gammal din hund är så kommer du långt bara du har tålamod.

 /Camilla

Jag är tillbaka "IRL" - med hundträning i Stockholmsområdet

Från och med NU finns jag återigen tillgänglig för enskild och privat träning av din hund tillsammans med dig. Från 2 januari 2014 har jag återigen F-skattesedel och tar emot hundar, hundägare, hundägarfamiljer, dagmattar, daghussar mfl. för träning av det mesta mellan hundhimmel och jord.
Så har du något du skulle vilja lära din hund eller som ni behöver jobba på tillsammans så släng iväg ett ebrev till camilla.stefansdotter@gmail.com så får vi se vad som händer.

Jag jobbar med eller utan klicker allt efter önskemål och behov. Jag tycker att klicker passar bäst när man arbetar med problembeteenden eller när man vill optimera sina resultat inom sin hundsport eller i uställningsringen. När det kommer till att bygga upp sin relation med en valp eller omplaceringshund eller för att stärka sin relation med sin bångstyriga unghund så använder jag endast klicker när det verkligen behövs för att få hunden att förstå vad i hela dennes beteenderepertoar som är det önskvärda beteenden (händer oftast med frustrerade unghundar eller för att få tidigare illa behandlade omplaceringshundar att förstå grejen med att bli belönad istället för att förvänta sig det värsta varje gång).

Jag kan alltså hjälpa dig att ta itu med problembeteenden som okynnesskällande, ensamhetsträning, utfall mot människor och andra hundar (obs! om jag anser att problemet går djupare än att det går att träna bort så hävisar jag till en hundpsykolog), koppeldragande mm.
Jag kan även hjälpa till med träning och relationsbyggande om du fått hem eller väntar på att få hem en valp eller omplaceringshund (oavsett ras och ålder).
Om du utövar en hundsport och har fastnat i ett moment eller om du har kul med hunden på egen hand så kan jag hjälpa dig att få tillbaka inspirationen och träningsgnistan.

Jag arbetar på en hemsida som kommer att lanseras i februari och där kommer det att finnas beskrivet vad jag erbjuder, priser både på enstaka pass och på kurspaket.

Hoppas vi ses!
/Camilla

Jag är tillbaka i "etern".

Det är år 2014 och jag är äntligen tillbaka inom hundträning till 100%, det innebär att jag nu kommer ha tid att återuppliva bloggen. Jag kommer dagligen att hålla utkik efter ämnen att ta upp och eftersom att jag uppskattar mina läsare och gärna vill skriva om sådant som berör Er så tar jag gärna emot läsarfrågor.
Ni kan antingen ställa en fråga genom att kommentera detta inlägg eller ett inlägg som snuddar vid det ni vill fråga om.
Ni kan också ställa en fråga genom att skicka iväg ett ebrev till mig på camilla.stefansdotter@gmail.com

Kommentarerna läser jag oregelbundet, men jag får en epostnotis varje gång någon kommenterar bloggen. Gmailen har jag tillgång till i mobiltelefonen och jag kollar min epost varje morgon och varje eftermiddagskväll till vardags och ett par gånger om dagen på helgerna.

Jag har tidigare bloggat om blandraser och har planer på att ta upp det igen så kom gärna med önskemål om blandningar ni vill att jag ska ta upp.
Har ni en renrasig hund som jag inte har skrivit om så skicka iväg ett mail då också.


/Camilla

Hunden byter också bostad

Det är nog många som bor i lägenhet som kan hålla med mig om att det är vanligt med hundskall från nyinflyttade grannars lägenheter. För mig som hundinstruktör och hundkunnig är detta inte alls något konstigt.
Det absolut vanligaste misstaget en hundägare gör när han/hon byter bostad är att anta att allt är som vanligt för hunden. Många jag pratat med genom åren har sagt saker som "men alla mina, våra, saker är ju där". Naturligtvis hjälper det att mattes eller husses saker finns i den nya bostaden, och naturligtvis hjälper det att man packar upp fort. Många ser t o m till att hunden slipper själva flytten och ordnar hundvakt tills det nya hemmet ser någorlunda representabelt ut, och är hundsäkrat med ev. grindar etc. Men precis som det tar ett tag för dig att boa in dig så tar det ett tag för hunden att känna sig som hemma.

När man antar att allt är som vanligt för hunden innebär det ofta att man går till jobbet som vanligt och lämnar hunden ensam - som vanligt. Och när en hund är nyinflyttad och du inte är hemma så spelar det ingen roll om du går iväg 4 timmar och sen kommer hem igen - som vanligt, eller om samma doggy walker kommer efter 4 hundar och går ut med hunden - som vanligt. Du ska ha en väldig tur om din hund tycker att allt är som vanligt när lägenheten/huset inte är som vanligt, omgivningarna är nya, ljuden, ljuset och alla dofter runtomkring är nya. Det enda som är välbekant är du och de saker som doftar som du.

När man flyttar med sin hund måste man ta med i beräkningarna att det tar tid att återgå till vardagen. Beroende på hund kan det ta tid att återigen ensamträna hunden. Det allra bästa är att göra på samma sätt som du gjorde när hunden var valp, eller ny i din familj och du skulle ensamträna den för första gången. Om det är första gången du ensamtränar din hund över huvud taget så ta hjälp om du inte vet hur du ska göra - ta hjälp från första dagen så att övergången blir så smidig som möjligt och både du och hunden får tillfälle att lyckas. Gör man det rätt behöver det inte ta längre än en vecka innan hunden har vant sig vid att allt är som vanligt - förutom att hemmet är nytt.

Lägger man sen till en livsomvälvande anledning till flytten, t.ex. skilsmässa, nytt jobb med nya tider etc. Framför allt om man lägger till förlusten av familjemedlemmar kan flytten bli jobbig för hunden och vägen till vardagen kan bli längre om man inte har tålamod.

