Som rubriken säger så kommer det här inlägget att handla om när två familjer delar vårdnaden om en hund redan från början, antingen från när hunden är valp eller att två familjer går ihop och delar på vårdnaden om en vuxen/ung omplaceringshund.
Och näst efter att två f.d. sambos/makar väljer att dela på vårdnaden efter en separation så är faktiskt det här alternativet vanligast - och vanligare blir det.
Det här kan se ut på olika sätt:
1. Två vänner som båda vill ha hund men helst inte vill känna sig helt bundna går ihop och skaffar hund och delar helt enkelt hundens tid och kontnader mellan sig.
2. Två barnfamiljer går ihop och skaffar hund och delar hundens tid och kostnader mellan sig.
3. En barnfamilj eller ett par utan barn delar vårdnaden med farmor och farfar eller mormor och morfar (oftast för att de vill ha mer ansvar/rättigheter än att "bara" vara dagmatte/daghusse).
Den i stort sett enda skillnaden mellan dessa tre är att rasvalet är och ska vara mer begränsat när barn är inblandade. Beroende på vem som ska gå ut med hunden bör man se över hundens storlek när man väljer ras, men också egenskaper som jaktinstinkt och vaktinstinkt och hur dessa eventuellt kommer att yttra sig. Ska barnen i någon av familjerna gå ut med hunden så se gärna över listan över raser i
Del 2. Sen är det också att föredra att välja en valp istället för en vuxen hund när båda eller en av familjerna som ska dela på vårdnaden har barn.
Delar man hunden med far- eller morföräldrarna så måste man naturligtvis ta hänsyn till deras eventuella behov och intressen. Det kan vara bra att välja en hund av storlek mindre (<20kg) och sen välja hundras efter intresse. Vill inte far- och morföräldrarna aktivera hunden med mental stimulering eller jättelånga promenader utan hellre ha någon att mysa i soffan med kanske man ska välja en ras som inte kräver alltför mycket men som gärna följer med barnfamiljens på upptåg.
Två vänner går ihop
Om man ska gå ihop med en vän och köpa hund så är nog det viktigaste att man är riktigt bra vänner. Och eftersom att en hund är ett åtagande på upp till över 15 år och livet kan åka bergochdalbana under den tiden så kan det vara bra att ha skriftligt på vad som händer om ena vännen skulle få för sig att flytta, råkar ut för en olycka/sjukdom och inte kan ha hand om hunden eller annat som kan inträffa. Vänner vill gärna ha hund på exakt lika villkor, men det kan ändå vara bra om den ena har "första tjing" så att ifall något inträffar, om t.ex. vän nr 2 får för sig att jobba på annan ort ett år så har vän nr 1 rätt att säga "Ok, lycka till men hunden stannar hos mig tills du kommer tillbaka".
Det viktigaste är
att man kommer överens innan, oavsett hur villkoren ser ut. Om något inträffar och det blir konflikt är det ju hunden som hamnar emellan och kommer må dåligt.
När man går ihop som vänner och skaffar hund så bör man naturligtvis se till bådas intressen när det gäller val av ras. Beroende på hur man delar upp tiden (varannan vecka eller helger resp. vardagar) och även beroende på ifall hunden ska gå på dagis/stanna hemma eller följa med på jobbet så kan det vara bra att ta hänsyn till det vid val av ras, ålder och kön. Om man delar upp det vardagar resp. helger och skaffar en hund som gärna tränar agility med helgmatte kan den hunden lätt bli uttråkad och dra på sig olater om den ska vara ensam hemma under veckorna med en doggy walker som kommer och rastar.
Skriv en varsin lista, inte på vilka raser ni vill ha, utan på vilka egenskaper ni vill att er hund ska ha och vad som omfattas av ert eget intresse med att ha hund - och gör listan så ärligt ni kan utan att drömma om ett perfekt hundägande. Skriv sen ner hur hundens liv kommer se ut; allt från hur ni delar upp tiden mellan er till hur ni ska lösa rastandet när ni arbetar (hunden följer med till jobbet, hunddagis, dagmatte eller hundrastare). När ni sen har allt på papper kan ni börja prata raser, ålder och kön på hunden och kom ihåg att inte drömma er bort alltför mycket utan stryk en ras från er lista om ni vet med er att ingen av er kommer att kunna tillgodose hundens grundläggande rasbetingade behov.