Vad som kan vara livomvälvande för hunden i samband med en flytt:
* Hunden kanske nu bara ska bo med husse för att husse och matte har skilt sig,
* Hunden kanske inte får träffa barnen hela tiden för att de bara ska bo "hemma" varannan vecka,
* eller så kanske husse och matte flyttar till mindre i samband med att alla barnen flugit ut vilket både innebär förlust av familjemedlemmar och ändrade rutiner utöver förlorat rörelseutrymme,
* Om ni flyttar till hus kanske hunden förlorar trygga dofter och ljud såsom grannens innekatter, hunden som bodde under och helt plötsligt omges av nya, mer fientligt inställda dofter som uteslutande handlar om revirmarkering.
* Riktigt jobbigt kan det blir för hunden om den i samband med en skilsmässa förlorar en kamrat - hunden kanske fick följa med matte medan den andra hunden eller katten följde med husse.

Det är väldigt vanligt att hundar efter en flytt:
* skäller eller ylar när ingen är hemma,
* river, sliter, tuggar på kläder (gärna underkläder eller svettiga gympaskor)
* kissar eller bajsar inne - antingen för att de är stressade och sätter igång systemet och blir nödig tidigare än "vanligt" eller för att den nya lyan har främmande dofter och anses behöva markeras (vanligare bland okastrerade hanar och mindre hundar som får stort utrymme att röra sig på)

Det underlättar för en hund att ha en kompis, vilket innebär att två hundar snabbare bor in sig än en ensam hund helt enkelt för att de har varandra. Men naturligtvis är även detta mycket individuellt.
En kompis kan också vara familjens kanin, katt eller t o m en reptil av något slag - någon som hunden tycker ingår i familjen och vars närvaro lugnar hunden.

Om du har en hanhund och hunden fortsätter att vara stressad trots att du gör allting rätt så kan det vara bra att ta reda på om ert nya hem tidigare huserade en okastrerad tik - som lämnat efter sig åratal av löpdofter.

/Camilla

Svar på en läsarfråga från Pia angående unghundar med sikte på tikar.

Jag började svara på Pias fråga i en svarskommentar under inlägget hon kommenterat, men det blev så långt att jag bestämde mig för att göra ett eget inlägg av det.

Frågan löd:
Roligt att läsa detta :) En liten fråga bara, vad gör jag när min wss hane på 1,5 år är totalt okontaktbar bara för att det står en tjusig tik i samma utrymme? Leksak funkar inte å bästa godiset nosar han inte ens på...

Hur och vad skulle du rekommendera att jag ska träna på? (borde oxå nämna att i vanliga fall så tar han fin kontakt och e lätt att motivera och träna med fast det e mycke hundar som störning runtomkring, men just när det är en tjusig tik med så fungerar inget..)


Hej Pia, jag är inte säker på vilken ras du menar med wss (welsh springer spaniel?), men när det gäller alla unghundshanar i den situationen så rekommenderar jag att man har tålamod. Om hunden inte tar godis och inte reagerar på sin favoritleksak så är han förmodligen alldeles för upphetsad; precis som du sa så är han okontaktbar.
Vad jag rekommenderar att du gör är att du skriver ner hur han beter sig; om han skäller, gnäller, stampar med fötterna, sitter, hoppar... ja allt sånt. När detta sedan händer så är du tyst (förutom om du kanske behöver säga ngt till den andra hundägaren; t.ex. "han gillar din tjej men om du går vidare så kan vi hälsa en annan gång") och räknar sekunder i huvudet, hur lång tid håller han på innan han lugnar ner sig? Med lugna ner sig så menar jag att han trappar ner på skällandet, gnällandet eller vad det nu är han gör, jag menar alltså inte att du ska vänta tills han blir helt lugn.
Det är viktigt att ha ett verktyg för att kunna se sina framsteg, och det är det du har nu.

Sen för själva träningen så är det allra bäst om du använder klicker, kom ihåg att tajming är viktigt, klicka så fort han inte är lika upphetsad längre, t.ex. när du faktiskt får in ett klick mellan skallen eller när han slutat hoppa och har alla tassar på jorden. DU känner DIN hund bäst och om du observerar honom så lär du dig när han är okontaktbar och när han är på gränsen. Klicket ska följas av det bästa han vet, oavsett om det är en pipleksak eller leversnittar/blodpudding eller en brottningsmatch med dig - och direkt efter du har klickat så vill jag att du backar bort från situationen tillsammans med din hund. Om godis är hans grej så fortsätt klicka för att han är lugn och ge honom godbitar tills han helt släppt tjejen ur sikte. Om lek är hans grej och han tappar fokus på dig, vänta tills han är "lugn", klicka och lek. Försök inte pressa fram något beteende ur honom, får han ett utbrott igen så var tyst, ha tålamod och vänta tills han är lugn och du får chans att klicka.
Eftersom att jag inte är säker på vilken ras du har, men anar att det är en welsh springer spaniel så innebär ju det att han med största sannolikhet får plats höjdmässigt mellan dina ben - så medan han har sitt utbrott ta in honom mellan dina ben men så att han fortfarande ser tiken han vill ha fäste på. Om du har honom mellan benen (håll i selen, ha INTE halsband på hunden om han skäller, då kan han faktiskt få syrebrist till hjärnan) så känner han ditt stöd och din trygghet och du riskerar inte att tappa honom så han smiter ifrån dig.

Så för att sammanfatta: Håll koll på hur han beter sig och om hans beteenderepertoar ändras med tiden eller beroende på tik, räkna i huvudet hur länge han är okontaktbar så kommer du se att han med tiden lugnare sig snabbare, använd hans absoluta favoritleksak/godis (avhåll dig också gärna från att använda detta i andra situationer så att motivationen för att få detta ökar hos honom) och tajma klicken så att du kan belöna och berömma honom när han är lugn (det vill säga uppvisar det önskade beteendet som också innebär att hans stress/upphetsning trappats av).

Jag är ledsen att svaret dröjde och hoppas att det här hjälper!
/Camilla

Angående Hemsidan

Hemsidan på hundpoolen är för tillfället nere. Framtida planer ger inga pengar nu så finansiering för att ha kvar hemsidan finns tyvärr inte i dagsläget. Jag återkommer så fort hemsidan är uppe igen.

Mvh Camilla

Reflekterar över hundmöten

Jag vet personligen hur trist det kan vara att ha en hund som inte gillar andra hundar, som gör att man måste undvika hundmöten istället för att kunna mötas, prata, lära känna andra hundägare och deras hundar. När man skaffar hund har man en bild av att det kommer bli så underbart att gå promenader och att man kommer träffa så mycket nya människor och deras hundar. Och för många nya och gamla hundägare blir livet med hund just så - man stannar och pratar och låter hundarna hälsa och de flesta promenader är trevliga, okomplicerade och riktigt mysiga.
För andra hundägare så blir inte livet med hund riktigt så. För andra hundägare så fylls livet av undvikanden och man blir ensam och isolerad i sitt hundägande.

Jag tror på att man ska lyssna på hunden. Jag tror på att man ska se till att stötta hunden på det sätt som den behöver bli stöttad.
Vissa hundar vill inte ha med andra hundar att göra och promenaderna brukar bli mycket mer behagliga när man som hundägare har insett detta och börjat undvika andra hundar. Men promenaderna blir också väldigt komplicerade, det går ofta inte att säg att det kommer ta si och så många minuter att ta sig från A till B för att det kan hända så mycket på vägen, omvägarna kan bli många och långa.
Vissa hundar är så extremt hundkära att de är jobbiga vid hundmöten av den anledningen; de gnäller och drar och vet inte vad de ska göra av sin all sin glädje, de är snälla, men lyssnar inte ett dugg och det enklaste är att undvika hundmöten. Här blir också promenaderna riktigt komplicerade, men man vet iaf att inget ont kan hända och det går att ta sig från A till B bara man gör det utan att stanna och hälsa och med bestämda steg får med sig hunden framåt.
Sen finns det en kategori hundar som är förvirrade och/eller osäkra; vars hundmötesproblematik är lite mer komplicerad och djupgående än vill hälsa - vill inte hälsa. Dessa hundar har antingen inte blivit tillräckligt socialiserade under valptiden eller så har de kanske råkat ut för något med en annan hund; blivit jagad, trängd eller kanske t o m biten. Dessa hundar har ofta läggningen att bli aktivt defensiva, d v s de uppvisar aggressiva beteenden vid hundmöten - men kanske inte alla hundmöten. Vaktande hundraser; tempelhundar, pinschrar, terriers och större hundraser med vaktinstinkt lägger sig ofta till med att uppvisa aggressiva beteenden vid hundmöten. Med en sån här hund blir livet kanske inte alls lättare av att undvika hundmöten. Hunden upptäcker ofta en mötande hund långt innan hundägaren gör det; de kan känna dofter på långa avstånd och är ofta på sin vakt hela tiden för att inte missa någon hund och hamna i en situation där den inte får första ordet.

Sen får vi inte glömma de hundar som har problem med andra hundar helt enkelt för att dess ägare har det. Ägaren kanske har blivit jagad, trängd eller biten. Ägaren kanske har andra problem som gör att hen är på vakt hela tiden. Jag vet själv hur det är att lida av hypervigilans och hur svårt det är att inte projicera det på hunden eller låta det påverka hunden på något sätt. 

Jag tror på att stötta en hund såsom den behöver bli stöttad, men jag tror också på att alla hundar går att rehabilitera efter hemska upplevelser. Jag tror på att man med tid, tålamod och konsekvent träning kan få behagliga, trevliga, okomplicerade och riktigt mysiga promenader oavsett hundens och/eller hundägarens problematik. Hur man tar itu med hundmötesproblematiken varierar naturligtvis från hund till hund och från hundägare till hundägare. Så länge man inte har en plan för hur man ska nå sitt mål (då målet är mysiga promenader) så gör man bäst i att undvika hundmöten för att inte förvärra läget, iaf hundmöten man känner minsta lilla tvivel inför. Har man en hund som inte kan möta gula labradorer behöver man naturligtvis inte undvika hundmöten med svarta labradorer eller andra hundar.

Till sist vill jag bara säga att när jag går ut med andras hundar så undviker jag helst hundmöten, åtminstone till dess att jag har byggt upp en relation med hunden och känner till 100% att jag skulle kunna lyckas med hundmötesträningen.

Jag önskar er alla mysiga promenader, morgon som kväll, helg som vardag, sommar som vinter.
/Camilla Stefansdotter

Vad är en kamphund?

Genom media (TV, tidningar, radio) och sociala medier (facebook, twitter m.fl) hör vi ordet kamphund rätt ofta. Just nu är det inte så mycket på tapeten som det var för något/några år sen men jag ser och hör det med jämna mellanrum. Jag har inte undvikit detta begrepp men jag har heller inte haft någon större anledning att vidröra det eller prata om det förutom i privata diskussioner med hundägare. Ibland har det hänt att en hundägare med en valp av liten ras ska gå valpkurs med en hund som de tror är en kamphund och då har jag tagit mig tid att förklara för de, ofta hela gruppen, vad den utpekade hunden är för ras. Jag har alltid haft för vana att gå igenom raserna jag haft med på kurs med åtminstone de aktuella hundägarna så att de ska veta vad de ger sig in på - oavsett ras. Ibland går jag igenom en enskild ras med hela gruppen för att jag vill understryka något eller avfärda en myt eller hörsägen.