Två barnfamiljer går ihop
Det är som sagt inte direkt ovanligt att två familjer går ihop och skaffar hund. Det viktigaste när det gäller val av hund är enligt min åsikt att man väljer en valp. Att välja en valp framför en unghund eller en vuxen hund är för att vara säker på att hunden kommer att anpassa sig till ett liv med två hem. Både en vuxen hund och en unghund har ett förflutet som man inte har en aning om hur det kommer påverka hundens förmåga att anpassa sig. Det är under valptiden som hunden vänjer sig bäst vid andra hundar, människor, miljöer och situationer. Vissa raser anpassar sig lättare än andra medan vissa raser har lättare att utveckla t.ex. separationsångest och stressrelaterade problembeteenden och när man har barn i familjen så är det bäst att ta säkra före det osäkra och välja en valp - oavsett vilken ras man väljer.
Precis som när två vänner går ihop så är det bra att ha alla villkor på papper; vem har hunden när, vem står för vilken konstad, har båda familjerna lika stor rätt att ta veterinärvårdsbeslut eller andra beslut som kan påverka både hundens liv och familjerna ekonomi, måste alla beslut vara eniga etc. Har man på papper att båda familjerna får ta beslut om t.ex. akut veterinärvård så kan ingen av familjerna sen komma och säga "den kostnaden får du stå för, det var inte mitt beslut". Allt som kan innebära en konflikt någon gång under hundens liv bör avhandlas redan innan man skaffar hund ihop. T.o.m. vad som händer om hunden måste tas bort oavsett om det gäller ålder, olycka eller sjukdom måste diskuteras. Var medvetna om rasens eventuella genetiska sjukdomar och bestäm i vilket skede ni ska ta avgörande beslut ifall hunden uppvisar symptom. Riskerar hunden hjärtfel - ska ni behandla så långt det går eller låta hunden somna in tidigt? Riskerar hunden njurfel - ska ni behandla med mediciner och se till att hunden rastas varannan timme när den uppvisar symptom eller ska ni låta hunden somna in så fort den kissar inne?
Jag säger inte vad som är rätt och fel, bara att ni ska vara överens så att ni slipper diskutera detta när ni är mitt i det. Det är verkligen inte kul att behöva ångra något eller att behöva se hunden lida för att den andra partern inte vill se sanningen eller inte vill släppa taget. Var överens.
Precis som när vänner går ihop är det bra om båda familjerna skriver en lista på vilka egenskaper de önskar hos hunden och vad som omfattas av respektive familjs hundintresse. Är båda familjerna aktiva och kommer att vara det även som hundägare eller är den ena familjen mer aktiv än den andra eller är båda familjerna datorberoende soffpotatisar? Oavsett vilket så är det viktigt att ni skriver ner "egenskaper och hundintresse" samt även skriver ner hur hundens liv kommer att se ut; hur ni delar upp tiden mellan er (varannan vecka eller vardagar resp. helger och lov) och hur hundens rastningsbehov ska tillgodoses (hunden följer alltid med på jobbet, går på dagis, rastas av barnen, rastas av rastare etc).
När ni sen har allt det på papper kan ni skriva en lista över vilka raser ni skulle kunna tänka er. Sätt er sen ner tillsammans, utan barnen så att ni inte påverkas av stora ledsna ögon och "men jag lovar att jag ska...", och diskutera de olika rasvalen gentemot era listor. Ska barnen rasta hunden eller ha del i ansvaret så diskutera hunden storlek och rasgrupp.
Uppfostran. När två familjer eller två vänner ska dela vårdnaden är det kanske inte jätteviktigt att just gå valpkurs, men det är viktigt att ni är överens om hur ni ska uppfostra hunden och hur ni ska hantera allt från rumsrenhetsträning och ensamhetsträning till att gå i koppel och vardagslydnad. Ju mer konsekventa ni är, ju fler situationer ni hanterar likadant, desto bättre och snabbare når ni hållbara resultat. Hundar lär sig lätt skillnad på person och situation, speciellt om de vänjer sig tidigt, men om olika metoder används blir hunden desto jobbigare under unghundsåren; den kommer testa gränser och hitta på alla möjliga sorters hyss.
Om ni inte har haft hund förut och är minsta tveksamma till vad det innebär att uppfostra en valp
så gå valpkurs och be om hjälp ifall ni får problem med koppeldragande, rumsrenhet, ensamhetsträning eller vad som helst annat.