Jag skiljer på en kamphund och en hund av kamphundsras. Och vad är då en kamphund?
En kamphund är en hund som oavsett ras används till kamp. Hunden används då oftast i kamp med andra hundar. En kamphund är ofta en hund av blandras men kan också vara en renrasig hund. Om en hund kan användas till kamp beror mer på individen än rasen, sen finns det vissa raser som har större kamplust och som är mer "explosiva" och vars beteende är lätt att förstärka då detta beteende ofta är själförstärkande i form av adrenalinkickar. Det enda man då egentligen behöver göra är att inte avbryta hunden, utan låta hunden få utlopp för sin kamplust. Många jakthundsraser har stor kamplust; t.ex. terriers och grythundar som är avlade att inte backa utan fortsätta skälla på grytdjuret tills jägaren kan komma och handgripligen tar bort hunden från situationen. Sen har många vakthundsraser också stor kamplust; de kan vara avlade och uppfostrade att jobba ensamma och själva ta itu med inkräktare. De kan vara avlade och uppfostrade att attackera misstänkta personer, t.ex. när de jobbar inom polis och militär.  Men återigen är det här mer en fråga om att hitta rätt individer för rätt uppgift än att dra en hel ras över en kam.
En kamphund är en hund som oavsett ras används för att kampa med andra hundar - tills döden skiljer dom åt. De är uppfostrade att attackera och man har förtärkt deras kamplust till den grad att de inte ger sig förrän de måste. En vakthund är ingen kamphund, en jakthund är ingen kamphund och en hund av kamphundsras är inte heller någon kamphund. 
I Sverige är det olagligt att låta hundar kampa med varandra. 

Vad är en hund av kamphundras?
En hund av kamphundras är en hund vars ras avlats fram i syftet att användas till kamp; kamp med andra hundar eller kamp med tjurar eller vilda djur. Det är oerhört viktigt att skilja på vad en hunds ras är avlad att göra, vad deras ursprungliga arbetsuppgift var och vad den enskilda individen har för egenskaper.
Oavsett vilken ras en hund är av så innebär rasens ursprungliga arbetsuppgift att hunden har vissa behov, vissa beteenden som den måste få utlopp för: en retriever har med största sannolikhet ett stort behov av att bära och hämta som kan tillgodoses genom att hunden får bära matkassar från affären eller tränas i apportering, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen. En vallhund har med största sannolikhet ett stort behov av att valla som kan tillgodoses genom att få gå lös på promenader och valla in familjemedlemmar, genom att valla bollar eller genom att valla får, allt beroende på hur starkt det behovet är hos den enskilda individen.
En hund av kamphundsras har med största sannolikhet ett explosivt temperament och kanske har svårt att gå ihop med andra hundar för att den när den kommer upp i varv exploderar och som man säger "den vill så gärna, men det blir så fel". Men olika individer har olika stort behov av att få utlopp för vissa beteenden, många hundar av kamphundsras behöver få utlopp för sin enorma energi explosivitet och kan få det genom t.ex. weight pulling, drag eller klövjning precis som att en vallhund får utlopp för sin energi och uthållighet i hundsporter som agility eller freestyle. Och många hundar av kamphundsras har aldrig större problem med andra hundar än att deras energinivå är störst och de inte alltid är medvetna om hur stora och kraftfulla de är, precis som att små hundar aldrig tycks veta hur små de är.

Jag vill understryka att bara för att en hund är av kamphundras så är den inte någon kamphund så länge den inte används i kamp. Att hundar används i kamp är inte speciellt vanligt i det jag kallar för det svenska Svensson-samhället, och det är ju dessutom olagligt. Om en hund har uppfostrats till att användas i kamp så har det ofta en okontrollerbar kamplust gentemot andra hundar, men låter sig hanteras av människor.

Som jag nämnde i början av inlägget så är en kamphund en hund som uppfostrats till att ge vika för sin kamplust och göra det gentemot andra hundar; dessa hundar är ofta blandraser och i händerna på oseriösa uppfödare och oseriösa hundägare.
Kamphundsraser däremot är rena raser som långt tillbaka använta till kamp och de kommer i alla möjliga olika storlekar; allt från den lilla Engelska bulldoggen till Shar Pei.

Döm inte hunden efter håren,
Mvh Camilla Stefansdotter

Förbättra relationen på promenaden

Ett bra sätt att förbättra sin relation med sin hund är att vara oförutsägbar på promenaderna. Att vara oförutsägbar är något som de flesta hundägare får höra, åtminstone på kurser i vardagslydnad - hoppas jag!
Man kan få rådet att hunden ska vara den som har koll på matte/husse och att man inte ska vara den som ropar på hunden för mycket utan man ska belöna hunden när den tar kontakt. Och det är ett jättebra sätt att tänka och göra, problemet kan ofta vara att hunden vet precis var matte/husse är och känner inte att den behöver ta kontakt speciellt ofta. I såna här fall så blir hundens kontaktsökande ofta en följd av signaler från matte/husse som denne kanske inte är helt medveten om. Kontaktsökande kan också vara en vana, en rutin. Hunden tar kontakt när matte/husse stannar på samma ställen som han/hon alltid brukar stanna och hunden tar kontakt när matte/husse gör något speiellt med armarna eller övriga kroppsspråket. Matte/husse kanske tänker att "jo men min hund är bra på att ta kontakt", och det är hunden - fast beteenden är förutsägbart eftersom att du är förutsägbar för hunden.

Hur är man då oförutsägbar på en promenad?
Det absolut bästa är att inte följa samma promenadstråk varje promenad. Efter ett par tre gånger vet hunden exakt vilka svängar du brukar göra och exakt vilka stopp, och då är det dags att vara oförutsägbar - överraska både dig själv och hunden.
Det här är enormt mycket lättare de tider på året när inte vägarna kantas av vallar och när inte otrampade stigar är dolda under 1 meter orörd snö. Men var inte rädd att lämna stigen/gångvägen, klä dig ordentligt och var redo att vara oförutsägbar. Min allra bästa vän på hundpromenader är min GPS i telefonen. Personligen använder jag min Geocaching-app eftersom att den visar alla större stigar och elljusspår lika väl som gångvägar, broar och bilvägar. Tack vare min GPS kan jag lämna en stig och veta i vilken riktning jag ska hålla mig för att möta upp en ny stig. Och tack vare den så är jag aldrig rädd att gå vilse.

Även i bebodda områden kan man vara oförutsägbar. När hunden rastats ordentligt, när den gjort både nummer ett och två, så ge dig in i ett villa- eller radhusområde och sväng - sväng - sväng! Man kan också gå framåt och sen tillbaka en bit, så framåti en annan riktning och sen tillbaka en bit. Promenader behöver inte vara från A-B eller längs en oavbruten runda. Ser du en gångväg du inte provat förut så prova den, om så bara 100 meter för att sen gå tillbaka. Genom att inte alltid gå samma stråk blir du oförutsägbar för hunden och hunden blir mer uppmärksam på dig och vad du har i görningen.

Det finns även andra sätt att vara oförutsägbar; man kan träna tricks och lydnad närsomhelst på promenaden. Man kan få glädjeskutt och hoppa och leka med hunden; gärna i samband med att hunden tittar på en/söker kontakt.
Allt beror på vad du har för hund. Har du en hund som vill ha stenkoll på omgivningarna så kanske den inte är så mottaglig för att träna tricks på promenaden, har du en gammal hund så kanske du inte vill utsätta den för en lång kringelkrokig promenad utan kanske hellre överraskar med lite lydnadsträning - gärna sånt som du vet att den kan. Har du en valp så kan du, och bör du, hitta på i princip vadsomhelst... förutom möjligtvis att drunkna i 1 meter snö i skogen. Alla upplevelser bör vada positiva upplevelser.

Att vara oförutsägbar ökar hundens kontaktsökande, tillit och vilja att samarbeta. Så var oförutsägbar, oavsett årstid!

Mvh Camilla

Om hundar, hundmänniskor, "daltande" & att välja att stanna hemma

En natt för ett tag sen drömde jag att jag hade en hund igen, en liten valp som jag var så glad över, lycklig rent ut sagt. Hennes namn började på K och hon gick så strålande bra ihop med båda våra katter Nike och Neko. Efter den här drömmen har jag nog bestämt mig för vilken ras jag vill ha, nu ska bara livet ordna sig också.

Jag vet att vissa människor aldrig kommer förstå oss hundmänniskor. Jag vet att många människor inte kan fatta hur man kan bry sig så mycket om ett djur, eller hur man kan behöva ett djur så mycket. Vissa hundmänniskor säger att det är deras substitut för barn och det kanske är det för dom.
Jag skriver sällan in starka känslor, personliga känslor i mina blogginlägg, men nu gör jag det. Jag blir innerligt förbannad på människor som säger "hur kan man göra så, det är ju bara en hund" eller "hon borde inte dalta så mycket med den, den borde uppfostras att lyda bättre". Visst behöver hundar lära sig vissa saker, de flesta för sin egen säkerhets skull; att gå vid sidan över vägen, att komma på inkallning, att inte rusa ut genom ytterdörren eller bildörren. Och visst finns det människor som skämmer bort sina hundar på fel sätt, genom att ge de för mycket mat och riskera deras hälsa genom övervikt eller genom att inte träna hunden att vara ensam så att när den väl är ensam hemma får den oerhörd ångest (och stör grannar...). Men det mesta som andra, icke-hundmänniskor, kallar daltande är vad vi hundmänniskor kallar modern hundträning - som bygger på en nära relation med god kommunikation, förståelse och uppmuntran.

Jag blir så trött på människor, speciellt människor som har barn, som tror att världen kretsar kring oss människor. Djur och människor lever sida vid sida, vi delar samma planet och många av oss väljer att dela våra hem med djur; med hundar, katter, ödlor, ormar, marsvin, hästar, kaniner... Ja vi kanske inte kan ha hästar i lägenheten, men jag tror nog att många hästmänniskor gärna skulle vilja att det var möjligt. Jag tror nog att många hästmänniskor sovit (eller iaf vakat hela natten) i stallet när hästen varit sjuk eller bara behövt stöd. Vi djurmänniskor gör sånt. Hästmänniskor vakar nätter igenom i stallet precis som en mamma gör i sovrummet när barnet har kolik, kattmänniskor oroar sig över sina utekatter precis som tonårsföräldrar gör när deras barn stannar ute för länge och hundmänniskor låter hundarna sova i sängen, följa med in överallt där de får följa med för att vi vet att hunden behöver oss. Charmen med att ha hund, skillnaden mellan att ha hund och katt, är att hunden behöver oss - hela tiden helst!

Efter det här inlägget får jag väl massor av reaktioner nu från folk som ogillar att jag jämför djur med barn, men precis som att jag anser att människor som valt att skaffa barn ska sätta barnets behov först och precis som att jag tycker det är helt ok att någon stannar hemma från en fest för att barnet inte får/kan följa med eller man inte får barnvakt så anser jag att djurägare ska se till sina djurs behov först och jag tycker det är helt ok om någon väljer att stanna hemma för att hunden inte får följa med.

När jag växte upp gick mina föräldrar ibland på "barnfria" fester (inte ofta) och ibland valde de att stanna hemma med oss istället för att gå. Vissa människor vill inte eller kan inte ha in djur i sin lägenhet; kanske pga allergi, och tillåter därför inte att hundar följer med på födelsedagsfiranden eller middagar och då tycker jag att det är helt ok - det är helt rätt prioriterat - att välja att stanna hemma med sin hund.

Mvh Camilla Stefansdotter

Buga med klicker

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag fått "fria händer" att träna en grannes hund?