En familj eller ett par går ihop med ett äldre par
Det här har jag ofta stött på när jag varit ute och rastat hundar, ända sen jag började med hunddagis 2009. Jag möter äldre par eller en äldre kvinna eller man som är ute och rastar en hund och personen säger "jag har honom/henne bara på dagarna när min son/dotter jobbar, men hon/han är min också". Jag har även haft att göra med denna typen av delad vårdnad i några fall där jag hjälpt familjerna med
enskild träning/enskild kurs.
Det är en strålande lösning att låta hunden vara hos ett pensionärspar på dagarna, åtminstone om personen/pesonerna i fråga klarar av det fysiskt och mentalt. Hundar kan vara krävande, även om man har haft hund förr. Det bästa med den här lösningen är att det äldre paret/kvinnan/mannen får känna sig mer involverad än att "bara" vara dagmatte/-husse. En av de viktigaste aspekterna som de äldre bör få vara med och nästan ha vetorätt på är rasvalet. Det är många som har haft större hundar tidigare som väljer mindre varianter på ålderns höst. Om man har haft Dobermann eller Rottweiler så väljer man senare kanske en mindre pinscher-variant eller en Fransk bulldogg/Mops. Har man haft en större terrier tidigare så väljer man gärna en mindre och har man haft en större hundras med rikligt med päls väljer man gärna en mindre ras men med liknande pälsvårdsbehov. Ett exempel är min mammas sambo; han hade tidigare ett Briarder och är nu inne på sin andra Bolognese.
När det gäller rasval måste man som alltid ta hänsyn till barnen om man har barn i familjen och de ska vara involverade i uppfostran och/eller promenader.
När det gäller rasval så är rekommendationen här densamma som för de två tidigare alternativen här ovan: gör listor och sätt er ner och diskutera ordentligt så att alla är överens. Ingen ska behöva känna att "ja, jo, nja, ok, det blir ju lite tufft men det går nog". Självklart behöver alla kompromissa men alla ska känna sig nöjda med rasen ni valt tillsammans och exalterade över att få en ny familjemedlem.
Uppfostran. Har man tur så har alla involverade samma positiva/mjuka syn på hunduppfostran, men vanligare är att generationsklyftan gäller även synen på just uppfostran av hunden. Av den anledningen så tycker jag att det är bra att gå en kurs redan från början, hos någon som alla tycker har bra åsikter/ideologi kring hundträning. Och se till att alla i båda familjerna får vara med och engagerade på kurspassen. Möjligtvis vill hundinstruktören att bara en eller två tränar hunden på kursen, mycket beroende på hur hundinstruktören bedömmer hundens förmåga att ta till sig träningen. Och om så är fallet så är det helt ok, men alla ska få vara åskådare och kunna komma med frågor till instruktören före, under pauserna och efter varje pass. Det kan även vara bra att boka några enskilda pass med instruktören under kursens gång så att de som inte får träna hunden på passen kan få möjlighet till träning och feedback med instruktören. Om man gör detta under kursens gång eller kort efter kursens avslut så hinner alla lära sig allt i samma takt som de ska lära hunden. Alla behöver inte vara samlade på dessa extra pass, det kan t o m vara bra om respektive familj får egen tid med instruktören då de får hjälp med sånt som just de tycker är knepigt utan att alla andra står bredvid och tittar på.
Tanken är att hunden ju ska ha två separata hem, vilket innebär att den så småningom vänjer sig vid skillnaderna i person och situation, men att alla ska uppfostra hunden med samma metoder så att valp- och unghundsåren blir så angenäma som möjligt för alla parter.
Väljer man en vuxen omplaceringshund istället för en valp, vilket är fullt möjligt om man inte har några barn, så gäller det fortfarande att vara överens om hur man ska uppfostra hunden och tackla eventuella olater hunden har sen tidigare. Men allra viktigast är en fungerande kommunikation så att båda parter får reda på om hunden beter sig likadant, eller inte hos den andre. Om hunden har olater hos den ena men inte den andre kan man ju arbeta tillsammans för att lösa problemen där de finns. Har hunden samma olat hos båda är det väldigt viktigt att arbeta tillsammans så att man hanterar problemet på samma sätt, man når resultat fortare om man gör på samma sätt och är konsekvent.
Det allra viktigaste när man har delad vårdnad är att man är överens, att man har en bra kommunikation och en öppen dialog och att man är öppen för att be om hjälp när någon av parterna känner att de behövs.
Var överens innan så att ni sen kan njuta av ert hundägande, oavsett vem ni delar det med!
/Camilla