Här kommer en video som jag filmade i måndags när vi tränade lite. Jag bestämde mig för att träna honom att Buga med hjälp av klicker. Det första jag gör är att visa hunden att den ska ligga, fast jag använder inte hundens vanliga tecken för att ligga eftersom att jag inte vill att hunden ska blanda ihop beteendena. När hunden är påväg ner så klickar jag när han bara har frambenen i marken men rumpan upp. Jag fortsätter så tills hunden förstått att den inte ska hela vägen ner.
I den här videon har hunden förstått att han inte ska ligga och känner sig bekväm i Buga-positionen. Det syns inte i filmen men jag har börjat använda en knuten hand riktad neråt som tecken för att Buga.

Nästa steg blir att ändra taktik och vänta på att han erbjuder detta beteende och därefter lägger jag till en ljudsignal - ordet Buga. Efter det kan jag också fasa ut klickern ur det här träningsmomentet. Jag föredrar att lära hunden nya saker med klicker men så fort jag nått dit jag vill fasa jag ut klickern och använda rösten för att bekräfta hunden och den belöning jag har tillhanda; lek, godis, vardagsbelöning osv. Det går inte riktigt så snabbt som det kan låta när jag beskriver det, det tar olika lång tid beroende på vad det är för beteende jag vill lära in; trick går lättare än att t.ex. träna bort en ovana/ändra ett invant oönskat beteende.

Ha kul med din hund!
Mvh Camilla Stefansdotter

"Camilla tycker till"

Efter inlägget om Diabetes fick jag via facebook frågan om jag har veterinärutbildning. Till höger om inläggen här på bloggen kan ni läsa vad jag har för utbildningar och veterinär är inte en av de. Jag försöker att vara tydlig med varifrån min information kommer oavsett vad jag skriver om och ett sätt att se om det jag skriver är min egna åsikt eller ett sammanställande av "fakta" är genom att kolla på etiketterna under det aktuella inlägget. T.ex. så är alla inlägg med etiketten "Camilla tycker till" just sånt som jag tycker till om. I de inläggen kanske jag har med en del fakta för att stödja mina åsikter, men oftast är det jag skriver åsikter utformade av mina egna erfarenheter. Om någon någonsin har en fråga eller fundering kring något jag skrivit, en mening jag använt eller något annat så kommentera gärna så att jag kan förtydliga ifall det ni undrar över är just fakta, erfarenhet eller min (professionella) åsikt.

Mvh Camilla Stefansdotter

Källkritik

Jag är med i en del hundforum både i och utanför facebook och i ett forum la en tjej upp länk till sin blogg om hundraser. Jag älskar att läsa andras bloggar så jag gick in där och såg att informationen om raserna var jättebra, men att hon inte hade några källor. Jag vet inte hur mycket man får lära sig om källkritik i skolorna idag, men när jag gick gymnasiet och även när jag läste på universitetet hade vi kurser i referensteknik och källkritik. Och även om jag inte skriver forskningsrapporter utan "bara" bloggar så försöker jag att ha allt detta i åtanke.

Om jag citerar någon så anger jag det och varifrån jag har fått citatet. "Citat" från nätet kan vara svåra att spåra eftersom att mycket är "flytande" på internet. Information kan tas bort lika lätt som den sattes dit och folk kan ta tillbaka sina citat eller så hamnar de så långt tillbaka i flöden att man knappt får tag i den längre. 

När jag skriver raspresentationer, som t.ex. i serien om Familjehundar eller om Blandraser så skriver jag alltid källor längst ner i inlägget; oftast länkar till rasklubbar men också om jag har läst någon bok.
Om jag skriver ett inlägg och inte har några källor angivna så är det troligast att jag har mig själv och mina egna erfarenheter som källa. Det kan vara bra att veta.

När man bloggar så utgår man ju i grunden från sina egna erfarenheter och sina egna åsikter, precis som när folk skriver krönikor i en tidning. Så slutsatsen här är väl egentligen att de gånger jag vill beskriva t.ex. en ras eller en sjukdom så anger jag de källor jag har använt för att bekräfta information. Och jag undviker i största möjliga mån att använda Wikipedia och liknande sidor som källa.

Och innan jag glömmer det; alla bilder som jag använder som inte är mina egna ska vara länkade till sidan de kom ifrån. Om någon länk inte fungerar får ni gärna kommentera det inlägget så att jag kan kolla att länken fortfarande fungerar, om den inte gör det och jag inte kan hitta var bilden kommer ifrån så byter jag ut bilden mot en som jag har klar källa till.

Är du källkritisk när du googlar efter information på nätet?

Mvh Camilla Stefansdotter

Diabetes hos hund

I januari skrev jag om sköldkörtelsjukdomar hos hund. Den här månadens reportage handlar om en annan sjukdom som ökar bland både katter och hundar - och människor - nämligen Diabetes. Den absolut vanligaste orsaken till att hundar får diabetes är övervikt. Det vanligaste symptomet är såna som man i vardagen ser hos hundar med just övervikt; trötthet. Andra symtpom är ökad törst och därmed ökad kissning (ökad urinmängd och frekvens av "toabesök"). Övervikt är ju ofta boven vid diabetes och ironiskt nog ökar även aptiten hos en hund med diabetes och hunden får också svårare att bli av med övervikten (enligt Agria) eller avmagrat rejält (enligt SLU).
Symptomen kan också vara varningstecken på andra sjukdomar än diabetes. Som hos människan kan ofta diabetes och ämnesomsättningsstörningar gå hand i hand. Hunden riskerar också gråstarr, njursvikt och ökad infektionsrisk.

Diabetes innebär att kroppen slutat producera insulin, något som kroppen behöver för att kunna reglera blodsockernivån så att inte blodsockret varken sjunker eller stiger för kraftigt. Cellerna kan helt enkelt inte ta upp sockret ur blodet som det ska och sockernivån i blodet blir förhöjt. När sockernivån i blodet går över en viss gräns följer sockret istället med ut i urinet, hunden blir törstigare och kissar mer. Fett och muskler börjar brytas ner och i sjukdomens senare skede magrar ofta hunden och blir ännu tröttare (SLU).
Enligt Agria (som baserar sin information på de hundar som är försäkrade hos de) så är det oftast äldre eller medelålders hundar som får diabetes. Diabetes är vanligast hos tikar och tikar med diabetes måste alltid kastreras.

När diagnosen ställts är det dags att börja behandla hunden med insulin. Detta kräver att hundägaren ger hunden 1-2 sprutor med insulin per dag och även att hundägaren håller koll på hundens blodsockernivå genom att ta regelbundna blodprover (i hemmet, ofta dagligen). Hundar kan inte behandlas med insulintabletter eftersom att hundens magsäck bryter ned insulinet innan kroppen inner ta upp det, därför måste hundägaren lära sig att själv ge hunden sprutor.

Diabetes hos hund är inte övergående utan måste behandlas med insulin hela hundens liv, men precis som för människor som hjälper en balanserad kost och regelbunden motion mycket av symptomen och förhindrar eventuella följdsjukdomar. En balanserad kost och regelbunden motion är inget man kan välja bort om man har en hund med diabetes, det är ett måste för att kunna hantera sjukdomen. Regelbundna mattider är A och O för en hund med diabetes i och med att insulinet är inställd efter det. Maten får bestå av magert kött eller fisk (om jag hade en hund med diabetes skulle jag nog övergå till BARF - bones and raw food/biologiskt anpassad rå föda), men idag finns specialla diabetesfoder att köpa hos veterinär. Specialfodrena innehåller långsamma kolhydrater som behövs för att hålla blodsockernivån jämn - och hunden får under inga omständigheter äta hundkex eller annat hundgodis eftersom att de oftast innehåller socker och snabba kolhydrater.

Undantaget från det faktum att diabetes inte är övergående kan enligt SLU gälla tikar där sjukdomen startats i samband med löp. Om tiken löpt inom den senaste månaden kastreras tiken så snart som möjligt och chansen att tiken tillfrisknar är stor, vilket innebär att behandlingen kan trappas ned för att sedan avslutas.

Motion hjälper som sagt att hålla blodsockernivån jämn. Hundägaren bör alltid ha med sig druvsocker på promenaden ifall hunden skulle drabbas av att blodsockret sjunker kraftigt. Detta kallas för insulinkänning och märks genom att hunden blir vinglig, svag, orolig, obeslutsam, darrig och hunden kan t o m krampa och bli medvetslös. Om hunden inte skulle klara av att själv svälja druvsockret kan man enligt både SLU och Agria själv massera druvsockret mot hundens tandkött. 

Tyvärr väljer många hundägare att avliva sin hund när den fått diagnosen eftersom att sjukdomen ställer höga krav på hundägaren när det gäller framför regelbundenhet.

Källor
Agria
Sveriges Lantbruksuniversitet - SLU
SLU:s hemsida har en bra beskrivning för nybörjare och ett avsnitt för vanliga frågor och svar där det bl.a. finns svar om ärftliget, ögonbesvär, livslängs och kostnader vid diabetesbehandling. Där finns även ett diabeteslexikon.
På Agrias hemsida kan man läsa om vad som täcks och vad som inte täcks av just deras försäkringar. T.ex. så täcks kastrationen av tikar med diabetes.

Mvh Camilla Stefansdotter

Obs! Jag är inte utbildad veterinär, informationen har jag fått från sidorna jag angivit under källor. Inlägget är helt enkelt till för att ge en överblick över symptom, behandling mm och även visa var information finns att hämta.

Anmäla eller inte anmäla vanvård?

Jag särskiljer i detta inlägg mellan vanvård och djurmisshandel. Detta inlägg handlar om vanvård.
Min grunduppfattning och mitt allmänna råd är och kommer alltid vara att man ska anmäla vanvård. På senaste tiden har jag dock själv fått erfara att livet inte alltid är så enkelt, att lösningen inte alltid är så enkel - för djuret.
Obs! Om en hund blir slagen eller på annat sätt fysiskt eller psykiskt misshandlas så är min starka, orubbliga åsikt att personen bör anmälas.

Jag träffade på en hund som ur en aspekt togs väldigt illa omhand, men bara ur en aspekt. Min första tanke var att den här hunden behöver ett nytt hem, ägaren kan ju uppenbarligen inte ta hand om sin hund! Så jag pratade med några människor som vet vad det pratar om och fick veta att utgången vid en anmälan inte alltid är rosenskön. När jag anmäler en människa för vanvård så vill jag att 1) människan ska bli fråntagen hunden så hunden kan få ett bättre hem och 2) att människan på något sätt ska få känna på att de gjort fel, genom böter eller genom hundförbud beroende på hur grov vanvården varit. Men nu fick jag veta att visst kan ägaren bli fråntagen sin hund, men det innebär ju inte automatiskt att hunden får ett nytt, bra hem, det kan innebära att hunden får sitta 3 månader på ett hundstall eller dyl och sen avlivas om ingen vill ha honom/henne. Och för den f.d. ägaren kan det hela innebära så skyhöga böter att de får ta lån eller t.o.m. förlora sin bostad. I Stockholm är konsevenserna av djurplågeri de grövsta i landet och det är jättebra, men det här fick mig att fundera.

Om en hund misshandlas, som av paret som sparkade hunden för att den skällde, eller om hunden vanvårdas så att den får följdsjukdomar och ligger nära döden eller får leva sitt liv i en bur - då förtjänar förövarna det grövsta straffet som finns.
Men om en hund inte får tillräckligt med promenader för att gamla tant Agda inte orkar just nu p.g.a. att hon halkade i vintras, eller om arbetslöse Robert inte har råd med alla utgifter just nu men ger hunden mat, kärlek och promenader - ska då dessa människor behöva förlora allt?

Jag kollar ofta på Djurpolis-programmen på Animal planet och där försöker ofta poliserna att samarbeta med ägarna om de t.ex. har det dåligt ställt ekonomiskt. Det var så jag började fundera nu när jag för fjärde gången i mitt liv stod inför dilemmat "att anmäla eller inte anmäla".

Ännu krångligare kan det också bli om den som har hand om hunden inte äger hunden; den som tar illa hand om hunden kanske är hundvakt medan matte/husse är utomlands under en längre period eller så kanske den som har hand om hunden är fodervärd eller så kanske en student har hand om sina föräldrars hund för att han/hon har mer tid - men kanske inte tillräckligt med kunskap.

Så innan du anmäler; ta reda på så mycket som möjligt om hundens livssituation. Ta reda på om det som händer är tillfälligt eller har pågått under längre tid och ingen förändring finns i sikte. Ta reda på om det finns andra lösningar på problemet än att anmäla. Skaffa dig ett bollplank som inte är insatt i situationen, som inte känner hundägaren och som inte har någon aning om vem hunden är eller var den bor. Om hundägaren mår dåligt och därför inte kan ta hand om hunden ordentligt behöver han/hon troligtvis en hjälpande hand, en given handlingsplan och inte bara anklagande ord.
Skaffa dig alla fakta och lägg sen upp en plan för att hjälpa hunden, sista steget i planen bör vara anmälan. Sista steget når du bara om hundägaren vägrat samarbeta och kompromissa.
När du sen anmäler så är det jättebra om du vet någon som kan vara jourhem åt hunden tills utredningen är klar och/eller permanent hem kan hittas. Har du ett jourhem redo ökar hundens chanser till ett bättre liv.

Mvh Camilla
Ps. Jag finns här som bollplank. Ds.

Klickerträning med grannens hund

Jag har fått lära känna en nyinflyttad grannes hund. Han är fyra år gammal och jag har fått fritt fram att lära honom vad jag vill - yeay! Säg aldrig "fritt fram" till en djurtränare om ni inte menar det.
Jag hoppas inte bara kunna lära den här krabaten lite saker men även få lite inspiration till hur jag ska komma igång att träna mina katter. Jag försökte klicka in hankatten med hjälp av hans favoritleksak men det gick inte så jättebra. 

Eftersom att det är jag själv som ska träna honom, och bara för skojs skull, så kände jag att jag ville lära känna honom lite innan jag drog fram klickern så i två veckor har vi umgåtts lite av och till och han visar att han gillar mig, litar på mig och lyssnar när det behövs. Han har förstått att jag aldrig vill honom ont, att det värsta jag gör är att ignorera hans beteende - tills han byter beteende, då belönas han för det beteende han valt istället.

På första passet började jag med att klicka in P (hunden) och sen tänkte jag fånga ett beteende. Jag försökte fånga att han skulle vrida på huvudet och lyckades hyfsat en omgång, men sen blev han lite frustrerad. Då gick jag över till att klicka sånt jag vet att han redan kan; ligga, sitta mm. Sen började jag återigen klicka för att han vred på huvudet, fast när han låg ner, och det fungerade också ett par omgångar. Men den här hunden tröttnar lätt på ett och samma beteende. Han är inte som min gamla Lady som kunde steppa i tio minuter utan att tröttna.

P:s polare katten S kom in i rummet och ville vara med. P skulle då vakta mig och klickern från S, inte så lyckat, så jag klickade en omgång till för att ligga-sträcka-sig-för-att-krypa och sen avslutade jag passet.

Det var riktigt härligt att träna hund igen, jag har haft abstinens sen Lady gick bort så det här gav mig nära på en adrenalinkick.

Mvh Camilla

Hundmöten i motionsspåret

Jag är mycket ute i skog och mark och nu på vintern har man ofta inte mycket annat val än att hålla sig till de upptrampade spåren - som Bylsjöslingan i Tyresta Nationalpark och Naturreservat.

Lördagen den 12 januari gick jag och min sambo P just den slingan och det var så härligt att träffa på hundar och hundägare och som min sambo sa: "Det är skönt att se hundar som får rätt mängd med motion även såhär års".

Något som jag tycker är speciellt kul när man träffar hundar i spåren såhär är när man träffar på raser man sällan ser annars. Den här promenaden stötte vi först på en Lakenois - och jag tror nog faktiskt inte att jag har träffat just den varianten av Belgisk vallhund tidigare. Den här hunden var i sällskap med sin husse samt en kvinna och hennes hund och Lakenoisen passerade oss först och jag såg direkt att hela gruppen hörde ihop eftersom att Lakenoisen hade stenkoll bakåt så att alla var med och även gav mig en lite orolig blick när hussen pratade med kvinnan istället för att ha blicken framåt. I bara några få blickar kunde jag se både den starka flockkänslan/vallhundsbeteendet och beskyddarinstinkten.

Lakenois

Efter det mötet träffade vi på ett ugnt par med en brun hund som bar på en vante. Först kunde jag inte placera rasen alls, men sen kom jag på att det var en Wachtelhund. Den här hunden var lös (fast man inte får) men gick inte mer än 2 meter framför det unga paret, det kändes uppenbart att den här jakthunden får vad den behöver på alla plan. Wachtelhund har jag faktiskt en del erfarenhet av; inte på kurser men från enskilda träningar för att förbättra vissa aspekter av vardagslydnaden som jägarhusse och jägarmatte inte riktigt har koll på. Ofta med jakthundar vet folk exakt vad de vill ha för jakthund i slutändan och hur de ska träna den att jaga; men familjehundsdelen är det inte helt ovanligt att jägare behöver hjälp med.
Det är i samma syfte jag har haft bl.a. Tysk jaktterrier på Unghundskurs.

Wachtelhund

Rasklubbar
Lakenois
Wachtelhund

Njut av vintern så länge den varar!
Mvh Camilla Stefansdotter